Riksdagen och folket?

Vår riksdag sägs bestå av folkvalda, men det är inte många ledamöter som uppfyller det kriteriet. De som kryssats in utgör här ett illustert undantag. Men även de, liksom övriga som valts från partiernas listor, har ju en gång lyfts fram internt inom partiet, utan någon utomstående insyn. Att sedan stå på valbar plats när partiet får tillräckligt antal röster så man blir invald betraktar inte jag som att folkets röst har talat.

Hur många svenskar får besök av eller har naturlig kontakt med sina riksdagsledamöter? Vet man ens vem det är som är det? Gör riksdagsledamöterna någon som helst ansträngning för att nå de väljare de i högtidliga stunder anser sig valda av? Nej, mycket sällan i så fall.. Många av dem bloggar stolt om sina resor runt om i landet och sina besök hos partikamrater, än här än där. Men någon kontakt med sina kärnväljare? Nej. Med de goda förmåner och den behagliga arbetstid som ledamöterna har kunde de åtminstone avsätta lite tid för kontakt med folket. Varför inte på somrarna?

Att vara riksdagsledamot var en gång fint och aktat. Nu är de ett gäng halvbildade personer, ofta utan någon akademisk examen som pratat sig fram sedan ungdomen i sina förbund. De är verkligen lekmän i ordets innersta bemärkelse.

Inför tingsrätten

Jag har nu suttit i flera hundra mål av de mest skiftande slag som nämndeman och har där lärt mig en hel del. Förutom att jag har blivit fullt på det klara att nämndemän är nödvändiga i vårt rättsväsende, så har jag fått möta en mängd människor i en högst ovanlig situation, nämligen som tilltalad, kärande eller vittne inför en domstol. Det märks tydligt och är ju helt naturligt att många är spända inför sitt framträdande, men ganska snart brukar de lugna sig och då slås jag av någonting jag nog inte hade väntat mig: Svenskar i gemen är duktiga på att uttrycka sig. De allra flesta, från de yngsta till de äldsta, har ett verbalt flöde som jag, fördomsfullt nog, inte hade tillskrivit dem.

Det är roligt när man får sina fördomar totalsågade.

Mobbning har gamla anor

 Lätt reviderad version

 Mobbningen på den klassiska Lundsbergsskolan måste naturligtvis tas på  fullaste allvar och utredas grundligt. Sådana hierarkiska system med övergrepp som följd får ju inte ges möjligheter att byggas upp av elever och dessutom fortleva på  någon som helst skola i landet, vare sig privat eller friskola.

Samtidigt måste man (när man sansat ner sig lite och ägnar saken lite eftertanke, alltså) nog bekväma sig att ta in ett djupare perspektiv och då ställa sig frågan varför mobbning fortsätter att förekomma gång på gång, trots alla försök i olika former att försöka komma tillrätta med det otäcka fenomenet. Dessa försök har visat sig tämligen verkningslösa, dels därför de inte byggt på någon fast vetenskaplig grund och dels därför att de inte tagit med den mänskliga naturen i beräkningen. Det senare är den viktigaste missen.

Det kanske känns onödigt att upprepa, men det mänskliga släktet har utvecklats genom evolutionen i sekler sinom sekler. Vi har på olika sätt anpassats  till att leva och bete oss på vissa sätt beroende på yttre omständigheter och faror. Vi har bl.a. under långliga tider levt i mindre grupper, där vi för sammanhållningens skull säkerligen lärde oss bl.a empati (för att ta hand om våra skadade nära och kära i gruppen) men också att leva i ett hierarkiskt system för att undvika inre stridigheter. Det var viktigt att gruppen hölls samman mot fiendegrupper och rovdjur och precis som i det militära kunde de ju inte börja förhandla sinsemellan, om hur man skulle gå till väga i kritiska stunder. Hur vi mnu blivit och hur vi förhåller oss till varandra och andra är alltså någonting som hör till den mänskliga naturen. Dit kan vi föra vanor som vi inte längre kan förklara för oss själva, som att vi hälsar  med höger hand framsträckt. Man kan anta att denna sedvänja  ursprungligen var ett tecken på att visa att man var obeväpnad och därmed vän.

Hierarkier uppstår fortfarande så snart människor grupperar sig. Det må vara i en tillfällig folksamling, i en förening, i ett fackförbund, i en regering, i ett företag eller i ett land. Om hierarkierna inte är formellt fastställda så dyker nästan alltid informella strukturer upp som anger vilket inflytande olika medlemmar i gruppen har. Ledaren, eller ledarskiktet, blir extra viktigt. De som dominerar i grupperna försöker på alla sätt att hålla de övriga nere för att bevara sin maktställning. Man inrättar regler för hur de underlydande ska bete sig, i stater skapas lagar för hur undersåtar ska bete sig. Överst i Konungariket Sverige har vi för tillfället en man, kallad konung, som precis motsvarar de gamla hövdingarna i våra forntida smågrupper. Han är en av kvarlevorna av det äldre men ingalunda försvunna hierarkiska systemet. Man kan säga att det faktum att Sverige fortfarande är en monarki är ett exempel på hur speciellt vissa kretsar hyllar ett hierarkiskt tänkande.

Den  svårbemästrade mobbningen kan mycket väl betraktas från detta evolutionistiska perspektiv. Det eleverna gör på Lundsberg är helt enkelt en förövning till den kamp om positioner som vuxenlivet senare kräver. Detta är de egentligen omedvetna om på samma vis som vi är omedvetna om varför vi sträcker fram en hand till hälsning. Det är möjligt att kampen blir mer tillspetsad på Lundsberg eftersom eleverna där gissningsvis har ett större tryck på sig att prestera väl i vuxenlivet. Striden kan bli hårdare då.

Intressant är också att social fobi och ångest oftast debuterar kring 20 år då övergången till vuxenåldern blir kritisk. Social fobi kännetecknas av att inte vilja ha blickar på sig, då får man stark ångest, och ett undandragande från offentligheten för att så att säga slippa tampas med dem som man tycker är starkare i samhället.  Social fobi är känslan hos en individ som upplever sig underordnad i samhällets hackordning.

Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi betraktade mobbningen som ett naturligt, men självfallet ytterst oönskat inslag i samvaron mellan barn, ungdomar och även mellan vuxna (där finns ju de etablerade hierarkierna och kampen om platserna högre upp ). Vi skulle då kunna slippa de ovetenskapliga insatserna som helt grundar sig på marknadstänkande och även alla "anti-mobbningsdagar" i skolan. Vi kunde helt använda vår energi på att sätta stopp för varje tillstymmelse till inledningen av mobbningstendenser.

Det hierarkiska tänkande och dess organisation av samhället ser vi överallt och vi har svårt att tänka bort det. Det är klart att någon ska bestämma, det är klart att en biskop är högre i rang (hierarkin)  än en komminister, att professorn står över docenten och att direktören kan bestämma vilka som måste avskedas ( i samråd med facket; se där en tillkämpad rättighet som visar att hierarkierna kan förminskas något). Riksdagsledamöter som sägs ska representera folket anses står över vanligt folk (märkligt egentligen!).

Ute i samhället är det oftast de som befinner sig längst ner i hierarkin som får ta mest stryk. Så var det förr och så är det än i dag. Hierarkierna behåller sin plats i vårt tänkande, även om vi inte direkt går och tänker på dem. Att hamna högt i samhällets rangrulla är guld värt. Ju högre dess bättre.

Då finns det de som tycker att man bör arbeta förebyggande så att mobbning inte ska behöva uppstå. Det är den naiva och historielösa hållningen. Vad har generationer av föräldrar sedan åtminstone Sokrates dagar inskärpt i ungdomen? Jo, just respekt för vad de vuxna gör och säger. Men vad kännetecknar vuxenvärldens göranden och låtanden både då och nu? Jo, just hierarkier och därpå följande risk för olika typer av kränkande beteenden.

Inte undra på att Lundsbergskillarna slåss.

Lyrik älskar jag!

Jag älskar lyrik och i morse läste jag ur en diktsamling av en känd svensk poet. Visst lyfter den luften lite? Ett smakprov bara:

Vi i receptionen

Ser dig gå, stå, sitta, stå

Vi vacklar inte som T-banans gröna skylt

Vi lider inte med tunnans inre kraft

Vi bara berör och beser

Men anar inget

I och för sig

Är trappan inte så lång som sagts

Men under sig har vemodet slagit sina klor

Och Madagaskars lejon vilar där

Nu är det ju vinter

Kan inte röra sig i alla kalkonkläder

Luften är som stekta strömmingar

Som vräker genom ishavets stränder

Det händer blott en gång

Men så kom det åter

På ett retfullt sätt

Och fångade mina ben

I ett oändligt nystan

Av intriger

Som ledde till en en annan gång

Negrer, alkohol och kritik

Ord kan betyda väldigt mycket är ett uttalandet som får ses som en truism. Ord kan ha så starka och vida konnotationer att de av många anses onödiga eller omöjliga att använda i talat och skrivet språk. Att ett ords nyanser känns olika för olika människor tar man inte så mycket hänsyn till. Ordet kritik gör många människor nervösa och på sin vakt, men andra välkomnar kritiken och stimuleras av den. Kritik kan avfärdas på många sätt: genom att be den kritiserande dra till ett varmare ställe, avstänga sig från kritiken, håna kritiken, inte svara på kritiken, påpeka att kritikern missförstått det hela osv. Men en sak kan inte kritikhataren göra: förbjuda företeelsen och ordet KRITIK.
Nu är företeelser ju svåra att bli av med men ORDET då!?  Vi gör som med order NEGER, vi slopar ordet kritik och sätter dit ordet
GRANKOTTE i stället för kritik.

Då har gjort oss av orden neger, kritik.....här saknas något. Jo, på Södermalm i Stockholm finns ett kvarter mitt bland bostäderna som heter FÄRDKNÄPPEN. Dagligen passerar barn förbi kvarteret och tvingas se denna uppmuntran till att bruka alkoholhaltiga drycker.
Lantmäteriet tycka ha glömt kampen mot alkoholen och inriktat sig helt på  rasismen. 
Kvarteret Färdknäppen måste byta namn genast!

Då minns jag återigen den norska pedagogens röst som stillsamt ljöd över oss nör vi oroade oss över att namnet på hjälpklasser var stigmatiserande: Om vi så kallade dem änglaklasser så skulle allt bli vid det gamla.
Så är det nog.

Forskande lärares dilemma

Både skolans arbete och innehåll ska bygga på ett vetenskapligt tänkande och på beprövad erfarenhet. Vad det senare står för vet ingen egentligen, så det bryr jag mig inte om här.

Forskning – en framgångsfaktor heter en konferens som äger rum i november i år  i Stockholm och man kan utan att ha tagit del av den förstå att där hyllas allt som benämns forskning som lärare bedriver. Men kan vi inte stanna upp och helt allvarligt tänka på vad vi vill att en vetenskapligt utbildad lärare ska kunna? Förutom att få en allmän uppstramning av det kritiska tänkandet (t.ex. för att kunna se igenom mer eller mindre förment vetenskapliga undersökningar i media) ska en forskningskunnig lärare kunna göra goda utvärderingar av lokala eller nationella pedagogiska insatser. H*n ska dessutom kunna ta del av vetenskapliga skrifter för att följa forskningen på sitt eget område, både nationellt och internationellt. H*n ska ha lärt sig att överblicka sammanhang och processer på ett djupare och mer givande  sätt. Inte minst blir den  forskningsorienterade läraren en verkligt mångsidig vägledare  i hur man organiserar utbildningen i sitt ämne.

För att kunna nå upp till denna nivå behövs minst en licentiatexamen, vari ska ingå en grundlig utbildning i alla sorters metodik. Man ska då inte kunna, med hänvisning till att man inte bör sätta siffror på människor och annat löst prat, smita undan en duvning i statistiska metoder. Många ser ner på statistik och de metoder den erbjuder, men i verkligheten är statistik en slags humanistisk matematik. Moderna statistiska metoder kan studera enskilda människor och grupper av människor på ett mycket pålitligt och djupt sätt. De som inte gillar statistik har sällan brytt sig om att studera ämnet. På många institutioner struntar man nästan i de kvantitativa metoderna och håller sig till de kvalitativa, vilka dock kan vara bra, rätt använda. Det är delvis därför vi inom exempelvis pedagogik och didaktik  får alla dessa intervjuundersökningar med ett mycket litet antal individer där deltagarnas upplevelser av något skeende eller fenomen ofta står i fokus. Sedan sammanförs dessa upplevelsebeskrivningar i grupper (ofta genom invecklade metoder med fina namn) och där står man med kanske fem olika svarstyper och vad ska man göra av dem? Det går ju inte att generalisera denna kunskap på ett enkelt sätt till andra skolklasser i Sverige. Därför måste våra forskande lärare ha en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder i bagaget för att kunna kalla sig just forskande lärare.

För den lärare som inte är insatt i forskningens problematik är det alltför lätt att lockas in i något som kallas forskning, men som i själva verket är en form av utredningsverksamhet, utvecklingsarbete eller något som närmast kan liknas vid diskussions- och frågestunder, där man sorgfälligt  dokumenterar det som sker. Sedan kallas ibland dessa dokumentationer "berättelser" och jämställs med analyser. Här gör amatörforskaren en vanlig sammanblandning, nämligen den mellan att beskriva något och att förklara något.

Frågan om forskningens roll i skolan är alltför allvarlig för att överlåtas till pedagoger, didaktiker och andra som är medvetet ensidigt insatta i forskningens möjligheter, risker och fallgropar. Det räcker med att titta på avhandlingar och kandidatuppsatser från skolforskningens högskolecentra för att förstå hur lätt man tar på forskningsbegreppet och hur man därvid lättvindigt låter studenter syssla med tämligen meningslösa, esoteriska studier som oftast saknar en grundval inom forskningen, nämligen en tydligt och rakt formulerad forskningsfråga. Vi måste utbilda våra lärare till sunda forskare med en bred analysförmåga.

Se vidare på min blogg och följ då gärna debatten mellan mig och Tomas Kroksmark (filer, se nedan). Professor Kroksmark vid högskolan i Jönköping  representerar en syn på forskning som inte alls stämmer med min, utan snarast kommer in under den smalare forskning jag beskrivit ovan . Kroksmark har dock inte presenterat sin egen vetenskapliga syn utan tycker att det behövs en särskild typ av forskning i skolan. Han famlar dock ifråga om lärarforskning, säger han, och det märker man i hans skrivningar och i hans adepters produkter. Jag har recenserat några alster på min blogg. Debatten mellan oss är intressant och viktig och har följts av ovanligt många åtminstone på min blogg och säkert även på Tomas Kroksmarks.

tomaskroksmark.se

torestad.blogspot.com

Har lärare nytta av detta i skolan?

Denna avhandling (i sammanfattning nedan) från Instituitionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet lades fram 18 november i år.  Författare är Karin Hultman och handledare Hillevi Lenz Taguchi. Huvudtiteln är Barn, linjaler och andra aktörer: Posthumanistiska perspektiv på subjektskapande och materialitet i förskola/skola.


LÄS noga den engelska sammanfattningen  och tänk efter vilken nytta du som lärare, eller intresserad, kan ha av innehållet.
Jag tycker själv att de esoteriska och världfrånvända idéerna är helt 
meningslösa för lärare ute i verksamheten.




"This thesis examines the interaction between nonhuman materiality and the construction of subjectivity in pedagogical practices. The starting point is that children are constantly engaged in significant relations, not only to other humans but also to nonhuman matter, and that nonhuman materiality such as pedagogical material, toys and furniture partake and play an important role in the construction of children’s subjectivities. However, most theories that are being used in educational research with a focus on subjectivity take on a notion that renders nonhuman materiality as passive, and as firmly subordinated humans or language. In order to take into account how nonhuman materiality can be understood as a constitutive force I turn to and investigate a posthumanist perspective that conceptualize agency and performative qualities as a property, not only of humans but also of nonhuman materiality (Barad 1997; Bennett 2004, 2005, 2007; Pickering 1995, 2005). Among the different theoretical frameworks and concepts available that shares these understandings I especially focus on concepts developed in actor- network theory (Callon 1986; Latour 1992; 1999a, 1999b, 2005; Law 2002, 2004). In four research articles I put these concepts to work in relation to pieces of empirical data from pedagogical practices in order to investigate how subjectivity is constituted by the interplay between humans and nonhumans. From these four articles I conclude that a posthumanist perspective in which the  world is conceptualized as constitutive and performative can intensify and broaden the insights made from post structural and social constructionist perspectives, which have focused on language as a constitutive force. I further discuss how a posthumanist perspective gives way to an understanding of children’s relations to nonhumans in terms of communication, mutual transformations and translations that changes both humans and nonhumans."

Kloka ord?

Vad är det vi håller på med på bloggen? För vem? Vad är blogg? Varför skyndar vi? Hur ska vi hinna? Var är lekutrymmet, kreativiten, lusten, glädjen och det mänskliga? Varför lär vi oss? Hur får vi använda våra kunskaper? Vem är jag att veta? Vem vet? 

utarbetad efter ett inlägg av Anne-Marie Körling

Utbildning för legitimerade lärare

Det talas alltmer om att lärare ska forska. Jag har följande förslag till vidareutbildning för lärare i karriären. Utbildningen bör vara på en hel termin med helfart, alternativt halvfart på två terminer.

Under denna termin går man igenom olika forskningsmetoder med övningar inriktade mot skolans verksamhet.  Både kvantitativa och kvalitativa metoder tas upp till diskussion och svagheter och styrkor med båda ansatserna genomlyses. I metoddelen kommer vissa centrala statistiska begrepp att presenteras och också olika sätt att analysera mjukdata, som t.ex. från intervjuer.

Som självständig examination skrivs bl.a. två utkast till undersökningar: en kvantitativ och en kvalitativ. Vikten av att ha en tydlig forskningsfråga och tydligt fokus betonas.

Efter en genomgången forskningstermin bör läraren kunna inspirera och lära sina kolleger vilka vägar och möjligheter forskningen har för dem i deras verksamhet.

Kommentar:

Utbildningen är till för att motverka den undervisning i forskning för lärare som nu ges på olika håll i landet och där fokus ofta kommit att ligga ensidigt på kvalitativa metoder.  På vissa ställen har undervisningen blivit en blandning av allehanda aktiviteter som möten med brainstorming eller dokumentation från diskussionsmöten där lärare uttryckt tankar om undervisningen. Detta har då betecknats som forskning, vilket är falsk varubeteckning.

Erfarenheter är inte kunskap !

Det är välkänt att människor som är dåligt insatta i ett ämne saknar just de viktiga verktyg som behövs för att kunna överblicka hela det kunskapsfält som då är aktuellt. Det gäller inom alla verksamhetsområden och ger upphov till flera paradoxer. Eftersom kunskaper ofta blandas samman med erfarenhet (summan av upplevelser inom ett visst område) kan erfarna människor ofta ganska högljutt åberopa sina ´kunskaper´. En som just nu gör det är Juholt. Han har varit med om (upplevt) mycket inom politiken, men han har inte lyckats utvinna kunskap ur sina upplevelser utan agerar på stundens ingivelse.

Detsamma gäller inom andra yrkesgrupper. Somliga uttalar sig där  tvärsäkert även om de borde veta att deras erfarenheter är ytterligt begränsade i plats och tid. Inom lärakåren uttalar man sig ofta generellt om lärares skicklighetsgrad i hela landet, om hur det förhåller sig rent  allmänt i skolor i hela landet. Man åberopar då den kunskap (egentligen upplevelser eller erfarenheter) man har av lärare i sin omgivning och från media.

Denna ovana hos människor att uttala sig, grundat på bristande informationer kallas inom psykologin  för tillgänglighetsbias. Det innebär att man går på den smala bas av informationer som står till buds för tillfället.

Om vi till detta lägger att människor helst förbiser information som inte stämmer med våra tidigare erfarenheter utan hellre tar till oss sådant som är i samklang med våra upplevelser förvärras ju sitiationen än mer.

Hur går det för barn med dåligt språk?

Marina Landin har på magisterprogrammet i specialpedagogik lagt fram en 15-poängsuppsats som verkligen är ett gediget och bra arbete. Hon har studerat hur olika språksvårigheter som yppar sig tidigt i barnaåren (ca 2,5 år) slår igenom i de nationella proven i svenska i åk 3.
Marina Landin har tillsammans med skolsköterskor under varsam konfidentialitet tittat på provresultaten från barn som varit dåliga resp. utan anmärkning på språkliga test.
Resultaten är slående men kanske de förväntade. Barn med tidiga svårigheter klarar sig betydligt sämre än barn utan anmärkningar. En sak som förvånar i Landins undersökning är att även de som fått logopedhjälp halkar efter i svenskaämnet i åk 3.
Marita Landin har gjort en tämligen ovanlig och fin arbetsinsats inom skolforskningen. Hon har lämnat de rena intervjuerna och gett sig mer in på fakta och utvärderat dessa också. Styrkan i resultaten blir då så mycket starkare. Man skulle önska att lite fler studenter gjorde liknande utvärderande insatser i sina arbeten. Det som saknas möjligen är en statistisk analys för att visa mera exakt på hur stora skillnaderna egentligen är.

Landin, M. (2011). Språkutvecklingens betydelse. Magisteruppsats, 15 hp. Uppsala universitet, Specialpedagogik

En egendomlig diskussion..!!

Kroksmark efterlyser kritik av c-uppsatsen från Modellskolan. Den har han redan fått.
Den 13 oktober skrev jag följande recension på min blogg Tomas Kroksmarks blogg:
http://torestad.blogspot.com/2011/10/nar-larare-ska-forska.html
Nästan genast svarade Kroksmark med följande spontana mail till mig:

”Tomas Kroksmark Tomas.Kroksmark@hlk.hj.se
”15 okt
Tack Bertil, för en utomordentlig recension! Jag håller med dig på alla punkter utom en. Ingen annan uppstats/artikel är prövad för DT så vi vet nog inte än om detta är den bästa.
Tack igen! Ett riktigt gott initiativ!
Tomas”

Nu har vi fått en diskussion om denna c-uppsats och om en artikel som handlar om hela Modellskolans lärandeidé, skriven av två högskoleanställda som tillbringat 40 timmar på Ribbaskolan.
Den artikeln beskriver utvecklingen den första tiden på Modellskolan. Den har jag kritiserat. Ingen av mina kritiska inlägg vill Kroksmark nu diskutera.
Jag hoppas inbjudan till Ribbaskolan står kvar.Jag kommer till Gränna och diskuterar då gärna med alla som vill.

Intressant tillägg om debatten

INTRESSANT TILLÄGG
Tomas Kroksmarks attityd till mig har totalt ändrats. Efter min recension av den första
artikeln skrev han ett mail till mig och tackade för ”en utomordentlig recension”. Han höll där med mig på alla punkter utom att den i Didaktisk tidskrift publicerade c-uppsatsen kanske inte var den bästa av de framlagda arbetena. ”Ett gott initiativ” kallade han min recension. Jämför med Kroksmark av i dag!

Svara

Är det Kroksmark igen...? JA

Först Kroksmarks text den 16 november.
Tredje försöket till svar:

Törestad bygger sin kritik på två texter, som han säger är från lärarnas forskning vid Modellskolan. Redan här blir det fel. Den ena texten är skriven av Wennergren & Åman – som inte är lärare vid nämnda skola. Det framgår med all önskvärd tydlighet av artikeln. Jag har inte med ett enda ord kommenterat den texten annat än att det är ovärdigt av Törestad att försöka förkrympa den genom att synonymisera praxisgemenskaper och samkväm. Den andra texten som Törestad lämnat synpunkter på är en av hittills ca 20. Här bygger kritiken och slutsatserna av HELA Modellskolan på rapsodisk evidens. Något som jag tycker mig förstå att Törestad i alla anda sammanhang underkänner. Tankeröran och inkonsekvenserna blir här för stora för att vi ska kunna föra en bra diskussion. Å andra sidan kan det hedra Törestad att han jämför den texten (som är på C-nivå) med forskning som görs av disputerade forskare. Det är att ta verksamheten på fullt allvar. Det tycker jag är bra.
Det som emellertid oroar mig i Törestads sätt att bemöta verksamheten är hans fäbless för att försöka ringakta oss andra genom övertydliga retoriska knep. Törrestad har försökt förkrympa mig också personligen – trots att han utan anledning påpekar att han inte gjort det. I hittills stilenlig retorik kallar han mig för Torsten… Så gör man när man vill ge intrycket av att den man diskuterar med är så obetydlig och oansenlig att man inte ens vet vad vederbörande heter. Jag tror att jag kan leva med att Törestad av och till inte riktigt vet vad jag heter men jag har svårare med att förstå den här nivån i retoriken. Samkväm och Torsten? Det blir inte lika motiverande att diskutera på allvar när Törestad återkommande sätter sig själv i en sådan självutnämnd och överlägsen position. Jag måste medge – kan vara ett svaghetstecken -– att jag tappar lusten i sådana lägen.
Vad jag emellertid och till sist kan konstatera är att Törestad och jag har delvis olika uppfattningar av vad som utgör de grundläggande kraven på vad som är vetenskapligt arbete (trots att den bestämningen aldrig är utlagd av honom explicit). Även om dessa uppfattningar inte skiljer sig åt på detaljnivå är det stora paradigmatiska olikheter i våra respektive vetenskapsbegrepp. Det gör att diskussionen aldrig kan komma till en punkt där vi kan diskutera just vetenskapliga essenser. Den här situationen är inte alls ny. Minns devisen: ”det som är sant i Jena är bara ett dåligt skämt i Berlin.” Eller läs Thomas Kuhns paradigmteoretiska och epokgörande bok The Structure of Scientific Revolutions.
Learning studies och fenomenografi är vetenskapliga möjligheter för lärare i en lokal skolpraktik som fyller alla de krav på vetenskap som vetenskapssamhället ställer. Jag begär inte att Törestad ska vara helt förtrogen med dessa metoder/ansatser (han tillhör en helt annan disciplin) men att mot bättre vetande såga hela teori- och metodskolningen vid Modellskolan är oseriöst.
Därför: Välkommen till Ribbaskolan i Gränna. Jag kan visa dig runt, du kan få läsa de 20-talet texter som finns, du kan delta i den examination av nya texter som sker i mitten av december och du kan tala med lärarna där. Alltid bra att försöka sätta sig in i saker och ting innan svingandet blir alltför famöst.

Sedan mitt svar till Kroksmark den 16 november 2011:
Det börjar brännas och Kroksmark anlägger dåligt siktad moteld från oväntat bakhåll. Jag har vid ett tillfälle råkat kalla honom Torsten och sedan sagt att båda artiklarna är från Modellskolan. Båda artiklarna ÄR från Modellskolan. Den ena är skriven av lärare där, den andra presenterar Modellskolans inledningsskede. Kroksmark fördrar att spilla krut i stället för att ladda och söka träffa. Torsten HETER Tomas.
Kroksmark har nu manövrerat sig in iett önskat läger; han kan säga att han inte vill diskutera längre.
Ännu har han inte försvarat den forskning som bedrivs och besvarat min huvudfråga om vad man som lärare kan få ut av den forskning som bedrivs vid Modellskolan i Gränna.
Du inbjuder mig till examinationerna i Ribbaskolan i Gränna. Jag kommer med glädje dit och tar del av den nya forskningen. Ge mig bara tid och plats.

Svara 

 

 

 

 

 

 

Kroksmark duckar återigen !

Professor Tomas Kroksmark försöker slippa lindrigt undan  när han ska besvara mitt andra inlägg om Modellskolan i Gränna: Han ger nämligen inga svar den här gången heller...

Han vänder i stället min kritik av två specifika artiklar i Didaktisk tidskrift till en fråga om vilken vetenskapssyn jag har. Kroksmark känner sig krympt och förminskad av min kritik, men det är ju inte honom som person jag ifrågasätter.

Det Kroksmark uppenbarligen är mest störd av är min kritik av begreppet ”praxisgemenskap”.

Jag vet att det är använt inom de pedagogiska vetenskaperna, vilket ju inte innebär att det skulle stå fritt från kritik. För mig är praxisgemenskap och liknande begrepp så typiska och betecknande för den typ av forskning som alltför ofta bedrivs inom de skolnära disciplinerna.

I artikeln av Wennergren & Åman liknar man lärarnas grupparbeten vid en praxisgemenskap, i vilka möten man ”fördjupar sina kunskaper och sin skicklighet genom ständigt pågående dialoger”. I en gemensam repertoar av berättelser, reflektioner och perspektiv möts lärarna som ser, för att kunna beskriva pedagogisk handling, och lyssnar aktivt för att kunna ge kritiska reflektioner och ifrågasätta det för-givet-tagna. Man måste, enligt artikeln, förstå att det alltid finns andra möjligheter och andra sanningar. Man känner här en skarp doft av postmodernistiskt idégods, vilket är tämligen vanligt inom skolforskning och feministisk forskning. Författarna påpekar också att det som framförs är berättelsen om deras egen upplevelse.

Slutredovisningen i artikeln består av s.k. fälttexter som presenterar berättelser från tilldragelser under gemenskapen: föreläsningen, seminariet och handledningen. Dessa berättelser ska genom s.k. fiktiv dramaturgi göra händelser fattbara för läsarna. Författarna  ”skuggade” hela tiden de deltagande lärarna och antecknade allt de gjorde och sade, samtidigt som författarna lade till sina egna reflektioner. Metoden skuggning innebär att man både deltar aktivt i övningarna samtidigt som man är observatör. Berättelserna är mycket, mycket detaljerade och beskriver allt från lokalernas utseende till lärarnas och författarnas repliker, känslotillstånd, beteenden och tankar. Författarna är genom sin dubbla roll med och påverkar skeendet på ett helt okontrollerbart sätt. Båda artiklarna genomsyras av en suddighet och otydlighet både i frågeställningar, syfte och i vad de egentligen vill ge läsaren.

Vad behöver lärarna för kunskap från forskningen och vilken typ av forskning ska lärare hålla på med? Jag tycker att lärarna behöver handfast kunskap om hur man tänker kritiskt på ett metodiskt sätt för att rätt kunna granska det som sker omkring oss med rationella ögon. Detta kan man uppnå genom att börja lära sig forskningmetoder som kan ge valida och fruktbara resultat för den pedagogiska verksamheten. Man borde t.ex. kunna lära sig hur man gör mer vetenskapliga utvärderingar av egna och andras lärandeinsatser och klassrumsexperiment. Den typ av forskning som Modellskolan hittills har presenterat ger dels inte lärarna någon egentlig skolning i forskningsmetodik, dels är metoderna för grunda och spretiga utan någon sammanhållande idé. Det förefaller som om allt är forskning som sägs och görs inom någorlunda organiserade former och därefter dokumenteras. Forskning är faktiskt något mycket mer komplext, angelägnare och svårare än de övningar som Modellskolan är inriktade på. Om det som Modellskolan kallar forskning skulle bre ut sig i landet skulle skolforskningen snart dö sotdöden i brist på nyvunnen kunskap.

Nu svarar Kroksmark igen om skolan

Gå till hans svar

http://tomaskroksmark.se/2011/lararforskning-%E2%80%93-vetenskap-eller-humbug
/http://tomaskroksmark.se/2011/lararforskning-%E2%80%93-vetenskap-eller-humbug/

Kroksmark undviker kritik mot Modellskolan

 Här går jag i svaromål mot det inlägg som finns på föregående
sida.


Professor Tomas Kroksmark har många gånger på ett tydligt och sympatiskt sätt påpekat att han vill att skolan och lärarna inte ska undantas från vetenskapliga krav på sin verksamhet. Han går till och med vid ett tillfälle i polemik med en kollega och påpekar att kravet på en vetenskaplig grund för skolan är en ödesfråga. I denna anda skulle hans skötebarn Ribbaskolan i Gränna arbeta. Den skulle vara en Modellskola för hur forskning integrerades i lärarnas arbete till elevernas fördel. I juni i år lades de första sju uppsatserna på kandidatnivå fram. Dessa var alltså författade av yrkesverksamma lärare i Modellskolan.

Jag har i två inlägg framfört kritik mot en av dessa uppsatser, sedan den publicerats i Kroksmarks egen tidskrift Didaktisk tidskrift. Därefter har jag också recenserat en artikel om

Modellskolans första tid, också publicerad i samma nummer av tidskriften.

Kroksmark har besvarat mina två kritiska inlägg som riktar sig mot den vetenskapliga halten i

dessa två artiklar. Men han bemöter inte kritiken utan börjar i stället föra ett kunskaps- och vetenskapsteoretiskt diskussion med sig själv och mig. Han vill uppenbarligen finna ett nytt sätt att forska när lärarprofessionen ska beforska sin egen verklighet. Jag tycker att den mest akuta frågan är att diskutera det forskningsarbete som nu bedrivs på skolan.

Måste man inte först städa upp hos sig själv? Syftet med den första artikeln från Modellskolan var att se hur skolungdomar använder sig av vetenskapliga begrepp och förklaringar. Ett mindre antal elever var undersökningsdeltagare och svaren presenterades i en mängd olika tabeller. De resonemang som fördes var magra och den handledning de fått var

bristfällig. Kroksmark utropade dagen då denna ursprungliga c-uppsats tillsammans med sex andra lades fram till en stor dag i Modellskolans historia. Men vad tycker Kroksmark om kvaliteten? Hur kan en skola som ska stå som modell för andra skolors satsning på forskning för lärare släppa igenom denna låga kvalitet? Oberoende av vilken syn man har på vetenskap, så var dessa alsters upplägg och resultatredovisning långt ifrån det man avser med vetenskap.

Vad menar jag med vetenskap? Ja, lite förenklat kan forskning antingen vara explorativ, söka utforska nya domäner med olika metoder för att generera nya hypoteser och idéer, eller deskriptiv, då en verklighet av något slag beskrivs på ett perspektivrikt och systematiskt sätt. Forskning kan också söka kartlägga orsaker eller samband mellan företeelser, t.ex. i form av god utvärderingsforskning. Sedan finns det en typ av forskning som dominerar inom vissa specifika discipliner, nämligen upplevelsestyrd forskning, där det främsta motivet är att öka förståelsen för oftast ett mycket begränsat antal individer, i många fall genom intervjuer eller observationer. I de två studier från Modellskolan som jag granskat finns det en blandning av dessa typer av forskning. Forskningsfrågorna är dunkla och då blir också återstoden av dunkel natur.

Innan jag er mig ut i diskussion om epistemologiska frågor skulle jag vilja fråga professor Kroksmark hur det har kunnat gå så här fel. Projektet ska ju pågå i fyra år och den hittillsvarande insatsen bådar ju inte gott. Finns det idéer hur man ska komma tillbaka

till en vetenskaplig grund och i så fall hur? Och varför behöver just lärarprofessionen en egen forskningsinriktning?

Modellskolans syfte är annars ytterst lovvärt. Jag hoppas och tror att professor Kroksmark kommer att få styr på utvecklingen och att vi därmed kan få till stånd en god grogrund för lärares forskningsmässiga utveckling.

Kroksmark svarar om forskning i skolan

Professor Tomas Kroksmark har i ett välskrivet inlägg svarat på mitt föregående inlägg om forskning i skolor:
http://tomaskroksmark.se/2011/lararforskning-%e2%80%93-vetenskap-eller-humbug/

MItt svar till honom kommer inom kort.

Forskning om skolan som inte är forskning

Undervisningen i våra skolor ska bygga på vetenskap och s.k. beprövad erfarenhet. Vad det senare egentligen innebär har aldrig blivit ordentligt klargjort. Oftast avser begreppet något som en individ eller grupp av individer hållit på med länge och så att säga själva beprövat, utan egentlig kritisk utomstående granskning. Man tycker helt enkelt att det fungerat. Forskning står högt i kurs i vårt samhälle och många varuproducenter vill kunna hänvisa till forskningsresultat som stöd för sin verksamhet. Man använder ofta då omskrivande formuleringar som t.ex. ´kliniskt testad´ eller ´säljs endast på apotek´ eller också så anlitar man verkliga eller ”utklädda” läkare eller tandläkare som utifrån sin status uttalar sitt förtroende för en specifik produkt.

Forskning är en verksamhet som ytterst bygger på mänsklig nyfikenhet. Denna för mänsklighetens utveckling så avgörande egenskap har under åren kommit att institutionaliseras och utförs nu i stor utsträckning på våra universitet, högskolor eller i stora organisationer. Forskningsresultat har bidragit till vårt välstånd, botandet av sjukdomar, en ökad förståelse av oss själva och till kunskap om vårt släktes utveckling och ovissa framtid.

Forskning är oerhört viktigt för människor och begreppet forskning och det kritiska, metodologiska tänkande som hör samman med den måste bevaras i sin seriösa form och inte

omvandlas till  nyckfulla idéströmningar där tyckanden och upplevelser antas kunna bilda underlag för ökade kunskaper.

I skolan skall alltså forskning hållas högt och det kritiska tänkandet får inte förfuskas. På senare tid har en diskussion uppstått om inte lärare skulle börja forska på sin verksamhet för att därmed öka sin kompetens. I samband med denna debatt har i Gränna i Jönköpings län en s.k. modellskola skapats i samarbete mellan länet och Högskolan i Jönköping. Den drivande kraften har varit professor Tomas Kroksmark på högskolan. Förväntningarna är att lärarna där genom egen forskning ska utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt. I juni år lade femton lärare fram sju c-uppsatser, av vilka en antagits i Didaktisk tidskrift och sedan recenserats av mig på Skollyftet.se  http://skollyftet.se/2011/10/21/nar-larare-forskar-i-skola/

Nu har en ny artikel från Modellskolan publicerats i nämnda tidskrift. Den är skriven av Ann-Christine Wennergren och Pia Åman (Didaktisk tidskrift, vol. 20 (4), s. 207-230) och söker beskriva Modellskolans utveckling under den första perioden. Det måste omedelbart sägas att läsningen av artikeln inger allvarliga betänkligheter.

Det som gör att man blir undrande är författarnas (och Modellskolans(?) inställning till forskningsverksamhet. En huvudingång till deras forskning är s.k. praxisgemenskaper. En sådan gemenskap är helt enkelt en form av samtalsgrupper där dialogiska möten mellan lärarna sägs leda till att berättelser, reflektioner och perspektiv uppstår. Man ska lyssna aktivt och se för att kunna ifrågasätta det för-givet-tagna. I praxisgemenskapen antas också kunskap genereras samtidigt som omvärlden relativiseras. Ett annat passande ord för denna gemenskap skulle kunna vara samkväm.

En metod som används är s.k. skuggning, vilket beskrivs som  ett mellanting mellan deltagande och icke-deltagande observation. Forskarna blev därmed både deltagare och iakttagare. De olika delarna av den process som studien omfattar skapade tre berättelser; en om föreläsningen, en om ett seminarium och en om handledningen.

Därefter följer berättelserna som består av en blandning av objektivt observerbara fakta och upplevelser, känslor, repliker och slutsatser. Berättelserna är utformade som små noveller

som för handlingen framåt.

Författarna betonar att det är deras verklighet som beskrivs. De skriver också att ”trovärdigheten i förfarandet inte innebär att uppnå konsensus utan att göra våra slutsatser transparanta och möjliga för andra att bedöma”.

Projektet är avsett att pågå i fyra år till och författarna menar att aspekter av projektet är överförbara till andra skolor.

Bland det som kan kritiseras finns bland annat forskarrollen i studien. Författarna uppträder

i sin skuggning i dubbla roller, både som observatörer och aktörer. Detta gör att författarna både medvetet och omedvetet påverkar det som görs och sägs omkring dem. Enbart detta faktum gör hela förfarandet tveksamt från en vetenskaplig synpunkt.

Möjligheten för andra lärare och skolor att göra om förfarandet är tämligen stor. Men poängen med att låna en metod är ju att den har något påtagligt och mer allmänt att bidra med. Det har inte denna studie. Generaliserbarheten och användbarheten ute i lärandepraktiken är så obetydlig att de medel som lagts på denna studie och de kommande insatserna under de fyra år projektet ska pågå kan betraktas som bortkastade.

Resultatredovisningen i form av s.k. berättelser ger ett närmast naivt och amatörmässigt intryck. Det liknar det som skulle ske om man direkt återgav allt som förekommit under en föreläsning, en handledning,  ett seminarium eller rentav en längre diskussion i ett lärarrum. Slutsumman blir ett sammelsurium av repliker, observerbara fakta och upplevda känslor och stämningar.

Läsaren bör gå till originalartikeln men min slutsats av läsningen av rapporten är att så här kan det inte få fortsätta varken i Modellskolan eller annorstädes i vårt land.  Begreppet forskning urholkas helt av det föga strukturerade angreppssätt som introduceras i forskarutbildningen på skolan. Jag har hört om liknande försök till s.k. forskning på andra lärarutbildningar men detta postmodernistiska sätt att arbeta och tänka förtjänar inte att upprepas. Modellskolans syn på verkligheten är ytterligt socialkonstruktiv och förnekar att sanningar finns. En sådan flytande syn på omvärlden är varken forskningsmässig eller vetenskapligt givande. Det skulle förvåna mig om inte professor Kroksmark som Modellskolans inspiratör håller med mig om att denna väg för skolan inte alls är framkomlig om avsikten är att lärarna ska bli mer kritiskt medvetna och därmed komma att inta ett mer vetenskapligt förhållningssätt..

SE DISKUSSIOM MED KROKSMARK FÖLJANDE INLÄGG !

Anne-Marie Körlings egna språk

Det finns en del bloggare (och skribenter i övrigt också) som är distinkta och noggranna i sina ordval, utan att fördenskull vara tråkiga och utslätade. Andra bloggare är rätt trista i sin framtoning och framstår snarare som vardagliga och grå. Alla är dock värda att läsas och lyssnas till på olika sätt. Åter andra använder ett språk som är ytterst verböst och blomstersmyckat så att substansen närmast upplöses från det som är avsett att vara det innehållsliga. En av några sådana bloggare är Anne-Marie Körling.

http://korlingsord.se/archives/24454

Jag har några gånger frågat Anne-Marie Körling vad hon menat med vissa mångtydiga meningar men aldrig fått svar. Denna bristande vilja till dialog har faktiskt irriterat mig och jag har ifrågasatt henne igen.

Det har Anne-Marie Körling inte klarat utan hon har nu och då avstängt mig från att kommentera hennes blogg. Just nu är jag förhindrad att kommunicera direkt med henne.  Där har vi uppenbarligen olika sätt att se på öppen dialog, yttrandefrihet och hur man bemöter kritiskt tänkande. Det är alltså inte bara våra språk som skiljer sig åt.



Men så ska det ju vara?! Vi befinner ju oss i en demokrati där tusen röster ska få höras. Fast de ska väl få mötas även om det blir ordstrid?

Privat certifiering av lärare....?

Marknadstänkandet breder ut sig. Gunilla Hammar Säfström  erbjuder sig nu mot 4000 kronor att certifiera lärare. Men inte grundat på ämneskunskaper, utan enbart på lärarskicklighet. Certifikatet är avsett att kunna visas upp för rektor som bevis på hur framstående man är som pedagog.

Ett antal punkter ska bedömas dikotomt. Några är skall- och några
är börpunkter. Läraren ska bl.a. ha total kontroll över klassen.
Eleverna får också frågor. Bland annat tillfrågas de om läraren har
goda ämneskunskaper. Det är den enda kontroll som görs av ämneskännedom! Hammar Säfström menar att dåliga ämneskunskaper visar sig i dålig pedagogik!

Jag hoppas ingen går på det här geschäftet!

http://www.lararcertifiering.se/Presentation.aspx

Det här liknar faktiskt lite auktorisering som jag skrivit om i tidigare inlägg här:
http://torestad.blogspot.com/2011/09/auktorisation-kometens-och.html