onsdag 9 november 2011

Forskning om skolan som inte är forskning


Undervisningen i våra skolor ska bygga på vetenskap och s.k. beprövad erfarenhet. Vad det senare egentligen innebär har aldrig blivit ordentligt klargjort. Oftast avser begreppet något som en individ eller grupp av individer hållit på med länge och så att säga själva beprövat, utan egentlig kritisk utomstående granskning. Man tycker helt enkelt att det fungerat. Forskning står högt i kurs i vårt samhälle och många varuproducenter vill kunna hänvisa till forskningsresultat som stöd för sin verksamhet. Man använder ofta då omskrivande formuleringar som t.ex. ´kliniskt testad´ eller ´säljs endast på apotek´ eller också så anlitar man verkliga eller ”utklädda” läkare eller tandläkare som utifrån sin status uttalar sitt förtroende för en specifik produkt.

Forskning är en verksamhet som ytterst bygger på mänsklig nyfikenhet. Denna för mänsklighetens utveckling så avgörande egenskap har under åren kommit att institutionaliseras och utförs nu i stor utsträckning på våra universitet, högskolor eller i stora organisationer. Forskningsresultat har bidragit till vårt välstånd, botandet av sjukdomar, en ökad förståelse av oss själva och till kunskap om vårt släktes utveckling och ovissa framtid.
Forskning är oerhört viktigt för människor och begreppet forskning och det kritiska, metodologiska tänkande som hör samman med den måste bevaras i sin seriösa form och inte
omvandlas till  nyckfulla idéströmningar där tyckanden och upplevelser antas kunna bilda underlag för ökade kunskaper.

I skolan skall alltså forskning hållas högt och det kritiska tänkandet får inte förfuskas. På senare tid har en diskussion uppstått om inte lärare skulle börja forska på sin verksamhet för att därmed öka sin kompetens. I samband med denna debatt har i Gränna i Jönköpings län en s.k. modellskola skapats i samarbete mellan länet och Högskolan i Jönköping. Den drivande kraften har varit professor Tomas Kroksmark på högskolan. Förväntningarna är att lärarna där genom egen forskning ska utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt. I juni år lade femton lärare fram sju c-uppsatser, av vilka en antagits i Didaktisk tidskrift och sedan recenserats av mig på Skollyftet.se  http://skollyftet.se/2011/10/21/nar-larare-forskar-i-skola/

Nu har en ny artikel från Modellskolan publicerats i nämnda tidskrift. Den är skriven av Ann-Christine Wennergren och Pia Åman (Didaktisk tidskrift, vol. 20 (4), s. 207-230) och söker beskriva Modellskolans utveckling under den första perioden. Det måste omedelbart sägas att läsningen av artikeln inger allvarliga betänkligheter.

Det som gör att man blir undrande är författarnas (och Modellskolans(?) inställning till forskningsverksamhet. En huvudingång till deras forskning är s.k. praxisgemenskaper. En sådan gemenskap är helt enkelt en form av samtalsgrupper där dialogiska möten mellan lärarna sägs leda till att berättelser, reflektioner och perspektiv uppstår. Man ska lyssna aktivt och se för att kunna ifrågasätta det för-givet-tagna. I praxisgemenskapen antas också kunskap genereras samtidigt som omvärlden relativiseras. Ett annat passande ord för denna gemenskap skulle kunna vara samkväm.

En metod som används är s.k. skuggning, vilket beskrivs som  ett mellanting mellan deltagande och icke-deltagande observation. Forskarna blev därmed både deltagare och iakttagare. De olika delarna av den process som studien omfattar skapade tre berättelser; en om föreläsningen, en om ett seminarium och en om handledningen.
Därefter följer berättelserna som består av en blandning av objektivt observerbara fakta och upplevelser, känslor, repliker och slutsatser. Berättelserna är utformade som små noveller
som för handlingen framåt.

Författarna betonar att det är deras verklighet som beskrivs. De skriver också att ”trovärdigheten i förfarandet inte innebär att uppnå konsensus utan att göra våra slutsatser transparanta och möjliga för andra att bedöma”.

Projektet är avsett att pågå i fyra år till och författarna menar att aspekter av projektet är överförbara till andra skolor.

Bland det som kan kritiseras finns bland annat forskarrollen i studien. Författarna uppträder
i sin skuggning i dubbla roller, både som observatörer och aktörer. Detta gör att författarna både medvetet och omedvetet påverkar det som görs och sägs omkring dem. Enbart detta faktum gör hela förfarandet tveksamt från en vetenskaplig synpunkt.

Möjligheten för andra lärare och skolor att göra om förfarandet är tämligen stor. Men poängen med att låna en metod är ju att den har något påtagligt och mer allmänt att bidra med. Det har inte denna studie. Generaliserbarheten och användbarheten ute i lärandepraktiken är så obetydlig att de medel som lagts på denna studie och de kommande insatserna under de fyra år projektet ska pågå kan betraktas som bortkastade.

Resultatredovisningen i form av s.k. berättelser ger ett närmast naivt och amatörmässigt intryck. Det liknar det som skulle ske om man direkt återgav allt som förekommit under en föreläsning, en handledning,  ett seminarium eller rentav en längre diskussion i ett lärarrum. Slutsumman blir ett sammelsurium av repliker, observerbara fakta och upplevda känslor och stämningar.

Läsaren bör gå till originalartikeln men min slutsats av läsningen av rapporten är att så här kan det inte få fortsätta varken i Modellskolan eller annorstädes i vårt land.  Begreppet forskning urholkas helt av det föga strukturerade angreppssätt som introduceras i forskarutbildningen på skolan. Jag har hört om liknande försök till s.k. forskning på andra lärarutbildningar men detta postmodernistiska sätt att arbeta och tänka förtjänar inte att upprepas. Modellskolans syn på verkligheten är ytterligt socialkonstruktiv och förnekar att sanningar finns. En sådan flytande syn på omvärlden är varken forskningsmässig eller vetenskapligt givande. Det skulle förvåna mig om inte professor Kroksmark som Modellskolans inspiratör håller med mig om att denna väg för skolan inte alls är framkomlig om avsikten är att lärarna ska bli mer kritiskt medvetna och därmed komma att inta ett mer vetenskapligt förhållningssätt..

SE DISKUSSIOM MED KROKSMARK FÖLJANDE INLÄGG !

11 kommentarer:

  1. Att vara kritisk är en sak. Att vara oförskämd något helt annat. Du har gått över gränsen.

    Vänligen // Malin

    SvaraRadera
  2. Jag kan tala om för dig att den starka kritik jag framfört mot den c-uppsats, som finns i länk ovan, till 100% har fått professor Kroksmarks stöd. Så han och jag är lika oförskämda då, enligt din anonyma kritik.

    SvaraRadera
  3. Jag syftade till det du skriver om Körling... Kommentaren hamnade något fel...

    Vad du menar med anonym kritik förstår jag inte riktigt.

    Vänligen igen // Malin

    SvaraRadera
  4. Ja, det är mycket som hamnar fel...
    Har du läst vad jag skrivit om AMK? Eller blir du störd när hon blir störd?
    Jag kunde inte se vem du var här på bloggen utan det var en slump att jag såg ditt namn. Så visst var du anonym här!
    Jag tycker det är beklagligt att stänga en dialog som Körling har gjort. Människor har olika åsikter och de ska brytas mot varandra. Annars blir det ju inget meningsbyte. Att fegt stänga sig inne med sina tankar tyder på en viss osäkerhet eller grandiositet som inte tål motsägelser utan bara gillar hyllningar.

    SvaraRadera
  5. Jag har läst vad du har skrivit om Körling och jag håller inte med dig. Vi har med andra ord olika åsikter, du och jag. Men jag tror inte att vår dialog kommer längre än så här. Du verkar vara alltför störd över mina kommentarer.

    Vänligen // Malin

    SvaraRadera
  6. Men Malin, du har ju inte kommenterat något jag skrivit utan bara sagt att jag är oförskämd.

    Jag har aldrig kallad någon bloggare det och skulle aldrig göra det. Det är billigt och enkelt i stället för att utbyta åsikter. Du tycks tro att man måste vara enig för att kunna diskutera. Konflikträdd vid 38 års ålder?!?

    SvaraRadera
  7. Jag heter Patrik Lönn och är legitimerad psykolog. Jag läste på Stockholms universitet, bl.a. med dig som lektor. Jag förstår inte. Du är fil. dr i psykologi och uttalar dig om grandiositet hos en människa som du aldrig har träffat. Det får mig att undra över ditt omdöme? Att du på det sättet vill använda dig av din kunskapsposition för att skapa frågetecken kring en person är både osakligt och djupt osmakligt.

    SvaraRadera
  8. Alla ord är inte psykologiskt och kliniskt menade. Det jag ville säga var att den typen av bloggspråk var grandiost (läs storslaget) och det står jag fast vid. Jag utfärdar aldrig diagnoser på manniskor.

    SvaraRadera
  9. Jag delar helt och fullt din oro när det gäller den här typen av semi-forskning. Tyvärr är jag inte särskilt optimistisk när det gäller en undervisning baserad på den etablerade pedagogikforskningen heller. Varför envisas man med detta famlande i dimma? Varför inte kontrollera måluppfyllelsen och lämna det till lärarna och eleverna att hitta metoderna?

    SvaraRadera
  10. Det du skriver om låter som att det liknar aktionsforskning, där har man en kritisk vän, skuggning och oftast ett problem som man utgår ifrån. Jag har använt mig av den metoden och tyckte att den var dålig. Enligt mig grundar den sig i mycket "tyckande" och den missar helt målgruppens upplevelser.

    SvaraRadera
  11. @Helena & Anonym

    Ja, det är en gåta hur en sådan
    forskningssyn har lyckat få fäste!

    SvaraRadera