Om lärares twittrande och bloggande

-->

Ute på nätets alla möjliga mötesplatser träffas människor som också har olika skäl att vara där. Somliga vill bara visa upp sig, andra främst framhäver sina förtjänster och låter sig bokas

så att allmänheten ännu närmare kan bekanta sig med deras utmärkta person. Återigen andra försöker får till stånd diskussioner men möts i skoldiskussionerna av skyttegravsliknande åsiktsdiken där var och en bara ser sin egen åsikt. Ser man en mening motsatt den egna blockerar man eller stänger ute eller svarar med klyschiga, väl inövade svar.

Själv gör jag mig skyldig det vissa av dessa fel ibland men jag försöker faktiskt att föra ut mina synpunkter och bemöta sådana som jag anser felaktiga. Bemötandet från skol- och twitterbloggare blir ofta icke-argument som ”påhopp” och att man inte förstår. Oviljan att gå in i diskussion är stor. Detta är synd eftersom  debatten om ett ämne bara kan föra oss fram mot en sanning om meningsmotsättningar får mötas och brytas mot varandra. Att undandra sig

diskussion är  inte bara fegt utan också ett gott tecken på att man själv inte har tänkt igenom sina ståndpunkter ordentligt.

De frågor som i skoldebatten väcker mest känslor är frågor om lärares arbetstid, bedömning och betyg, ”flumpedagogik” eller ej, lärares ev. ansvar i nuvarande skolkris och lärarutbildningen kvalitet.

Skolan och dess lärare vill med rätta nå högre status. En sådan kan inte uppnås genom att förskansa sig bakom en palissad av färdigsnickrade men ogenomtänkta åsikter utan genom att tankar förs fram och möter andra tankar. Först då framstår lärarkåren som mogen att möta omvärlden med högburet huvud och kan erhålla den respekt den då förtjänar.