Kroksmark duckar återigen !

Professor Tomas Kroksmark försöker slippa lindrigt undan  när han ska besvara mitt andra inlägg om Modellskolan i Gränna: Han ger nämligen inga svar den här gången heller...

Han vänder i stället min kritik av två specifika artiklar i Didaktisk tidskrift till en fråga om vilken vetenskapssyn jag har. Kroksmark känner sig krympt och förminskad av min kritik, men det är ju inte honom som person jag ifrågasätter.

Det Kroksmark uppenbarligen är mest störd av är min kritik av begreppet ”praxisgemenskap”.

Jag vet att det är använt inom de pedagogiska vetenskaperna, vilket ju inte innebär att det skulle stå fritt från kritik. För mig är praxisgemenskap och liknande begrepp så typiska och betecknande för den typ av forskning som alltför ofta bedrivs inom de skolnära disciplinerna.

I artikeln av Wennergren & Åman liknar man lärarnas grupparbeten vid en praxisgemenskap, i vilka möten man ”fördjupar sina kunskaper och sin skicklighet genom ständigt pågående dialoger”. I en gemensam repertoar av berättelser, reflektioner och perspektiv möts lärarna som ser, för att kunna beskriva pedagogisk handling, och lyssnar aktivt för att kunna ge kritiska reflektioner och ifrågasätta det för-givet-tagna. Man måste, enligt artikeln, förstå att det alltid finns andra möjligheter och andra sanningar. Man känner här en skarp doft av postmodernistiskt idégods, vilket är tämligen vanligt inom skolforskning och feministisk forskning. Författarna påpekar också att det som framförs är berättelsen om deras egen upplevelse.

Slutredovisningen i artikeln består av s.k. fälttexter som presenterar berättelser från tilldragelser under gemenskapen: föreläsningen, seminariet och handledningen. Dessa berättelser ska genom s.k. fiktiv dramaturgi göra händelser fattbara för läsarna. Författarna  ”skuggade” hela tiden de deltagande lärarna och antecknade allt de gjorde och sade, samtidigt som författarna lade till sina egna reflektioner. Metoden skuggning innebär att man både deltar aktivt i övningarna samtidigt som man är observatör. Berättelserna är mycket, mycket detaljerade och beskriver allt från lokalernas utseende till lärarnas och författarnas repliker, känslotillstånd, beteenden och tankar. Författarna är genom sin dubbla roll med och påverkar skeendet på ett helt okontrollerbart sätt. Båda artiklarna genomsyras av en suddighet och otydlighet både i frågeställningar, syfte och i vad de egentligen vill ge läsaren.

Vad behöver lärarna för kunskap från forskningen och vilken typ av forskning ska lärare hålla på med? Jag tycker att lärarna behöver handfast kunskap om hur man tänker kritiskt på ett metodiskt sätt för att rätt kunna granska det som sker omkring oss med rationella ögon. Detta kan man uppnå genom att börja lära sig forskningmetoder som kan ge valida och fruktbara resultat för den pedagogiska verksamheten. Man borde t.ex. kunna lära sig hur man gör mer vetenskapliga utvärderingar av egna och andras lärandeinsatser och klassrumsexperiment. Den typ av forskning som Modellskolan hittills har presenterat ger dels inte lärarna någon egentlig skolning i forskningsmetodik, dels är metoderna för grunda och spretiga utan någon sammanhållande idé. Det förefaller som om allt är forskning som sägs och görs inom någorlunda organiserade former och därefter dokumenteras. Forskning är faktiskt något mycket mer komplext, angelägnare och svårare än de övningar som Modellskolan är inriktade på. Om det som Modellskolan kallar forskning skulle bre ut sig i landet skulle skolforskningen snart dö sotdöden i brist på nyvunnen kunskap.