Det bloggas mycket på nätet om skolan. En hel del av
bloggarna är lärare som är verksamma ute i skolorna denna bistra tid. Det är
förståeligt att en hel del av dessa dels försvarar sitt yrke och sina kolleger,
men måste det göras in absurdum. Det svängs med uttryck som våra fantastiska
lärare och andra generaliserande överord när problemet naturligtvis inte är de
goda lärarna utan de som aldrig medges, de mediokra och dåliga lärarna.
Följaktligen får debatten en olycklig slagsida efter blomsterspråket och de
goda lärarna lyfts fram som det normala.
Men vore det så så skulle inte skolan vara i den kris den nu är.
Jag tro att vi måste bli mer precisa i vår kritik för att
den ska bli begriplig. Det finna vissa bloggare som går några steg längre mot
ett rejält avståndstagande till den gamla flumskolan. En sådan lärare är Johan Kant, som i ett utmärkt inlägg beskriver skolans förfall, men ändock tvekar inför
att nämna några namn på kända förgrundsfigurer och avantgardister för den gamla
ordningen.
Han väjer också för ordet flum och vill i stället säga
progg.
Jag vill nämna två: professor Tomas Kroksmark som med sin oklara inställning till vetenskap
förvirrar forskare, men går hem hos många lärare eftersom han framställer
lärarforskning som något ganska enkelt som vem som helst efter en
lågkravsutbildning kan ägna sig åt.
Detta är en fortsättning på flumpedagogikens förakt för kunskap och
fakta, som nu genom forskarskolor över hela landet förs vidare till nya
generationer lärare. Dessa kan uppnå en licentiatexamen i t.ex. didaktik utan
att läsa någon metodik (åtminstone i Jönköping).
Ett andra exempel är Ingrid Carlgren, f.d rektor för lärarhögskolan i Stockholm. Hon var
i det längsta emot en sammanslagning med Stockholms universitet och ville
behålla den administrativt och utbildningsmässigt nedgångna lärarhögskolan i
Stockholm. Hennes argument var klart ämnes- och kunskapsfientliga. Hon är nu
involverad i en forskarskola vid Stockholms universitet.
Skälen till att skolan nu är i kris kan naturligtvis bara
kopplas indirekt till vissa personer. Men jag tycker det är viktigt att dessa
personer får stå till svars för sina göranden och låtanden i det förgångna och
nu. En slags sanningskommision vore faktiskt på sin plats. En av bakgrunderna
är naturligtvis det postmodernistiska tänkande som fortfarande influerar
många människor,
men vars relativiserande tankar är lätta att driva för
långt. Ursprungligen ansågs
känslor kunna vara föremål för tolkningar och olika sanningsbegrepp. Detta
vidgades sedan till allt fler områden. När kunskapen blev relativiserad så föll
skolan ner i en avgrund av ”anything goes”.
