I skoldebatten singlar begreppen runt i en salig röra. Ord
som demokrati, inflytande och delaktighet används ibland som vore de utbytbara,
och det är de ju inte alls. Andra
ord som ofta förekommer är utmaning,
synliggöra, formativ, samspel, process, kommunikation, struktur och
möten och många andra. De flesta är ganska lätta att förstå men några kan
ställa till bekymmer.
Kollektiv kunskap och
kollektivt lärande är ett annat
populärt ordpar. Själv så tror jag att allt
lärande i grunden är individuellt och att varje individ
antingen måste sträva efter ny kunskap, eller också kommer den in den
omedvetna, automatiska vägen, och i båda fall utmanas jag av dessa ord som
antyder något kollektivt. Vad innebär begreppen?
Jag har diskuterat dessa frågor med några lärarbloggare men
dessa drog sig sakta tillbaka när jag ställde frågor alltför rakt om vad kollektiv
kunskap och kollektivt lärande egentligen stod för. Det var som om de försvann
i en dimridå tillsammans med orden.
För mig är begreppen kollektivt lärande och kollektiv
kunskap exempel på hur centrala ord och samtal kan förses med mystik och
besvärjelser. Det är svårt att första varför man på detta sätt försvårar
kommunikationen med andra lärare genom sitt undflyende obestämda språk.
För mig betyder kollektiv kunskap helt enkelt närmast att en
grupp gemensamt lär sig något, var och en på sitt vis, och kollektivt lärande
kan ju förstås på samma sätt. Det är inget egendomligt alls här alltså.
Jag tror att det finns flera skiljelinjer mellan lärare. En
viktig sådan är hur man använder språket. Använder man ord som man i grunden
inte kan definiera ens själv, men inte bryr sig om detta så mycket, och gärna bygger
upp vackra ordsammanställningar som fördunklar budskapet, men förtrollar en och
annan läsare, så tillhör man en viss grupp. En andra grupp har ett mer direkt
språkbruk rakt på och talar om elevers prestationer och klassrumbeteenden, vad
som behöver göras för att förbättra skolan i utan att klä det i teoretiskt
diminsvepta termer.
Själv föredrar jag det raka språket. Det dunkla språket är
för mig också förknippat med
en oklar hållning till kunskapsbegreppet och lärandeprocessen.
Språket kring skolans problem
måste vara handfast och verklighetsanknutet. Skolan finns ju i verkligheten.