Positiv särbehandling - är det nödvändigt?

Det diskuteras ibland om den sneda könsfördelningen i vissa yrkesgrupper. När ansträngningar har gjorts för att komma till rätta med en sned fördelning till utbildningar som till psykologer, så har detta bedömts som olagligt och diskriminerande. I vår ungdomsskola är den övervägande delen av lärarna (70 - 95 %) kvinnor men detta anses inte alls problematiskt. När det nu görs åtgärder för att utjämna könsmässiga skillnader så gäller detta ofta positioner som är förknippade med makt. Nu har medel tilldelats för en satsning på kvinnliga forskare vid Stockholms universitet. Meningen är att dessa kvinnor sa får mer tid till forskning för att kunna kvalificera sig för professorstitlar. Dessa kvoteringsåtgärder är fel sätt att gå vidare. För det första innebär detta ett favoriserande av ett kön

på bekostnad av det andra, vilket i sig är diskriminering enligt vår lagstiftning. Kvoteringen bygger troligen på obekräftade tankar om att kvinnor blir motarbetade på universiteten. På den psykologiska institutionen, som länken gäller, har en kvinna som prefekt och en som biträdande prefekt och flera kvinnliga professorer. Det går uppenbarligen för kvinnor att av egen kraft nå höga positioner. Kvoteringstänkandet kan då inte ses som annat än en anpassning till vad som är gångbara politiska åsikter i dagens Sverige.

Lärare, demokrati och mångfald

 

Skolorna ska förmedla en demokratisk syn till eleverna. Den inbegriper allas lika värde, respekt för andras åsikter, en positiv syn på mångfald och andra goda dygder. Detta är också inskrivet i skolans värdegrund vilken hyllar demokratin. Till demokrati hör även mötesfrihet och rätten att fritt få uttrycka sina åsikter.

Men hurudan gestaltar sig den demokratiska verkligheten för en elev som läser Dagens Nyheter av idag (14/10 i nådens år 2012)?

I en ledare menar man att Sveriges television gjorde fel som ”problematiserade ” kvinnors rätt till fri abort genom att låta en antiabortanhängare att delta i en debatt. Att tillåta fler röster än en om fri abort anser DN är att ”trivialisera” debatten. I stället föreslår man att andra inslag där kvinnors rätt till fri abort beskärs borde ha visats istället. DN menar uppenbarligen att vissa åsikter inte bör få förekomma i svt. Rubriken för ledaren antyder att antiabortmotståndaren i debatten ”skojade till den”, en märklig åsikt för att komma från en påstått liberal tidning.

I en upprörd nyhetsartikel i samma tidning kritiseras Armémuseum för att man lät en extrem högerorganisation hyra lokaler för en konferens. I artikeln nämns att museet arbetar för mångfald men, som en ansvarig säger: ”…vi har trott att de som hyr av oss är seriösa, bra förlag……..det har fungerat bra”. Hon avslutar med att säga att hon måste nu kolla upp alla som hyr ”för att se till att det inte händer igen.”

Så mycket för den fria debatten!

Så mycket för den mångfalden!

Och så säger folk att det är fint att vara PK.

Vad säger lärarna? Vad säger eleverna?

Har någon en egen åsikt?

Det sägs att vi lever i ett alltmer individualistiskt samhälle. Var och en sin lyckas smed är den sanning som gäller. Människor uppmuntras att ta itu med sina liv och bli egna företagare, ”att bli sina egna”. Undervisningen bör vara individanpassad och varje elev ska vara i centrum.

Alltmer fjärran skulle alltså allt kollektivt tänkande vara; det är individen som ska gå före gruppen. Självhjälpsböcker och andra media hjälper till med goda råd hur man uppnår inre balans och blir ”sig själv”. Program där man blir omgjord för att bättre passa sin personlighet sänds i TV och tävlingar där det gäller att vinna, eller i alla fall sticka ut och bli populär genom sin personlighet, är ofta förekommande.

Kändisar uppmärksammas, egendomligt nog, av enskilda människor ofta just för att de har blivit kända. Varför detta behov av ”idoler” uppstått är svårt att förklara, men man måste nog se det som en medieprodukt; ett lönande samspel mellan kommersialism inom tidningar och andra media. Småsaker om deltagare i TV-program lyfts fram, de kända personerna följs genom sitt dagliga liv i spalter och deras närvaro förstärks genom ytterligare medieexponeringar.

Detta fokus på individen borde ju ge oss givande och tätt uppblossande debatter om skilda företeelser i vår verklighet, eller hur? Individer borde tävla om att ge oss sin version av skeenden och personer, eller hur?

M e n    i c k e

Det finns något som effektivt dövar individernas lust att träda fram offentligt med egna synpunkter: Den politiska korrektheten. När det gäller åsikter i vissa frågor är vi nästan som en enad kollektiv front. Ett ord i en viss riktning och du är omedelbart stämplad som rasist, feminist, sexist, odemokratisk, flummare, SD-sympatisör, kommunist eller antisemit. Efter denna snabba kategorisering upphör ofta diskussionen eller så urartar den till verbalt slagsmål.

Vad styr då den relativa åsiktslikriktningen?
Ja, en sak är det säker. Det är inte det individualistiska, självständiga draget i oss som härskar då. Vi går in i fållan med vår grupp och blir konforma. Enstaka röster som trots allt försöker trotsa den osynliga åsiktsmuren blir utfrusna eller opublicerade.

Till syvende og sidst är det den trygga konforma famnen som tystar oss. Där får vi lugn och ro för att förbereda oss inför nästa sensationella deltagare i någon tävling i tv.