Är en coach en kusk eller...?

Nuförtiden finns coacher för allting; livet, arbetet, lärare, arbetslösa, ja, för alla. Vad betyder egentligen coach? Närmast är ordet kopplat till diligens, fordon, senare buss, därefter överfört till den som kör diligensen, dvs.  kusken (kan även heta coachman på engelska). En coach är alltså en kusk, helt enkelt. En kusk kör inte sin häst utan styr den med fina rörelser med tyglar och skänklar.

Vad gör en coach idag? Tränar fotbollsspelare? Ja, men enligt Cecilia Grahn, som representerar International Coach Federation i Sverige, DN 25/11, 2001, så är ”coaching inte samtalsterapi, inte heller rådgivning eller mentorskap. Den vänder sig till friska individer som vill vidare i en utvecklingsprocess”.

Vad är då coaching? Det är väldigt svårt att sluta sig till det när man studerar enskilda coachingföretag.

 Så här definieras coaching på ett annat ställe:

Coaching handlar inte om rådgivning, mentorskap, handledning, terapi eller konsulting. Coaching är ett förhållningssätt och en utvecklingsstrategi baserad på ett personligt ansvar för den egna framgången. Coachens roll är därför inte att coacha någon genom livets alla möjligheter och svårigheter; den är att lära ut och träna att i varje situation själv hitta den bästa vägen. http://www.international-coach.com/display_sub2.asp?apid=17

En coach lära således ut utan att ge råd, vara terapeut, mentor eller konsult. Coacher förhåller sig således bara till sin klient. Kanske som kusken till hästen, ordlöst med små smackanden ibland??

Lärare i skoldebatten

Varför skriver inte fler lärare om skolan på bloggar och i andra media?
Ja, det finns faktiskt ett antal heltidarbetande lärare som skriver prakiskt taget varje dag och då ganska omfattande inlägg på sina och andras bloggar. Man kan då undra hur dessa lärare hinner med det så ofta påstått tunga läraryrket. Sanningen kan vara det kända ordstävet som säger att arbete tenderar att ta den tid som står till förfogande. Man har helt enkelt vant sig vid en viss trall, och om den invanda farten överstigs, upplevs detta som ytterst betungande. Lärares arbetstid är inte överdrivet hög om man jämför med andra yrken på samma nivå. De många ledighetsveckorna inte att förglömma i sammanhanget.
Lärarutbildningen har varit dålig under lång tid. De studenter som antagits dit har haft medelmåttiga betyg och inte varit särskilt framstående i läsning och skrivning. Jag har själv på nära håll sett ett otal lärarstuderande som inte kunnat stava ordentligt, inte klarar av meningsbyggnad och absolut inte är i stånd att själva formulera en examensuppsats på ett acceptabelt sätt. En hel del av dessa studenter är nu lärare. Det är klart att deras initiala svårigheter med språket dröjer kvar och hindrar dem från att formulera sig i artiklar på fullödigt sätt.
Dessa åsikter kommer naturligtvis att tillbakavisas av yrkesverksamma lärare, det hör till spelet, men frågan varför skolan är så dålig hjälps inte upp av att vi låtsas som om fler debatterande lärare skulle vara bra i sig. Det är dags att inse den fulla vidden av en erbamlig lärarutbildning! Dåligt utbildade lärare blir inte i en handvändning fantastiska pedagoger som skriver välformulerade
debattinlägg.

Att släta över och gå vidare...

I media och på bloggar pågår debatter om både känsliga och vardagliga ämnen. Ofta finns olika åsikter om skilda fenomen och
diskussioner uppstår. Men mitt i diskussionerna finns ibland människor som vill släta över och gå vidare. Detta yttrar sig i svepande ord om "våra fantastiska lärare ska inte behöva få höra sådana  påhopp, nu ska vi jobba vidare i stället"  eller  "alla våra elever klarade inte godkänt, men nästa termin tar vi nya tag".

Att glida vidare i tillvaron utan att analysera brister är mycket vanligt i mänsklig verksamhet. Det kan också förekomma i andra sammanhang och då kan det ibland bli omedvetet komiskt:

Nämndemannaföreningen hade varit på resa i Ukraina. De fann tillvaron för invånarna mycket trist och eländig. Korruption och kriminalitet härjade. En av nämndemännen yttrade sig vid hemkomsten om det besökta landet:

"I Ukraina finns självklart också krafter som kämpar mot eländet i detta land . Svåra förhållanden varar ju inte för evigt, efter regn kommer sol, efter en natt kommer gryning med en ny morgon."

Självständighet - vad är det?

I olika högskoleprogram, som leder till kandidat- och magisterexamen, föreskrivs att självständiga arbeten ska genomföras.
Så står det noggrant beskrivet i kursplaner vid de flesta program inom vårdvetenskap, pedagogik, social arbete och ekonomiska vetenskaper. I praktiken är det åtminstone på kandidatnivå (c-uppsatser) så att det vanligaste är att två (eller ibland tre) studenter står som gemensamma författare till det självständiga arbetet. I själva uppsatserna står inget beskrivet att de olika författarna har ansvarat för olika delar av arbetet. Även magisteruppsatser har inte sällan två författare.

Nyligen såg jag att 15 forskande lärare på en viss skola publicerat sju c-uppsatser. Det är ju närmast självklart att förmågan att självständigt
bearbeta ett vetenskapligt problem inte kan bedömas i ett arbete utfört av mer än en student. Möjligen kan handledaren få en känsla av att en av författarna varit mest aktiv, men det torde vara ett undantag att olika betyg sätt på författarna av samma uppsats.

På detta sätt urholkas kvaliteten på den högre utbildningen också.
De som tar kandidatexamen får inte en ordentligt skolning i kritiskt och vetenskapligt tänkande och det sätter naturligtvis på sikt sina spår i samhället. Vi får lärare, socialarbetare och sjuksköterskor som har en otillfredsställande förmåga att resonera vetenskapligt i sina verksamheter.

Stor grupp eller liten?

Anna Bergsten finner i sin magisteruppsats vid Göteborgs universitet att barn som lätt blir störda i stora undervisninggrupper mår och presterar bättre i mindre grupper. Detta resultat är ingalunda oväntat
och man tycker att Bergsten kunde ha fått ut mer av sin frågeställning om gruppstorlekens inverkan på elever. Hon har på pedagogers vis intervjuat åtta elever som gått från stor till liten grupp och beskriver deras upplevelser. Hon menar att denna forskning inte kunde ha utförts på ett kvantitativt sätt. Med ett annat upplägg hade det säkerligen gått och därmed hade resultaten kunnat bli mer generaliserbara och användbara för lärare i allmänhet.

Bergsten citerar Kvale som menar att man i kvalitativa undersökningar måste ställa sig frågan om man eftersträvar generaliserbarhet. Den frågan tar Bergsten inte alls upp och därmed blir den lovande upptakten inte mer än en några enstaka beskrivningar av några elevers upplevelser i svensk skola. Goda beskrivningar av orsaker till att eleverna inte klarar av den stora gruppen beroende på bl.a. lärares bristande förmåga fullföljs tyvärr inte som hade varit önskvärt.

Bergsten, A. (2011).  Stor klass eller liten grupp? Elevers erfarenheter av olika undervisningsformer. Magisteruppsats,
Göteborgs universitet, Institutionen för pedagogik och didaktik.

Tjejerna tar för sig

Idag har jag sett min äldsta dotterdotter spela innebandy i division I.
Det blev en intensiv match där till sist vårt lag vann med 5-3. Min dotterdotter gjorde det sista målet alldeles framför ögonen på mig.

Tjejerna spelade med sådan glädje och precison att en gammal fotbollspelare blev alldeles salig. Och som tjejerna tog för sig i närkamperna!

Det sägs ofta annars att tjejer inte tar för sig tillräckligt. Använder de den här stilen i sitt fortsatta liv kommer de att ta över allt. Tjejerna är på gång!

När lärare ska forska

Jonsson, E-L., Nilsson, A., och Simonsson, H. (2011). Elevers användning av vetenskapliga argument och metoder. En fenomenografisk studie. Didaktisk tidskrift, 20 (3), 181-206

Ursprungligen publicerad som C-uppsats.

Ribbaskolan i Gränna är en s.k. modellskola. Dess primus motor är professor Tomas Kroksmark vid högskolan i Jönköping. Skolan är avsedd att ge lärarna möjlighet till vidareutbildning i forskningsarbete fram till magisterexamen. I år har femton lärare skrivit sju c-uppsatser om lärandefrågor. Dessa lades fram i juni. Det har på senare år kommit propåer om att skolforskningen inte tar upp relevanta frågor för lärarprofessionen och dessutom att resultaten inte når ut till lärarna. Dessa forskningsansatser är ett försök att råda bot på dessa brister.

En av dessa c-uppsatser förekommer också i Didaktisk tidskrifts senaste nummer (nr 3, 2011), där lärarna Eva-Lena Jonsson, Anneli Nilsson och Helena Simonsson tar upp frågan om elevers förmåga att ta till sig och använda vetenskapligt tänkande. De har intervjuat elva elever i en åttondeklass i Gränna och då studerat om elever använder och föreslår vetenskapliga argument och metoder när de ställs inför frågor om samhället och världen.

Metoden de använder är Ference Martons fenomenografiska ansats där individers tolkning och uppfattning av omvärlden står i centrum. De elva elevernas kön är okänt för läsarna, men dessa ställdes inför tio frågor av typen ”Hur gör forskare för att avgöra om något är sant?”

”Blir det varmare på jorden p.g.a. det vi människor håller på med?” och ”Kan man få reda på sin personlighet genom att studera horoskop?” Följdfrågor ställdes för att fånga in svaren så brett som möjligt. En av författarna ställde frågor och en annan förde anteckningar.

Som bas för kategoriseringen av svaren stod de två huvudfrågeställningarna:

*Använder eleverna vetenskapliga argument?

* Föreslår eleverna vetenskapliga metoder?

Svaren på de tio frågorna dikotomiserades på två sätt:

a) använder/använder inte vetenskapliga argument vid frågans besvarande

b) föreslår/föreslår inte vetenskapliga metoder för att besvara frågan?

En chi2-testning visade att dessa två variabler inte är oberoende av varandra ( de hängde alltså ihop). I uppsatsen används ordet ´korrelera´, vilket innebär felaktig terminologi. Detta innebär att eleverna i samma utsträckning tänkte i vetenskapliga banor både när de besvarade frågorna med redan känd kunskap och då de skulle hitta ett sätt att besvara frågan

Uppsatsens utformning är långt ifrån idealisk. Alltför många sidor upptas av tabeller där frågornas svarskategorisering enligt ovan sätts siffror på. Därefter presenteras tabeller för varje individ, vilket tillsammans ger 21 tabeller. Orden försvinner lätt i ett sådant siffersvall.

Resultaten är dock intressanta och förbluffande. Det visar sig att nära hälften av eleverna tro på horoskop, och att Gud åberopas som förklaring i flera fall. Förklaringen härtill är att skolan ligger i en kristen bygd, där vetenskapliga synsätt på olika sätt kan tänkas ha lägre prioritet. Genomslaget för vetenskapligt tänkande är betänkligt svagt. Skolan har här att ta ett tydligare ansvar och inte glida på sanningar för att tillfredsställa lokala kulturers subtila anspråk på att sitta inne med sann kunskap.

Uppsatsen bygger på ett mycket litet material (som ju ofta är fallet i kvalitativa undersökningar) och den kvalitativa ansatsen bidrar till att förminska resultatens vikt. Den tolkning av verkligheten som ju ligger i den fenomenografiska metodens kärna äger knappast rum, utan kategoriseringen av svaren är en enkel tudelning i icke-vetenskaplig/vetenskapliga grupper, till vilket man inte behöver en elaborerad ansats som den fenomenografiska. Det är också pedagogiskt svårt att tala om mättnad när endast två typer av svar återfinns.

Detta är en uppsats från den första kullen av forskande lärare, vilken även accepterats av Didaktisk tidskifts redaktion. Den torde av detta skäl kanske anses som en av de bästa. Det gör en tyvärr en aning nedstämd över verksamheten hittills. Antingen är det studneternas bakgrundskunskaper som är för svaga eller detta i kombination med en dålig handledning som fallerar. Resonemangen kring validitet och reliabilitet antyder ett bristande handlag med statistiska termer och även uppsatsens övriga upplägg som disposition och resultatpresentation kunde ha varit betydligt bättre och framförallt klarare. Dessutom bör inte tre studenter dela på ett c-uppsatsarbete. Arbetet ska ju vara självständigt.

Ett tips till nästa gång, då ett liknande upplägg planeras, är att i stället använda enkäter och ta in mer data och därefter behandla de inkomna svaren på ett mer differentierat sätt så att olika individers svarsmönster kan kartläggas, t.ex. med s.k. klusteranalys. Forskningen skulle därmed ge mer handfast och generaliserbar kunskap.

Har det jag gör någon effekt?

Sveriges marknadsförbunds tendensrapport för 2011 beklagar den brist på utvärdering som man märker hos marknadsförarna.
Man skriver:
Marknadsförare: Handen på hjärtat, när gjorde du en ordentlig analys av era aktiviteter senast? Om inte, vad är det du saknar? Motivering, tid, verktyg eller kompetens?

Byt ut marknadsförare mot lärare, och vi har en del av problemet.

Kunskap och optimism i skolan

Det finns forskningsresultat som antyder att människor som är deprimerade har en mer realistisk inställning till sina prestationer i olika avseenden än "normala". Om man sätter sig in i vad optimism egentligen innebär rent psykologiskt så inser man faktiskt lätt varför det måste vara  så. Att vara optimist betyder att tillskriva sina framgångar sin egen förmåga och motgångar externa faktorer, omständigheterna eller otur. Den pessimistiske finner hela orsaken till sina misslyckanden hos sig själv och eventuellt goda prestationer (om h*n nu ser dem..) utanför sig själv eller i turen. Den deprimerade har, eller får, en dyster syn på sig själv; allt är mitt fel, jag duger ingenting till.

På lite annat sätt förhåller det sig med kunskap. Sanningen är ju den att ingen egentligen vet hur mycket vetskap h*n har inom ett visst område. Speciellt de som känner ett områdes vidd och komplexitet, dvs. de kunniga, är ofta lite osäkra på sig själva. De okunniga tror sig veta.

Är de okunniga människorna  dessutom optimister så bör man se upp.

Det vi behöver i den svenska skolan är lärare som är både begåvade och optimistiska. Utan djup i kunskaperna faller människor lätt offer för tidens flyktiga idéer, ytlig men slagkraftig propaganda och vidskepliga föreställningar. Nära hälften av de intervjuade eleverna i en åttondeklass i Småland trodde att man kunde lita på horoskop. I  en tv-kanal sänds allvarliga program där spöken ses som den naturliga förklaringen till allehanda fenomen.

Didaktik i all ära, men innehållet i lärostoffet måste vila på en solid kunskapsgrund.

Hur man sänker en utbildnings status - några tips

Det talas om att utbildningars status sänks. Hur går det till? Är det så enkelt som många tror? Till er som har möjlighet och viljan att bidra till det allmänna förfallet kommer här några nyttiga tips.

Släpp in elever och studenter på utbildningar som du från början vet att de inte kommer att klara av. Sänk därför vartefter kraven på utbildningen genom att dra ner på kursinnehåll, ge lättare kunskapsprov och inflatera betygen. Låt dessutom lärarna ha stora kunskapsmässiga brister och låt också dem som ska bli nya lärare komma in på utbildningarna med knappt godkänt i de viktigaste ämnena. Avvakta sedan några få år.

När du sedan är legitimerad lärare kan du delta i bloggdiskussionerna om det märkliga i att skolan har så låg status och att din lön är så låg. Skyll gärna tillståndet på SKL, kommunerna, sossarna eller Björklund. Stryk det som ej önskas.