Skolbloggar, Skollyftet och lärardebatt

Vissa saker måste liksom bara redas ut. I olika skolbloggar där debatter pågår används ordet kritik i vissa sammansättningar på de mest sladdriga sätt som tänkas kan. Det talas om negativ och positiv kritik, om konstruktiv kritik och om simpel kritik.

Många lärare upplever tydligen diskussionerna om skolans situation i dagens Sverige som ett angrepp på hela lärarkåren. Sådana ”angrepp” tillbakavisas ofta med hänvisning till för små resurser och låga löner, något som ofta SKL för skulden får. Samtidigt betonar man från samma håll att lärarnas insatser för barnen är av omvälvande betydelse. Det finns en uppenbar motsägelse i detta. Skulle lärarnas viktiga insatser helt och hållet gå under i ett hav av brist på resurser? Något bör väl ändå lärarna kunna påverka undervisningen och därmed till en viss del kunna stå som ansvariga för de svaga resultat som skolan uppvisar i dagens läge.

Nej, i stället man vill uppmuntra lärarna genom att få lärare att skriva positivt och i huvudsak okritiskt om skolan. Det menar i alla fall Anna Kaya, ansvarig för skollyftet.se , en känd skolblogg. Så här skriver Kaya till mig när jag för på tal en eventuellt kommande artikel:

 Det finns många andra plattformar för skoldebatt där negativ (och/eller konstruktiv) kritik platsar bättre än just på Skollyftet.

 Jag har stor aktning för Anna Kaya, som har gjort en stor och uppmärksammad insats i den svenska skolvärlden,  men här tycker jag att hon hamnat litet fel. Behöver verkligen lärare främst en blogg där de hyllar varandra? Är det inte bättre att inbjuda och delta i en öppen debatt om problemen i vår svenska skola? Motargumentet är att lärarna har fått nog av påhopp utifrån vid det här laget och därför behöver lyfta varandra. Lärare tycks vara känsliga för kritik och detta är väl ett bekräftande symptom på detta; man vill ha sin egen blogghage för att dunka varandra i ryggen i.

Jag tror att sådana inneslutande aktiviteter ökar risken för att det uppstår en än djupare avgrund mellan lärare (vi) och allmänheten (dom). Öppenhet och diskussion är lösningen i stället för skyttegravsgrävande och självbekräftande åtgärder.

Öppna skollyftet.se för en helt öppen debatt!

Är lärare fantastiska?

Jag undrar mycket om det blomsterspråk som ofta används om våra lärare av andra lärare i skoldebatten. ´Fantastiska lärare´ är ett vanligt uttryck och ibland talas det om ´extremt skickliga lärare´. Med tanke på hur svårt det i andra sammanhang sägs vara att bedöma lärares kompetens verkar det mer vara ett argumentativt knep att tillskriva lärare närmast överjordiska kvaliteter. Lärare är vanliga människor som har fel och brister och många av dem kommer dessutom från en utbildning som inte varit den allra bästa. En del kom dessutom in på sin lärarutbildning med dåliga förkunskaper.

Jag tror att kringresursernas roll för elevernas svaga skolresultat överbetonas, vilket är mänskligt för annars skulle ju lärare få ta sitt ansvar. Och när SKL och kringresurser har avverkats verkar det inte finnas någon del av ansvaret kvar för lärarna. Det tycker jag tyder på en brist på nyansering. Självklart finns det brister även hos lärarkollektivet.

När elever berättar om att sena ankomster inte redovisas, resultaten på omprov inte förbättras, mobiler används på lektionerna och läraren får höra glåpord så kan man ju fråga sig vems fel detta är? SKL, brist på kringresurser eller någon annanstans? Det kan ju inte vara en fullt kompetent lärare som tillåter allt detta. Man kan inte gå alltför långt i verklighetsförfalskning för att skydda den egna kåren. Men i den fackliga stridens hetta gör man gärna det. Det vore mycket bättre om lärarkåren öppet medgav att det finns missförhållanden som är att hänföra till egna kolleger. Inte förrän då kan
diskussionerna leda till fruktbara resultat i vår faktiska verklighet.

Ansvar i skolan: Lärarnas, rektors eller SKL:s?

 

När det händer saker och ting vill vi människor hitta förklaringar till det skedda. Orsaker söker vi i både det lilla och det stora. Skeenden av olika slag äger förstås rum även i skolvärlden. I alla sammanhang försöker vi alltför ofta hitta en syndabock. Det blir då gärna den högsta chefen, någon myndighet eller en ansvarig minister som får den rollen och när denna person har fått avgå anses friden vara återställd. I den lilla världen blir det någon kollega eller någon elev eller vår partner som får ta på sig hela skulden för att något har gått snett. Att placera orsaker till händelser och förhållanden hos olika aktörer behandlas utförligt inom socialpsykologin inom området attributionsteorier. Orsaker attribueras således till olika faktorer som kan vara människor, organisationer eller staten.

Eftersom människor är bräckliga ting som har svårt att hantera all inkommande information

på ett korrekt sätt förekommer systematiska felaktigheter i vårt sätt att hitta orsaker. Ett vanligt fel är det s.k. fundamentala attributionsfelet. Det är ett misstag som alla som har med människor att göra i sin dagliga verksamhet bör uppmärksamma. Detta innebär i korthet att vi med lätthet bedömer att när andra gör något som vi tycker är fel så lägger vi gärna hela skulden hos dem. Om vi däremot själva gör något som inte är så lyckat så har vi betydligt lättare att se förmildrande omständigheter kring det skedda. Ett av skälen till att det blir så här bakvänt är att vi ju har mer information om oss själva och den arbetskrets vi tillhör och därmed lättare att hitta bortförklaringar. Andra människor eller institutioner vi inte tillhör har vi ingen direkt erfarenhet av och därför tycker vi att dessas göranden och låtanden är någonting de själva måste ta ansvar för. Till saken hör också att vi inte gärna i vardagslag tycker oss se komplicerade orsakskedjor till sådant som hänt utan vi föredrar modellen en

orsak > en händelse.

Människor bildar lätt grupperingar. Man samlas fysiskt och mentalt kring sitt yrke, sin hobby, sin bostadsförening etc. Eftersom det ofta finns flera grupper som verkar inom samma domän blir det lätt en mer eller mindre uttalad konkurrens. Den egna gruppen anser ju sig som bättre och man kan lätt räkna upp dess fördelar. Andra grupperingar som man vet mindre om kan man lätt börja se ner på eller rentav förakta. Dessa motsättningar ser vi också i det stora såväl som i det lilla. I det forna Jugoslavien såväl som i utbildningsvärlden.

I skoldebatten är en av de många tvistefrågorna ansvarsfrågan. Hur stort ansvar har lärarkåren i sin helhet, eller delar av den, för förhållandena i dagens skola? Eller ligger ansvaret högre upp, hos regeringen eller hos Sveriges kommuner och landsting (SKL)?

Enligt modellen ovan bör lärarkåren se orsaken hos, säg, SKL, medan SKL bör anse lärarkåren som ansvarig för tillståndet i skolorna. Så är också fallet. Här kan grupper sägas stå emot varandra, lärarkår mot högre instanser. Inom båda lägren håller man tätt samman och hyser inte någon högre uppfattning om den andra parten. Någon större hänsyn till att komplexa orsaker kan tänkas finnas både hos lärarna och SKL ser man knappt till i debatten.

Hur löser man nu detta? Ja, det är inte lätt utan det blir en klassisk förhandlingssituation. Båda parter får svara på frågor om varför de ser som de gör på tillståndet i den svenska skolan och utifrån de behrättelserna möjligen de blinda fläckarna vad avser orsaksbilden redas ut. För den fortsatta debattens skull bör parterna uppnå en mer nyanserad bild av läget.

Varför misslyckas eleverna på NP?

 

En del lärare blir besvikna när de ser dåliga resultat på de nationella proven. De fruktar med rätt eller orätt att eleverna ska slås ner i skoskaften av de dåliga resultaten.  Det mest konstruktiva är kanske att då ägna en snabbanalys åt var orsakerna till de dåliga resultaten kan tänkas ligga. Nästan alltid finns det flera orsaker till att saker och ting går som de går, även om vi människor, som alltid, vill förenkla och kanske främst urskilja en orsak. Men ställ några frågor till er själva!

Har alla klasser så här dåliga resultat? Är min klass bland de sämsta?

Kan resultaten bero på att de nationella proven är dåligt utformade? Var frågorna svåra att förstå?

Mäter de nationella proven fel sorts kunskaper? Mäter NP bara ytkunskaper?

Är det fel på min pedagogik? Hur är en bra pedagogik om inte min är det?

Är allt i grunden SKL:s fel?  Kan SKL verkligen ta ansvar för lärandet i klassrummet?

Ett rimligt utgångsläge är att samtliga frågor ovan bör besvarar rakt och utan tanke på det egna egot. Jag får en känsla när jag har kontakt med lärare som har NP-proven aktuella att alla potentiella frågor inte blir ställda utan att man stannar vid t.ex. att det NP bara mäter är ytkunskaper. Då har man inte tänkt tillräckligt utan gjort det lätt för sig och inte alls kommit vidare i sitt tänkande.

Hur man sänker en utbildnings status - några tips

Det talas om att utbildningars status sänks. Hur går det till? Är det så enkelt som många tror? Till er som har möjlighet och viljan att bidra till det allmänna förfallet kommer här några nyttiga tips.

Släpp in elever och studenter på utbildningar som du från början vet att de inte kommer att klara av. Sänk därför vartefter kraven på utbildningen genom att dra ner på kursinnehåll, ge lättare kunskapsprov och inflatera betygen. Låt dessutom lärarna ha stora kunskapsmässiga brister och låt också dem som ska bli nya lärare komma in på utbildningarna med knappt godkänt i de viktigaste ämnena. Avvakta sedan några få år.

När du sedan är legitimerad lärare kan du delta i bloggdiskussionerna om det märkliga i att skolan har så låg status och att din lön är så låg. Skyll gärna tillståndet på SKL, kommunerna, sossarna eller Björklund. Stryk det som ej önskas.