Det finns för många kvinnor i skolan

 

Det talas mycket om snedrekrytering vad gäller kön på universitet och högskolor. På t.ex. Göteborgs universitet har man bestämt att inom varje yrkeskategori måste varje kön vara representerad till minst 40 %. Kompletterande rekryteringsåtgärder rekommenderas annars starkt. Jag tycker det låter som en hållbar vision. Det talas ofta om att kvinnor behövs på högre positioner för att de har annan syn på verksamheter av olika slag än män. Det kan vara sant och är ju ett ytterligare argument för att utjämna sneda könsfördelningar.

Men hur väl uppfylls detta i ungdomsskolans värld? Nästan alla skolpsykologer och kuratorer är kvinnor och minst 70 % till över 90 % av lärarna från förskola och upp genom den obligatoriska skolan är också kvinnor. Kan denna kvinnliga dominans påverka eleverna på något sätt? Det vi vet är att kvinnor som grupp är bättre på sociala relationer än män som ofta är mer inriktade på prestationer. Nu får man ju inte hårdra sådana här skillnader men rent generellt existerar de faktiskt. Kvinnor är ofta dessutom mer verbala än män och redan tidigt kan man spåra en ökad verbal förmåga hos flickor, jämfört med pojkar. Pojkar är på gruppnivå bättre än flickor på rumslig uppfattning. Om nu kvinnors särskilda begåvningar slår igenom när de arbetar som lärare så borde detta rimligen gynna flickor i högre grad än pojkar. Om så är fallet kommer skolan att uppmuntra verbalitet på bekostnad av spatialitet och logiskt tänkande. Det finns också en myckenhet av studier som visar att verbal förmåga är den överlägset bästa egenskapen för att nå framgång i alla teoretiska skolämnen, alltså även matematik (se t.ex. Smedler & Törestad, 1996, en studie en kollega, Anne-Charlotte Smedler, och jag gjorde på ett mycket stort antal ungdomar i en mellansvensk stad; Verbal intelligence: A key to basic skills?, ur Educational Studies, vol 22, s. 343-356).

Om vi drar ut ovanstående resonemang lite längre så kan flickornas överlägsna skolresultat till okänd del faktiskt förklaras med att det intellektuella klimatet i den obligatoriska skolan präglas av just verbalitet och relationsinriktade aktiviteter. Pojkar får alltså i betydligt mindre utsträckning sina förmågor uppmuntrade. Det är således mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan. När sådana synpunkter har framförts framförs ofta motargumentet att om man bara är lärare så räcker det. Lärarnas kön skulle då alltså inte ha någon betydelse. Detta är en intressant synpunkt, särskilt när den framförs från vanligtvis feministiska debattörer, vilket faktiskt händer.

När det talas om att anställa fler män som lärare är det ofta förskolan som är på tapeten. Detta arbete är naturligtvis oerhört viktigt. Men samtidigt får vi inte glömma tillståndet i åk 1 – 9,där eleverna således möter till övervägande del kvinnor. Det viktiga arbete som lärarna bedriver i skolan för att motverka stereotypa könsroller torde i eleverna ögon motverkas av den majoritet av kvinnor de dagligen möter.

Låt oss därför satsa stora resurser på att få fler män att söka läraryrket. Ett sätt att göra detta är att satsa mer på vetenskaplighet i lärarutbildningen och på så sätt komma bort från den kvinnlighetens subkultur som nu alltför starkt präglar skolans värld.

Stor grupp eller liten?

Anna Bergsten finner i sin magisteruppsats vid Göteborgs universitet att barn som lätt blir störda i stora undervisninggrupper mår och presterar bättre i mindre grupper. Detta resultat är ingalunda oväntat
och man tycker att Bergsten kunde ha fått ut mer av sin frågeställning om gruppstorlekens inverkan på elever. Hon har på pedagogers vis intervjuat åtta elever som gått från stor till liten grupp och beskriver deras upplevelser. Hon menar att denna forskning inte kunde ha utförts på ett kvantitativt sätt. Med ett annat upplägg hade det säkerligen gått och därmed hade resultaten kunnat bli mer generaliserbara och användbara för lärare i allmänhet.

Bergsten citerar Kvale som menar att man i kvalitativa undersökningar måste ställa sig frågan om man eftersträvar generaliserbarhet. Den frågan tar Bergsten inte alls upp och därmed blir den lovande upptakten inte mer än en några enstaka beskrivningar av några elevers upplevelser i svensk skola. Goda beskrivningar av orsaker till att eleverna inte klarar av den stora gruppen beroende på bl.a. lärares bristande förmåga fullföljs tyvärr inte som hade varit önskvärt.

Bergsten, A. (2011).  Stor klass eller liten grupp? Elevers erfarenheter av olika undervisningsformer. Magisteruppsats,
Göteborgs universitet, Institutionen för pedagogik och didaktik.