Elisabet Hedlund, på institutionen för didaktik och
pedagogik i Stockholm, har författat en avhandling där hon genom diskursanalys
går igenom viktiga handlingar rörande lärarutbildningen från 1970-, 1990- och
2000-talet. Avhandlingen vittnar om stor beläsenhet och kunnighet inom området
och den övergripande ramen för författaren har varit Foucaults idéer. Hedlund
analyserar hur stat och regering på olika sätt har influerat lärarutbildningar
och det är en intressant läsning.
Jag stannar där. Hedlund skriver på postmodernistiskt manér,
vilket gör språket tätt och ogenomträngligt. Nya grumliga begrepp introduceras
ständigt vilket gör läsupplevelsen
till en färd i ett bara knappt upplyst mörker.
Pedagogiska institutionen kritiseras ofta för att inte
producera forskning som är skolrelevant.
Det finns mao en alltför stor distans mellan forskningen och
det praktiska pedagogiska arbetet. Hedlunds avhandling är ett skolexempel på
ett alster som visserligen ger förtjänstfulla insikter inom sitt esoteriska
område, men någon vägledning för lärare ute i verksamheten kan avhandlingen inte bli. Dess mål är dock
inte heller det. Hedlunds alster har naturligtvis sitt berättigande, men den
pekar också på pedagogikens insulära position i relation till
utbildningssamhället.
Elisabet Hedlund (2011) Att styra i namn av framtid. Institutionen för didaktik och pedagogik. No 211.
Om avh:s ämne är socialdemokratins strävan
SvaraRaderaatt sätta progressiv didaktisk tvångströja
på lärarna, då är den högst intressant.
Det man kan förundras över det är hur (s)
en gång i tiden kunde lägga skolans framtid
i händerna på företrädarna för en så ung och
oprövad vetenskap som den som idag kallas skolnära
forskning. Minns de stora namnen: Husen,
Härnqvist, Svensson etc och dagens Kroksmark. Och den bespottade W.Sjöstrand vars alster en förläggare inte vågade ge ut pga risken för repressalier, uteblivna beställn av läroböcker.