I Didaktisk tidskrift, volym 22, No 2, 2012, s. 359-373 har Roland Jakobsson skrivit en artikel om hur skönlitterära texter
påverkar undervisningen i naturvetenskap. Det är något förvånande att artikeln
har publicerats eftersom man uppger att tidskriftens syfte är att ”…sprida
praktikgrundad vetenskaplig kunskap om didaktik…”. Vetenskaplighet är nämligen något man får leta efter i Jakobssons
artikel.
Jakobsson har tagit sig före att undersöka om läsning av
litteratur upplevs som värdefull av elever och därmed på sikt kan underlätta lärandeförmågan. Han bygger då på
neuropsykologiska idéer om att stimulans ökar förmågan att lära, vilket i sig
är ett sant men mycket förenklat påstående. Jakobsson hänvisar till ett helt grundlöst
uttalande av Martin Ingvar i ett TV-program om att färgglatt målade gångbroar i
Västerås skulle stimulera bilförare och därmed höja deras förmåga att köra bil.
Det korrekta är att allmän aktivering av hjärnan kan ge upphov till ett
förenklat lärande. Så t.ex. anses introverta människor ha en för hög habituell
aktiveringsgrad och därmed har de också lättare att lära in vissa ting, som rädsla
för t.ex ormar etc., dvs. bli fobiker. Men bilisterna i Västerås blir nog
snarast distraherade av alla färgglada målningar omkring dem än bättre
bilister.
Roland Jakobsson tar Palmemordet som exempel på hur
emotionell stimulans ger oss bättre minne. Alla minns ju var de var när mordet
skedde. Detta har nog dock snarare att göra med att händelsen var så
sensationell och avvikande från
det normala. Det är att förenkla
verkligheten alltför mycket att tro att vårt tydliga minne av den händelsen enbart
har att göra med hur upprörda vi blev.
Jakobsson låter elva personer (25 – 40 år, jämn könsfördelning) svara på en enkät
om hur litteraturläsning i skolan påverkar dem. Två dagar innan har läraren
läst ur boken Descartes misstag av Damasio. Den handlar om hur filosofen
började skilja på kropp och själ i det mänskliga tänkandet. Dessutom intervjuar
han en (!) 29-årig kvinnlig elev om samma tema. Redan här blir den
vetenskapligt någorlunda insatte läsaren brydd. Är den vunna kunskapen ur denna påstådda forskning av den vetenskapliga halt som tidskriften
anger sig företräda?
Författaren finner att flera elever blivit intresserade och
stimulerade av uppläsningen. De upplever att de blivit uppmuntrade av läsningen
och författaren finner att metoden nog bidragit till att på sikt underlätta
elevernas kritiska tänkande. Denna slutsats är minst sagt djärv. Det är
uppenbart att Jakobsson har blandat ihop intresse och psykisk aktivering eller stimulans. Hans tolkningar går
långt bortom det hans torftiga data tillåter.
Författaren brister i vetenskaplighet på ett sätt som kanske är lite förvånande i en tidskrift som redigeras av professor Tomas
Kroksmark och lektor Mikael
Segolsson. Båda är vana lärare
och forskare, men de har också tyvärr fallit i en fälla som alltför många skolforskare gjort, nämligen ”upplevelsefällan”. Det viktiga för dessa forskare är inte
människors handlingar och orsaken till varför människor gör som de gör utan hur
dessa upplever och tänker kring saker och ting. De är en del av det
postmodernistiska arv som vi fortfarande dras med. Dessutom använder de mycket
få undersökningsdeltagare med den motiveringen att de inte är intresserade av
att generalisera kunskapen utan bara av att förstå. När de sedan diskuterar sina forskningsresultat
glöms denna brist på generaliseringsförmåga lätt bort.
Roland Jakobsson är lektor vid Åsö vuxengymnasium i
Stockholm. Han har en licentiatexamen bakom sig från Stockholms universitet. Jakobsson har studerat vid en forskarskola för lärare vid nämnda
universitet. Tyvärr finns hans avhandling enbart tillgänglig i bokform vilket
avsevärt hindrar den insyn som jag anser nödvändig även i vidareutbildningen av
våra lärare
