Positiv särbehandling - är det nödvändigt?

Det diskuteras ibland om den sneda könsfördelningen i vissa yrkesgrupper. När ansträngningar har gjorts för att komma till rätta med en sned fördelning till utbildningar som till psykologer, så har detta bedömts som olagligt och diskriminerande. I vår ungdomsskola är den övervägande delen av lärarna (70 - 95 %) kvinnor men detta anses inte alls problematiskt. När det nu görs åtgärder för att utjämna könsmässiga skillnader så gäller detta ofta positioner som är förknippade med makt. Nu har medel tilldelats för en satsning på kvinnliga forskare vid Stockholms universitet. Meningen är att dessa kvinnor sa får mer tid till forskning för att kunna kvalificera sig för professorstitlar. Dessa kvoteringsåtgärder är fel sätt att gå vidare. För det första innebär detta ett favoriserande av ett kön

på bekostnad av det andra, vilket i sig är diskriminering enligt vår lagstiftning. Kvoteringen bygger troligen på obekräftade tankar om att kvinnor blir motarbetade på universiteten. På den psykologiska institutionen, som länken gäller, har en kvinna som prefekt och en som biträdande prefekt och flera kvinnliga professorer. Det går uppenbarligen för kvinnor att av egen kraft nå höga positioner. Kvoteringstänkandet kan då inte ses som annat än en anpassning till vad som är gångbara politiska åsikter i dagens Sverige.

Det finns för många kvinnor i skolan

 

Det talas mycket om snedrekrytering vad gäller kön på universitet och högskolor. På t.ex. Göteborgs universitet har man bestämt att inom varje yrkeskategori måste varje kön vara representerad till minst 40 %. Kompletterande rekryteringsåtgärder rekommenderas annars starkt. Jag tycker det låter som en hållbar vision. Det talas ofta om att kvinnor behövs på högre positioner för att de har annan syn på verksamheter av olika slag än män. Det kan vara sant och är ju ett ytterligare argument för att utjämna sneda könsfördelningar.

Men hur väl uppfylls detta i ungdomsskolans värld? Nästan alla skolpsykologer och kuratorer är kvinnor och minst 70 % till över 90 % av lärarna från förskola och upp genom den obligatoriska skolan är också kvinnor. Kan denna kvinnliga dominans påverka eleverna på något sätt? Det vi vet är att kvinnor som grupp är bättre på sociala relationer än män som ofta är mer inriktade på prestationer. Nu får man ju inte hårdra sådana här skillnader men rent generellt existerar de faktiskt. Kvinnor är ofta dessutom mer verbala än män och redan tidigt kan man spåra en ökad verbal förmåga hos flickor, jämfört med pojkar. Pojkar är på gruppnivå bättre än flickor på rumslig uppfattning. Om nu kvinnors särskilda begåvningar slår igenom när de arbetar som lärare så borde detta rimligen gynna flickor i högre grad än pojkar. Om så är fallet kommer skolan att uppmuntra verbalitet på bekostnad av spatialitet och logiskt tänkande. Det finns också en myckenhet av studier som visar att verbal förmåga är den överlägset bästa egenskapen för att nå framgång i alla teoretiska skolämnen, alltså även matematik (se t.ex. Smedler & Törestad, 1996, en studie en kollega, Anne-Charlotte Smedler, och jag gjorde på ett mycket stort antal ungdomar i en mellansvensk stad; Verbal intelligence: A key to basic skills?, ur Educational Studies, vol 22, s. 343-356).

Om vi drar ut ovanstående resonemang lite längre så kan flickornas överlägsna skolresultat till okänd del faktiskt förklaras med att det intellektuella klimatet i den obligatoriska skolan präglas av just verbalitet och relationsinriktade aktiviteter. Pojkar får alltså i betydligt mindre utsträckning sina förmågor uppmuntrade. Det är således mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan. När sådana synpunkter har framförts framförs ofta motargumentet att om man bara är lärare så räcker det. Lärarnas kön skulle då alltså inte ha någon betydelse. Detta är en intressant synpunkt, särskilt när den framförs från vanligtvis feministiska debattörer, vilket faktiskt händer.

När det talas om att anställa fler män som lärare är det ofta förskolan som är på tapeten. Detta arbete är naturligtvis oerhört viktigt. Men samtidigt får vi inte glömma tillståndet i åk 1 – 9,där eleverna således möter till övervägande del kvinnor. Det viktiga arbete som lärarna bedriver i skolan för att motverka stereotypa könsroller torde i eleverna ögon motverkas av den majoritet av kvinnor de dagligen möter.

Låt oss därför satsa stora resurser på att få fler män att söka läraryrket. Ett sätt att göra detta är att satsa mer på vetenskaplighet i lärarutbildningen och på så sätt komma bort från den kvinnlighetens subkultur som nu alltför starkt präglar skolans värld.