Elisabet Hedlund, på institutionen för didaktik och
pedagogik i Stockholm, har författat en avhandling där hon genom diskursanalys
går igenom viktiga handlingar rörande lärarutbildningen från 1970-, 1990- och
2000-talet. Avhandlingen vittnar om stor beläsenhet och kunnighet inom området
och den övergripande ramen för författaren har varit Foucaults idéer. Hedlund
analyserar hur stat och regering på olika sätt har influerat lärarutbildningar
och det är en intressant läsning.
Jag stannar där. Hedlund skriver på postmodernistiskt manér,
vilket gör språket tätt och ogenomträngligt. Nya begrepp introduceras ständigt
vilket gör läsupplevelsen
till en färd i ett bara knappt upplyst mörker.
Pedagogiska institutioner (här är det Stockholms universitet
som gäller) kritiseras ofta för att inte producera forskning som är
skolrelevant. Det finns mao en alltför stor distans mellan forskningen och det
praktiska pedagogiska arbetet. Hedlunds avhandling är ett skolexempel på ett
alster som visserligen kanske ger förtjänstfulla insikter inom sitt esoteriskt behandlade område,
men någon vägledning för lärare ute i verksamheten kan avhandlingen inte bli.
Dess mål är dock inte heller det. Hedlunds alster har naturligtvis sitt
berättigande, men den pekar också på pedagogikens insulära position i relation
till utbildningssamhället.
Elisabet Hedlund (2011) Att styra i namn av framtid. Institutionen för didaktik och pedagogik. No 211.Stockholms universitet.
