Bråkiga elever och ADHD

 

Bråkiga ungar i klassrummet har man ju gärna velat bli av med eller på något sätt lugna ner. En ADHD-diagnos vore då inte så dumt.  Visserligen säger skollagen att alla barn med svårigheter ska ges extra stöd med det går lättare att argumentera med en ADHD-diagnos. En diagnos antyder ju en sjukdom och sjuka människor måste ju få stöd.

Ja, ADHD-diagnoser är ett knepigt område. Två studenter, Louise Holmgren och Sofia Idström, från Mittuniversitetet skrev år 2011 en C-uppsats ADHD-utredningar. En kvalitativ studie med fokus på utredningars säkerställande av diagnosen. Det är en mycket bra och välskriven uppsats som gör en noggrann genomgång av problemen med diagnostisering av ADHD.

Olika perspektiv på orsakerna och därmed behandlingarna har hela tiden stört utvecklingen mot en större förståelseav syndromet.  Den medicinska modellen håller mer på hjärnskador, genetiska orsaker och därmed på medicineringen

med amfetaminsubstanser, vilket naturligtvis har blivit mycket diskuterat. Det andra perspektivet inriktar sig mer på den sociala omgivningens betydelse för ADHD-utvecklingen. Författarna har intervjuat fyra verksamma socionomer

på fältet och dessa känner av spänningen mellan de olika perspektiven. I de lag som gör utredningar för att eventuellt komma fram till diagnos finns läkare, psykolog och ibland socionom. Läkare och psykologer förskriver, enligt författarna, sig till den medicinska modellen, vilket ofta socionomerna finner är fel eftersom de anser att sociala faktorer kan vara minst lika viktiga. Författarna har den uppfattningen att socionomer skyfflas undan och att därmed deras kompetens inte tillfyllest används i utredningarna. De menar att socionomerna sitter inne med merkunskap

eftersom de ofta mött de aktuella eleverna både före och efter ADHD-utredningen.

Författarna påpekar nogsamt att de resultat de nått inte är generaliserbara, även om man undrar om de inte i viss mån i alla fall avspeglar förhållandet runtom i landet. De barn de har koncentrerat sig på i sina intervjuer, 6-12 år, är nog utsatta för samma förvirrade sätt i hela landet. Författarna understryker det väl alla önskar sig nämligen att forskningen och samhället snart kan enas om en gemensam syn på ADHD och den bakomliggande krångliga problematiken kring syndromet.

Uppsatsen är som sagt mycket bra och instruktiv och kan verkligen rekommenderas till dem som önskar bli insatta i den komplexa historien bakom ADHD.

Om kränkningar och intrång

 

Personlig integritet är ofta på tapeten i debatten. Den åberopas i de mest skilda sammanhang som skydd för en personlig sfär. Speciellt känsligt tycks det vara när det gäller register av olika slag, t.ex. vid samkörning  av olika register och så vidare. Statliga register och inkassoregister har speciallagstiftning.

Det finns lagstiftning om intrång i den personliga integriteten, men det är inte förrän intrånget blir otillbörligt som det blir ett brott. Definitionen av vad personlig integritet egentligen innebär är svår att göra, vilket gör att intrång i och framför allt otillbörligt intrång i den utgör kniviga avgöranden. Det är Datainspektionen som avgör när ett intrång blir otillbörlig. Så här fint definierar Datainspektionen sitt uppdrag:

Datainspektionen är en central förvaltningsmyndighet som genom sin tillsynsverksamhet ska bidra till att behandlingen av personuppgifter inte medför otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Inspektionen ska också säkerställa att reglerna för sådan behandling följs. Målet ska nås utan att användningen av teknik onödigt hindras eller försvåras.

Det finns ca 40 personer anställda på Datainspektionen. Tjugosju av dem är jurister och de övriga personalen består av it-säkerhetsspecialister och administrativ personal. I ledningen är alla jurister.

Det är alltså enbart jurister som avgör graden av intrång i individers personliga integritet. Frågan är om inte sådana bedömningar ligger utanför juristers kompetensområden. Här måste psykologiska och filosofiska aspekter vägas in och inte enbart juridiska. Som det nu är förvandlas avgörandena till rent juridiska överväganden, och det är mycket begränsande. En komplettering av Datainspektionens resurser med individer med adekvat kompetens att utföra bedömningarna är absolut nödvändig.

Något för lärare ? Knappast.

 

Elisabet Hedlund, på institutionen för didaktik och pedagogik i Stockholm, har författat en avhandling där hon genom diskursanalys går igenom viktiga handlingar rörande lärarutbildningen från 1970-, 1990- och 2000-talet. Avhandlingen vittnar om stor beläsenhet och kunnighet inom området och den övergripande ramen för författaren har varit Foucaults idéer. Hedlund analyserar hur stat och regering på olika sätt har influerat lärarutbildningar och det är en intressant läsning.

Jag stannar där. Hedlund skriver på postmodernistiskt manér, vilket gör språket tätt och ogenomträngligt. Nya grumliga begrepp introduceras ständigt vilket gör läsupplevelsen

till en färd i ett bara knappt upplyst mörker.

Pedagogiska institutionen kritiseras ofta för att inte producera forskning som är skolrelevant.

Det finns mao en alltför stor distans mellan forskningen och det praktiska pedagogiska arbetet. Hedlunds avhandling är ett skolexempel på ett alster som visserligen ger förtjänstfulla insikter inom sitt esoteriska område, men någon vägledning för lärare ute i verksamheten kan avhandlingen inte bli. Dess mål är dock inte heller det. Hedlunds alster har naturligtvis sitt berättigande, men den pekar också på pedagogikens insulära position i relation till utbildningssamhället.

Elisabet Hedlund (2011) Att styra i namn av framtid. Institutionen för didaktik och pedagogik. No 211.

su.diva-portal.org/smash/get/diva2:395149/FULLTEXT01

Elevers attityder till naturvetenskap - en lic.avhandling

Jag har ofta nämnt hur lärarutbildningarna i pedagogik och didaktik företrädesvis använder kvalitativa metoder och gärna ägnar sig åt upplevelsestudier med få intervjuer som datainsamlingsmetod. Det finns dock några undantag. Förra året skrev Lena Adolfsson en licentiatavhandling i naturvetenskapernas och matematikens didaktik vid Umeå universitet (Attityder till naturvetenskap. Förändring av flickors och pojkars attityder till biologi, fysik och kemi 1995 till 2007).

Adolfsson ville undersöka attitydförändringar till biologi, fysik och kemi mellan åren 1995 och 2007. Hon hade tillgång till databasen från TIMSS för sin studie. Forskningsfrågan är ju intressant men attitydområdet är starkt minerat. För att kunna använda samma instrument vid båda tillfällena var hon tvungen att använda de fyra frågor som hade samma lydelse både 1995 och 2007: Det brukar gå bra för mig i biologi/fysik/kemi; Jag tycker om biologi,/fysik/kemi; Jag tycker om att lära mig biologi/fysik/kemi; Biologi/fysik/kemi är tråkigt. För dela upp datamaterialet i låg- resp.  högpresterande elever användes tionde högsta och lägsta percentilen vad gäller kunskaper i matematik. För och i analyserna användes Rasch-metoden med s.k. plausible values och chi2-analyser. Undersökningsdeltagarna gick i åk 8.

Utgången av analyserna visade att pojkar generellt är mer positiva till kemi och fysik medan flickor föredrar biologi. Resultaten visar också att högpresterande pojkar har en mer negativ attityd till alla ämnena 2007 jämfört med 1995. Författaren förklarar detta med att den förändrade undervisningskulturen med mer individuellt arbete och mindre

lärarstyrning lett till att de duktiga pojkarna inte fått tillräckligt utmanande uppgifter och därmed mist stimulansen till skolarbetet. Alla pojkar tycke också att de tre ämnena var tråkigare 2007 än 1995. Författaren tolkar detta som ett utslag av en mer slapp och ”cool” attityd till skolan.

Avhandlingen löper på bra men när man kommer till metoddelen blir det lite knepigare. Adolfsson vill se om det är skillnad i svarsfrekvens mellan högpresterande pojkar och flickor och mellan lågpresterande pojkar och flickor. Där sägs chi2-analyser användas men terminologin stämmer inte eftersom det talas om skillnader i stället för beroende eller oberoende. Chi2 mäter om två enheter är nära och avhängiga av varandra eller inte och mäter absolut inte skillnader. Här har det slagit slint någonstans. Detta ger en osäker känsla inför en del av resultatredovisningen.

Resultatredovisningen är onödigt tradig och omfattande. Den hade kunnat presenteras på ett mer överskådligt sätt. Avhandlingen är trevligt skriven och ger intressanta resultat. Med bättre statistikkunskaper hade den varit superfin. Det är roligt att se att det finns kvantitativa studier även i lärarutbildningen, även om ju detta är på en naturvetenskaplig institution. Vi får hoppas att Lena Adolfsson fortsätter på det nu lätt upptrampade stigen.

Nu ler nog Körling och Vygotskij

 

Det är något spännande över Anne-Marie Körling. Hon är en mycket flitig och kreativ bloggare som främst tar upp ämnen inom skolans värld. Hon väcker mycket positiva reaktioner men det finns också kritiker. Sedan jag kritiserat hennes enligt min mening blomsterhöljda språk och lite repetitiva ansats har människor hört av sig på olika sätt till mig. De positiva har varit mer öppna med sina åsikter, några har kommenterat på min blogg eller annorledes. De negativa har ibland varit anonyma och i första hand mejlat till mig och uttryckt samförstånd. Till och med bloggare som utåt varit svagt positiva eller neutrala till Körling har hört av sig på det sättet. Det är alltså något spännande och utmanande med Körling, hennes åsikter och hennes framtoning. Därför bör ni köpa boken för att bilda er en egen uppfattning. Och visst är meningarna delade om Körling. Flera har uppmanat mig till kamp mot det verbösa blomsterspråket i allmänhet, medan andra tydligen anser att sättet att skriva är så heligt så att det inte får angripas. Jag är mer liberal och tycker nog att även sådant nedtecknat, som av läsaren uppfattas som dunkelt, kan få ifrågasättas.

I sin bok Nu ler Vygotskij framlägger Ann-Marie Körling, känd bloggare och lärare, sin syn på skolan. Boken är ett imponerande aktstycke som spänner över vida områden. Det märks att det är en hängiven pedagog som skrivit den. Boken har en sympatisk ton och kan sägas vara lättläst om man klarar av den repetitiva, en aning sökta stilen som gärna vidareutvecklar samma tanke i många ord. Det blir ett slags effektsökeri som kan störa själva läsandet, speciellt för dem som söker substans i det skrivna. Körling framstår i boken som en mycket representativ figur för proggskolan, den som sannolikt nu sakta håller på att ersättas med en mer strukturerad och krävande skola. Körling för fram många högintressanta tankar; hon vill t.ex. inte gå in i rätt-felkultur. Elevernas alster ska inte rättas utan eventuella fel ska på annat sätt framkomma i undervisningen. I en rätt-felkultur hämmas lärandet, menar författaren. Körling skriver att hon ser nuet i elevernas arbeten och låter eleverna påverka kommande lektioner för att de där ska bli medvetna om sina tillkortakommanden. Man kan säga att ett stort ömmande för eleverna är en viktig del av Körlings undervisningsstil. Körling är dock ofta mycket oklar i sina skrivningar. Hon talar om det tysta klassrummet – men det står aldrig riktigt  klart om detta är ont eller gott. Körling har dessutom en esoterisk syn på fostran: ”I stället för tillrättavisande behövs en stor dos av tilltro till elevernas förmåga att relatera, samspela och lära.” Läraren kräver tystnad utan att ha något att ge i tystnaden, menar författaren. Lärare kan inte vara kompisar och i nästa stund hindra eleverna från att lära ihop, skapa fusk av samarbeten och säga nej till dem som hjälper varandra, menar Körling. Men å andra sidan säger hon bestämt nej till suddgummin i klassrummet. Författaren vill nämligen kunna följa  eleverna lärandeprocess och därför måste stegen mot ett rätt svar bevaras för hennes analys. Det finns alltså gränser för friheten.

Körling tycker inte att lärandet i sig  är harmoniskt utan att harmonin inträffar när kunskapen väl är tillägnad. Hon går därmed emot alla dem som säger att lärandet ska vara roligt eller, som Peter Gärdenfors säger, att det idealt sker med glatt humör. Detta är nog närmast en lek med ord och en del av den mystik som många pedagoger gärna vill omge lärandet med. Det är klart att lärandet kan vara befriande och roligt, medan det ibland kan vara segt och jobbigt, men förenat med disharmoni är det väl inte annat än i undantagsfall, enligt min uppfattning. Avståndet mellan gammal kunskap och ny blivande kunskap ska ju vara lagom stor så att eleven blir inspirerad och minst av allt känner sig disharmonisk.

Ordet demokrati förekommer riktligt i Körlings alster. I slutet av boken ”bråkar” hon med begreppet demokrati på sitt eget ordlekssätt. Men inte klarnar begreppet för det. Det hela går ut på att demokrati är sådant vi gör tillsammans, om jag uppfattat det rätt.  Hanterandet av detta begrepp är typiskt för Körlings sätt att närma sig de ämnen hon tar upp. Demokratibegreppet kletas ut till att betyda allt gott. Där är Körling verkligen påverkad av den moderna skoldebatten. Hon ställer många frågor som verkligen är berättigade. Frågorna ställs på mångordiga, repetitiva sätt men svaren uteblir oftast eller består i långa utläggningar om hur det idealt bör vara. 

Boken är i högsta grad deskriptiv med ett språk som är personligt och välkänt från Körlings blogg. Den verksamma läraren får inte många direkta tips utan får snarast själv söka hjälp med praktiska svårigheter i vardagsarbetet i själva texten. Boken består dock i ett rikt blomsterspråk som kan skymma budskapet för en del läsare. Jag vet inte varför Körling stofferar ut sitt budskap så, men hon önskar förmodligen ge sitt verk en litterär prägel, och det är kanske lovvärt. Det tycks dock vara så att många människor hyllar hennes sätt att skriva. Det finns sådana som beskriver hennes språk som musik och då är det nog så för dem.

Ordet vetenskap finns inte i index och knappast heller i texten. Istället är det de personliga erfarenheterna som  får visa vad som är korrekt. Endast Vygotskij åberopas, både i titel och i text. Körling anser hans idéer vara grunden för lärandeprocessers lyckosamma utgång, Det är scaffolding som gäller och det är nog ett gott sätt att se det på. Jag vet inte hur Vygotskij skulle uppfatta Körlings klassrumspolitik, men i stort stämmer väl hans tankar överens med hennes ageranden. Jag vet dock inte hur Vygotskij skulle ställa sig till förbudet att sudda ut de egna tidigare felen, något som  Körling gett order om i klassrummet...

Det postmodernistiska arvet brukar gå hand i hand med den svajiga uttrycksstil som Körling har. Mycket riktigt antyder hon på ett ställe att facit ska man inte bry sig så mycket om. Hon uppmanar en elev att gå in i en dialog med den som gjort facit om vem som har rätt.  Detta synsätt präglar knappast hela boken, men det finns där och det har både goda och onda sidor. Det relativistiska draget hos postmodernismen är lockande och förföriskt men samtidigt farligt vid kunskapsinhämtande.

Några viktiga ord för Körling är utmaning och kommunikation. Det är en mycket tilltalande bild hon ger av klassrumsarbetet, som många nog kommer att tycka är både informativt och lärorikt. Boken är som jag sade lite snårig men har också ett språk som är väldigt flytande och lätt, vilket låter som en paradox och också är det.

Köp boken, läs den och utmana författaren på Anne-Marie Körlings blogg, korlingsord.se

Skolans värdegrund och demokrati/monarki

 

Nu hyllas demokratin från alla håll. Demokratiska beslut har nämligen lett fram till att vi har en monarki. Jag vet inte om man därmed kan säga att demokratin har stärkt sin ställning i och med födelsen av en ny prinsessa. Men det verkar så.

Det finns en del argument för monarki: En slags kontinuitet skapas mellan då och nu och in i framtiden. Frågan är dock hur ofta vanligt folk tänker i de banorna. Det är ju inte vår nuvarande kung som är kontinuiteten. Det är monarkin i sig. Alltså något mycket esoteriskt.

Med monarki slipper vi valkampanjerna inför presidentval, vilka beskrivs som störande, kostsamma och energikrävande. Bättre då med arvsrätt så att rätt person hamnar på tronen. Den sista meningen bör läsas om.

Nej, allmänna val och presidentval hör till en demokrati. Ju oftare folk får uttala sin mening desto bättre.  Demokratin är dock inte full utbyggd i vårt land. Dels är en parlamentarisk demokrati inte helt demokratisk eftersom det parti en individ röstat på för att en viss fråga ska drivas plötsligt kan ge upp denna för att kunna sitta i en regering. Men ändå fortsätter man att räkna med den individen i sitt väljarstöd. Många sådana konstiga resonemang förs av de folkvalda (har först placerats på valbar plats av sitt parti, inte av väljarna).

Sedan är det ekonomiska segmentet av vårt samhälle fortfarande så konstruerat enligt den gamla principen att medborgarrätt heter pengar (inflytande heter pengar!).

Det kungadömet tydligast signalerar är att hierarkier får finnas. Det finns människor högre upp och alltså andra lägre ner. Den vanliga människan befinner sig alltid under andra. Ställ detta mot skolans värdegrund och idéerna om jämlikhet och jämställdhet och det gnisslar. Med denna inkongruens mellan värden och praktik fullt synliga i samhället är det inte svårt att förstå varför demokratifostran i skolan inte går hem.

Samhället ger ofta dubbla signaler. Att man inte ska döda inskärps noga men vi måste ha trupper för att skydda landet i krig och i värsta fall döda människor. Sexuella närmanden är straffbara och sexualiseringen av det offentliga rummet anses klandervärt (utom vid Pride-paraden, av någon anledning) samtidigt som webben och tv-kanalerna är fulla med hard core pornografi. I populära tv-program är målet att kränka människor och samtidigt har vi inrättat en ombudsman som ska se till att grupper av individer inte kränks.  

Skolelever har det inte lätt. Världen lever inte som skolan lär.

Körling och Morrica - dialogens mästare

Den här uppsträckningen fick jag av Morrica idag.

Det känns lite fånigt att behöva säga detta till en vuxen människa, men attityd och beteende hänger intimt ihop även i det här fallet. Du har vid flera tillfällen uttalad dig ohövligt och ringaktande om henne, du har varit ohövligt mot henne, så att din attityd lett till att du blivit avhyst förvånar mig inte. Däremot förvånar det mig att det tycks förvåna dig, man skulle nästan kunna få intrycket av att det är en spelad förvåning du koketterar med.
Jag kommer inte att upplåta något vidare utrymme för att beklaga sig över vare sig dig, henne eller någon annan i denna kommentarstråd. Detta är inte förhandlingsbart.
Ett tips om du verkligen vill delta i diskussionen i Anne-Maries kommentarsfält kan vara att ändra din attityd: dels sluta upp att gnälla över hur hon uttrycker sig, dels be om ursäkt för tidigare ohövligheter. Kanske gör det att kommentarsfältet öppnas för dig igen. Kanske inte, men då har du åtminstone visat att du förmår bete dig hövligt.
Lycka till!

Vadan detta?` Jo, jag har tillåtit mig att kritisera Anne-Marie Körling som är allmämt omhuldad och hyllad av en del bloggare för sina inlägg om allt som rör sig i skolan. Morrica tillhör den högstämda hyllningskören. Eftersom AMK är lite ordrik och utsvävande i sitt språk har jag
vid några tillfällen frågat vad hon menat. Dessa ifrågasättanden har sedan av AMK och i andra hand Morrica förvandlats till förolämpningar och påhopp. Jag har dessutom blivit portad från AMK:s kommentatorsfält. Detta har gjort mig en aning undrande.

Vad har vi bloggandet till? Är det inte meningen att det ska vara en öppen dialog? Vissa människor har uppenbarligen gått igenom livet och trott sig vara oantastliga och tål sedan inte kritik. Påhopp kallas det när man tydliggör sin kritik!

Det är bara att beklaga.

En begåvad lärarstudent får problem

 

I Karlstad på lärarutbildningen har Malin  Sandin skrivit en examensuppsats Mångkultur i skolan –när världen möts i klassrummet. Sandin är uppenbarligen en mycket begåvad student och har presterat ett välskrivet alster. Hon ger en ordentlig och rik genomgång av kulturbegreppet och beskriver mångkulturella möten. Det är ett sant nöje att läsa hennes arbete.

På känt manér använder sig Sandin av kvalitativ metodik och gör det som nästan alla lärarstudenter gör; hon intervjuar. Valda svar ur materialet används sedan för att illustrera

mångfald ur olika aspekter. Sandin är noga med att påpeka att de fyra lärare hon intervjuat för att få underlag för studien är representativa; två kommer från landsbygdsskolor och två från skolor i staden. Båda könen finns med bland de intervjuade. Sandin tycker att hon genom att ta ut fyra lärare till intervjuer kan ge en bild av dagens svenska skola.

Så är ju inte alls fallet. De resultat Sandin så skickligt presenterar bygger på ett ytterst litet urval av individer, vilket egentligen inte säger något generellt alls om den svenska skolan.

Sandin är ett offer det kvalitativa upplevelsetänkandet i svensk skolforskning. Med dessa metoder kan inga kunskaper som är användbara för aktiva lärare uppnås. Den metod Sandin

använder inbjuder också till att de intervjuade avger socialt önskvärda svar, dvs. de ställer sig i detta fall mycket positiva till mångkulten. Så sker också i uppsatsen. Huruvida social önskvärda svar förefinns i materialet diskuterar inte Sandin ens.

Slutsats: En mycket fin och välskriven uppsats med goda resonemang och en ordentlig genomgång av kulturbegreppet och mångkulturalitet men med en lam och strukturlös metod som inte ger några värdefulla tillskott till vår kunskap inom området.

Skolforskningen måste inse sina begränsningar och utöka sin redskapsbod av metoder till att omfatta även kvantitativa sådana, kanske i samspel med kvalitativa.

Om Sandin fortsätter sin bana inom forskningen så ge henne tillträde till den nya redskapsboden.

Inga adjunkter mer...!

 

Stockholms universitet anställer inte längre några universitetsadjunkter, men inför en ny typ av anställning, adjunkt, där innehavarna inte har automatisk rätt till befordran efter disputation.

Det är en mycket vällovlig åtgärd att inte längre förlita sig på odisputerade lärare i undervisningen. Det har länge varit en mycket nedslående syn att se universitetsadjunkter med ringa intresse för forskning och vidareutveckling undervisa på både grundnivå och avancerad nivå. På lärarutbildningarna har dessa adjunkter varit legio. Den strukturlösa undervisningen där  har med sitt allmänna flum och sin konturlöshet passat väl in i den erfarenhetsbaserade kunskap som de anställda adjunkterna haft att falla tillbaka på.

Att vara disputerad är inte en trollformel för goda kunskaper och åtminstone inom en del skolforskningsämnen har kraven sänkts överlag, även i doktorsexamen, men ändå borgar den för att innehavaren har velat gå djupare in i sitt ämne, gärna med goda och breda metodikkunskaper.

Forskarskolor och lärares kompetenshöjning

 

Forskarskolorna ute i landet blir alltfler. Ett sätt att se hur de lyckat skapa ett vetenskapligt tänkande hos de lärare som genomgår skolorna är att studera utfall av undervisningen i form av de självständiga c-uppsatserna, som ska författas under den tredje terminen i huvudämnet till en filosofie kandidatexamen, och därmed vara ett första steg mot magister-, licentiat- och

doktorsexamina.

Jag tittar regelbundet igenom de uppsatser som produceras i olika beteendeämnen runt om i landet och jag har av naturliga skäl intresserat mig särskilt för de alster som modellskolorna presterat. En hel del människor har mejlat och ringt mig och bett mig fortsätta granskandet av modellskolan i Gränna och nu häromdagen fick jag tips på en specifik c-uppsats från en anonym kommentator. Det gäller uppsatsen Vad skapar motivation till lärande?, författad av tre lärare på Ribbaskolan i Gränna, David Bjurenfalk, Caroline Råsmar och Carina Tallefors.

En tidigare c-uppsats från samma skola har recenserats av mig på Skollyftet.

http://skollyftet.se/2011/10/21/nar-larare-forskar-i-skola/

När får uppsatsen i handen i handen slås först av att det är tre författare som tillsammans skrivit detta alster på elva sidor. Någon uppdelning av arbetet i olika ansvarsdelar har inte gjorts, varför kravet på självständigt arbetet inte alls torde vara uppfyllt. Enbart av detta skäl borde inte uppsatsen ha godkänts. Vad säger den examinerande läraren om detta? Uppenbarligen ingenting. Vad säger Högskoleverket om detta? Det vore intressant att veta.

Om vi nu lämnar denna allvarliga invändning åt sidan och tittar på det innehållsliga så slås man av det typiska angreppssättet i uppsatsen. Här finns inte spår av en originell tanke eller något som helst kreativitet utan författarna har helt simpelt valt att studera hur skolmotivation upplevs av elever genom att helt enkelt fråga dem och sedan skriva ner svaren. Svaren har sedan delats in i fyra kategorier. De kallar metoden fenomenografi och i sann kvalitativ anda skriver de att ”fenomenografi är en kvalitativ forskningsmetod som avser att beskriva människors skilda uppfattningar och inte hur många som tycker det ena eller det andra”.  Vidare menar författarna att fenomenografi  inte beskriver hur något är ”utan hur det framstår för den enskilda individen”. Svaren de får fram från eleverna representerar alltså inte någon verklighet utan bara upplevelser och man kan inte säga något om vilka upplevelser som är vanligast, eftersom det varit alltför kvantitativt. För den som vill lära sig något om verkligheten innebär dessa förutsättningar ett slag i ansiktet. Denna upplevelsebaserade

inriktning är typisk för skolforskningen av idag, även på högre nivåer. Upplevelser är i centrum, metoderna är ofta lite varianter på enkel kategorisering av erhållna intervjusvar och antalet individer som intervjuats är få. I detta arbete har tio elever från högstadiet på den egna skolan intervjuats.

Och studiens resultat? Jo, författarna kommer på icke angivet sätt fram till att elevernas svar kan indelas i fyra kategorier: intresse, kreativitet, nytta och relationer:

Det är intressant att lära sig saker i skolan.

Man kan få göra lite vad man vill (kreativitet)

Betyg och kunskaper är nyttiga

Det är viktigt med vuxna och kompisar i skolan

En c-uppsats är på 15 högskolepoäng. Det innebär att tio veckors arbete är anslagna för en elevs arbete med uppsatsen. Här har tre elever delat på uppsatsarbetet. Man undrar vilka överväganden som gjorts när man låter tre elever tillsammans skriva ett självständigt arbete. Det ska sägas att det inte bara är på Ribbaskolan det sker, men där det sker är det oförlåtligt men helt i stil med Ribbaskolans låga krav på sina lärarstudenter. Det är nämligen så att

c-uppsatser som denna ska vara lärarnas första insteg i forskarvärlden. Deras professor Tomas Kroksmark tycker det är viktigt att lärare får kunskap om forskning kring sin egen verksamhet. Flera begränsningar vidlåder dock dessa tankar. För det första är förkunskapskraven för låga, för det andra är uppenbarligen handledningen för svag och okunnig och för det tredje blir avkastningen av denna typ av forskning till föga nytta för skolan eller samhället.

De som är måna om forskningens och skolans kvalitet i framtiden måste protestera mot den utarmning av vetenskapsbegreppet och och även mot den falska kompetenshöjning som modellskolorna i landet innebär. De lärare som nu utbildas i forskningsarbete förepeglas en kompetens de inte kan uppnå med modellskolans metoder och ansats.

Uppsatsen som recenseras ovan finns på
http://modellskolan.se/wp-content/uploads/2011/12/19-Bjurenfalk.pdf

Skolan i kris - ingens ansvar?

 

Det bloggas mycket på nätet om skolan. En hel del av bloggarna är lärare som är verksamma ute i skolorna denna bistra tid. Det är förståeligt att en hel del av dessa dels försvarar sitt yrke och sina kolleger, men måste det göras in absurdum. Det svängs med uttryck som våra fantastiska lärare och andra generaliserande överord när problemet naturligtvis inte är de goda lärarna utan de som aldrig medges, de mediokra och dåliga lärarna. Följaktligen får debatten en olycklig slagsida efter blomsterspråket och de goda lärarna lyfts fram som det normala.  Men vore det så så skulle inte skolan vara i den kris den nu är.

Jag tro att vi måste bli mer precisa i vår kritik för att den ska bli begriplig. Det finna vissa bloggare som går några steg längre mot ett rejält avståndstagande till den gamla flumskolan. En sådan lärare är  Johan Kant, som i ett utmärkt inlägg beskriver skolans förfall, men ändock tvekar inför att nämna några namn på kända förgrundsfigurer och avantgardister för den gamla ordningen.

Han väjer också för ordet flum och vill i stället säga progg.

Jag vill nämna två: professor Tomas Kroksmark som med sin oklara inställning till vetenskap förvirrar forskare, men går hem hos många lärare eftersom han framställer lärarforskning som något ganska enkelt som vem som helst efter en lågkravsutbildning kan ägna sig åt.  Detta är en fortsättning på flumpedagogikens förakt för kunskap och fakta, som nu genom forskarskolor över hela landet förs vidare till nya generationer lärare. Dessa kan uppnå en licentiatexamen i t.ex. didaktik utan att läsa någon metodik (åtminstone i Jönköping).

Ett andra exempel är Ingrid Carlgren, f.d rektor för lärarhögskolan i Stockholm. Hon var i det längsta emot en sammanslagning med Stockholms universitet och ville behålla den administrativt och utbildningsmässigt nedgångna lärarhögskolan i Stockholm. Hennes argument var klart ämnes- och kunskapsfientliga. Hon är nu involverad i en forskarskola vid Stockholms universitet.

Skälen till att skolan nu är i kris kan naturligtvis bara kopplas indirekt till vissa personer. Men jag tycker det är viktigt att dessa personer får stå till svars för sina göranden och låtanden i det förgångna och nu. En slags sanningskommision vore faktiskt på sin plats. En av bakgrunderna är naturligtvis det postmodernistiska tänkande som fortfarande influerar många  människor,

men vars relativiserande tankar är lätta att driva för långt.  Ursprungligen ansågs känslor kunna vara föremål för tolkningar och olika sanningsbegrepp. Detta vidgades sedan till allt fler områden. När kunskapen blev relativiserad så föll skolan ner i en avgrund av ”anything goes”.

Känner du trycket?

Känner du dig ur balans? Ta ditt blodtryck för du kan ha ojämnt tryck, vilket kan leda till lutande gång och tvära kast i uppträdandet.

blodtrycket