Elevers attityder till naturvetenskap - en lic.avhandling

Jag har ofta nämnt hur lärarutbildningarna i pedagogik och didaktik företrädesvis använder kvalitativa metoder och gärna ägnar sig åt upplevelsestudier med få intervjuer som datainsamlingsmetod. Det finns dock några undantag. Förra året skrev Lena Adolfsson en licentiatavhandling i naturvetenskapernas och matematikens didaktik vid Umeå universitet (Attityder till naturvetenskap. Förändring av flickors och pojkars attityder till biologi, fysik och kemi 1995 till 2007).

Adolfsson ville undersöka attitydförändringar till biologi, fysik och kemi mellan åren 1995 och 2007. Hon hade tillgång till databasen från TIMSS för sin studie. Forskningsfrågan är ju intressant men attitydområdet är starkt minerat. För att kunna använda samma instrument vid båda tillfällena var hon tvungen att använda de fyra frågor som hade samma lydelse både 1995 och 2007: Det brukar gå bra för mig i biologi/fysik/kemi; Jag tycker om biologi,/fysik/kemi; Jag tycker om att lära mig biologi/fysik/kemi; Biologi/fysik/kemi är tråkigt. För dela upp datamaterialet i låg- resp.  högpresterande elever användes tionde högsta och lägsta percentilen vad gäller kunskaper i matematik. För och i analyserna användes Rasch-metoden med s.k. plausible values och chi2-analyser. Undersökningsdeltagarna gick i åk 8.

Utgången av analyserna visade att pojkar generellt är mer positiva till kemi och fysik medan flickor föredrar biologi. Resultaten visar också att högpresterande pojkar har en mer negativ attityd till alla ämnena 2007 jämfört med 1995. Författaren förklarar detta med att den förändrade undervisningskulturen med mer individuellt arbete och mindre

lärarstyrning lett till att de duktiga pojkarna inte fått tillräckligt utmanande uppgifter och därmed mist stimulansen till skolarbetet. Alla pojkar tycke också att de tre ämnena var tråkigare 2007 än 1995. Författaren tolkar detta som ett utslag av en mer slapp och ”cool” attityd till skolan.

Avhandlingen löper på bra men när man kommer till metoddelen blir det lite knepigare. Adolfsson vill se om det är skillnad i svarsfrekvens mellan högpresterande pojkar och flickor och mellan lågpresterande pojkar och flickor. Där sägs chi2-analyser användas men terminologin stämmer inte eftersom det talas om skillnader i stället för beroende eller oberoende. Chi2 mäter om två enheter är nära och avhängiga av varandra eller inte och mäter absolut inte skillnader. Här har det slagit slint någonstans. Detta ger en osäker känsla inför en del av resultatredovisningen.

Resultatredovisningen är onödigt tradig och omfattande. Den hade kunnat presenteras på ett mer överskådligt sätt. Avhandlingen är trevligt skriven och ger intressanta resultat. Med bättre statistikkunskaper hade den varit superfin. Det är roligt att se att det finns kvantitativa studier även i lärarutbildningen, även om ju detta är på en naturvetenskaplig institution. Vi får hoppas att Lena Adolfsson fortsätter på det nu lätt upptrampade stigen.