Om barns motoriska utveckling - fast några knepigheter

Mats Niklasson, Karlstads universitet, har skrivit en licentiatavhandling.. Den består av en kvantitativ studie och kvalitativ, mindre. Hans avsikt har varit att dels utvärdera ett program för att träna barn i sensorisk förmåga och uppmärksamhet.. Tre grupper barn i olika åldrar undersöktes och deras sensoriska förmåga mättes på ett rikhaltigt sätt före och efter behandlingen. Den huvudsakliga träningen utfördes av föräldrarna i hemmet och tog 15 minuter i anspråk varje dag under cirka tre år. En mängd jämförelser gjordes mellan för- och eftermätningarna. I stort bekräftas författarens förmodanden om att barnen skulle förbättras till eftermätningen.

Avhandlingen vittnar om en teoretisk beläsenhet och formuleringskonsten är god. Lite lätt avfärdas Niklasson det faktum att han inte hade någon kontrollgrupp att ställa resultaten mot. Kanske var det också kanske den ständiga uppmärksamheten som gjorde barnen bättre? Detta fenomen är väl känt inom forskningen men diskuteras inte alls i avhandlingen.

Tilsammans med sin fru Irene driver Mats Niklasson sedan år 1989 företaget Vestibulares som just arbetar med sensomotorisk träning rent kommersiellt. Den behandlingsmetod som utvärderas positivt i avhandlingen är den som Niklassons egna företag använder. Paret Niklasson är gymnastiklärare i botten. Forskningsetiska frågor uppkommer här naturligt. Kan man blanda ihop sitt privata föetag

och universitetsforskning på detta flagranta sätt? Jag ställer mig mycket undrande till detta. En sådan här utvärdering borde sannerligen ha gjorts av några utomstående.

Skolans utveckling och lärarnas

Åren 2000–2005 arbetade jag som nyhetsreporter med inriktning på skolfrågor. Jag mötte en tystnadskultur. Många lärare var kritiska till hur ”moderna och progressiva” arbetssätt dikterades uppifrån och sänkte elevernas kunskapsnivå. Men lärarna viskade fram kritiken, efter att jag lovat dem fullständig anonymitet.

Ibland frågade jag om de inte var nervösa i onödan, så farligt kunde det väl inte vara med en öppen debatt om pedagogiska metoder?
Lärarna suckade. De visade mig lokala lönekriterier där det stod att lärare inte bara skulle engagera sig i skolutvecklingen utan dessutom vara ambassadörer för den, berättade om kollegor som blivit ”övertaliga” efter att ha undervisat på ett traditionellt sätt, och luftade sina misstankar att de påtvingade ”arbetslagen” var ett förtäckt kontroll- och angiverisystem; progressiva lärare skulle se till att kollegor som jobbade traditionellt ändrade arbetssätt eller lämnade yrket.
Utbildningsforskaren John Hatties sammanställning av drygt 50 000 skolstudier underkänner det mesta av det vi förknippar med ”modern reformpedagogik”. Problembaserat lärande och ålderblandade klasser har inga positiva effekter på elevernas resultat utan kan tvärtom vara skadliga. Traditionell undervisning, när läraren förklarar och går igenom, leder till bättre resultat. Allra viktigast är lugn och ro i klassrummet (DN 2/4).
John Hatties forskningssammanställning ger alltså upprättelse åt de tystade lärare jag mötte i början av 2000-talet.
Jan Björklund har drivit igenom reformer för mer traditionella undervisningsformer och mer lugn och ro i klassrummen. Trots att Björklunds inriktning alltså får stöd av Hatties forskning är kritiken mot Björklund just nu hård, DN:s Peter Wolodarski kräver att han avgår den 7 april.
Men sannolikt har Björklunds politik inte satt särskilt djupa avtryck i de svenska klassrummen. De kritiska men rädda lärarna jag intervjuade brukade nämligen avsluta med att säga ”jag spelar med i förnyarhysterin inför rektor och kollegor, men med eleverna jobbar jag på mitt sätt – jag måste ju ge dem kunskap”. Dessa lärare fick sin utbildning under 1960- och 1970-talen, handledarna vid deras lärarpraktik var födda under 1900-talets första decennier.
Om lärare präglas av idealen som råder när de genomgår sin lärarutbildning så blir liknelsen mellan att vända skolutvecklingen och en oceanångare en underdrift. Att min svensklärare på mellanstadiet lärde oss mer grammatik än hon skulle enligt då gällande läroplan beror troligen på att hon för­litade sig på en tidigare läroplan.
Politikernas försök att avskaffa traditionell undervisning och ett gemensamt kunskapsstoff motarbetades alltså av lärare som fortsatte att göra ungefär som de alltid gjort. Därför rasade inte elevresultaten förrän senare, när den stora 1940-talistgenerationens lärare började gå i pension och ersattes av lärare som tror på problembaserat lärande och elevens eget kunskapssökande.
Många av dessa lärare motarbetar sannolikt i sin tur Björklunds försök att strama upp skolan. De har ju lärt sig att det blir bäst när eleverna själva bestämmer vad, när och hur de lär sig.
Reformpedagogiska flumskoleideal predikades under fyra decennier, och på slutet fick de över huvud taget inte ifrågasättas. Det är naivt att tro att Björklund ska kunna vända detta på sju år. Många av lärarna som 2005 var livrädda för att tala öppet har gått i pension, men rektorerna och skol­politikerna som skrämde dem till tystnad jobbar fortfarande. Avgår Björklund är risken att munkavlarna åker fram igen.

Ovanstående är hämtat ur tidningen Barometern, Marika Formgren, politisk redaktör.

Så här ser skolans verklighet ut!

Ett salt i skoldebatten har alltid ekonomen Jonas Vlachos varit.
Den här artikeln om skolan, lärarna, legitimationen och lärarutbildningen förtjänar att läsas om och tas på allvar. Det har blivit för mycket kringsnack i skoldebatten, uppenbarligen avsett att dölja den bistra verklighet som resultatnedgången för svenska elever uppvisar.

Kan lärare sätta betyg?

-->

I Dagens Nyheter (4 april 2013)  diskuteras betygssättning och betygssystem. Det framförs åsikter om att betyg aldrig kan bli objektiva utan är subjektiva bedömningar. Statistik från mängder av gymnasier i landet presenteras och man häpnar, minst sagt. På naturvetenskapliga program har 49 % av eleverna fått MVG med den tregradiga skalan och med den nya femgradiga har nära en fjärdedel (24 %) fått A. Detta är förbluffande och man undrar hur betygsättande lärare tänker. Om man nu har en differentierad skala så ska ju den användas. Man kan liksom inte hävda att med fem godkända skalsteg så har hälften det högsta betyget.

Lärarna efterlyser fortbildning i hur man sätter betyg enligt den nya skalan. Det jag efterlyser är en skvätt sunt förnuft. Man kan helt enkelt inte börja utnyttja de högsta skalstegen på ovanstående sätt. Då har vi bäddat för en betygsinflation utan dess like där betyget C snart (?) kommer att bli upplevt som underkänt. Kan det vara flathet eller feghet som gör att lärare lägger sig så högt upp när de ska bedöma elever? Vågar man inte skilja elever åt med olika betyg bara för att man tidigare var van att klumpa ihop hälften med MVG, som i exemplet ovan. För okunnighet kan det väl inte vara...?

Se upp med skolforskarna!

Socialdemokraterna tänker ju skapa ett forskningsinstitut för lärande. Jag har under några år följt forskningen om skolan i vid bemärkelse och funnit att den har föga att skaffa med praktiska ting som metodik i skolan och annat viktigt för yrkesverksamma lärare. På min blogg, Newsmill och andra fora har jag i ett antal inlägg berättat om detta.

Det som kännetecknar forskningen av idag är dess avsaknad av kontakt med skolverksamheten. Många professorer i pedagogik finns här i landet men deras bidrag till

relevant skolverksamhet är minimal. Ett exempel på sådan forskning som har finansierats rikligt är Tomas Kroksmarks (Jönköping) s.k. skolnära forskning som på ett snarast skolfjärran sätt beskriver elevers upplevelsevärld i skilda avseenden. Den metod, fenomenografi, som han representerar bygger på att ett mycket litet antal individer intervjuas eller observeras och sedan kategoriseras dessa intervjusvar och i olika grupper. Detta har inspirerat ett mängd intervjuundersökningar av bristfällig kvalitet runt om på universitet och högskolor i samband  med studenters examensarbeten. (t.ex på lärarutbildningar).

Det vore synnerligen olyckligt om forskare som är involverade i denna typ av forskning sätts i ledningen för detta nyinrättade institut.Vi har sett tillräckligt av föga meningsfull forskning nu.

Ifrån lärarkårens dunkla vrår

Så här skriver en lärare på en lärarutbildning om sin verksamhet i Sverige i dag:

Nej, vi kan inte både anpassa vår utbildning efter studenter som har det svårt och bibehålla kvaliteten. Och om utbildningen har så låga krav, som man hela tiden basunerar ut, borde inte någon få svårigheter. Däremot kan man arbeta för att didaktiskt vara flexibel så att alla har möjlighet att komma över svårigheterna, vilken typ det nu skulle vara. 

Citatet är en fin illustration av hur förvirrad argumentationen kan bli för lärarutbildarhåll, när man upplever sig vara under attack. Många andra myndigheter är vana att argumentera och debattera med både politiker och allmänhet men lärarkåren försätter sig ofta i en slags defensiv position.  I citatet ovan menar utbildaren att om kritiken nu har rätt och utbildningen håller låga krav så borde ju inga elever få några svårigheter. Samtidigt kan inte kvaliteten hållas uppe samtidigt som de lågpresterande lärarstudenterna tillfredsställs, menar hen. Hen fortsätter: Däremot kan man didaktiskt se till så att alla kan klara sig!

Det är klart att det blir svårt att diskutera på ett mer djuplodande sätt när de motargument man möts av blir så splittrade och motsägelsefulla. Den mening som står med fetstil ovan skriker verkligen ut någon slags desperation i sin motsägelsefullhet. Dessa inkonsekvenser och inadvertenser är mycket vanliga hos dem som tillhör den s.k. proggskolan bland pedagogerna.

När man ska argumentera och debattera med dessa möts man ofta av en oerhörd ansamling av ord där man ofta förstår vart och ett av dem men inte det avsedda sammanhanget.

Talande exempel på denna otydlighet i text och i handling finns både i vissa proggares böcker

som t.ex. Anne-Marie Körlings Nu ler Vygotski och i Tomas Kroksmarks s.k. skolnära forskning som betecknande nog i sitt fenomografiska dunkel snarast är att betrakta som fjärran från skolans vardagsvärld.

Skolan, lärarutbildningen och politikerna

I dag skriver Lotta Edlund i sin blogg att kraven på lärarutbildningen måste höjas. Det är något jag skrivit om i några år. Nästan varje gång jag andats något om att lärarna ofta inte håller måttet har detta av lärarbloggare kallats för påhopp. Det är viktigt och bra att politikerna nu efter en lång sömn äntligen vaknat men jag vill inte bara se ord utan även handling. Från lärarfackets sida betonas vikten av högre löner till lärarna (bl.a. för att höja statusen på yrket). Frågan är dock om statusen kan höjas utan att lärarkvaliteten ökas.

Diskussionen om skolan måste nu mer koncentrera sig på hur vi ska få en bättre lärarutbildning som väl tillgodoser framtidens krav på kritiskt tänkande människor i en multimedial värld. Vi kan inte längre förfäkta att demokratifostran ska gå före kunskaper under skolåren.