SLUTSATSER FRÅN EN DIDAKTISK AVHANDLING

Det talas mycket om forskning för lärare nu. Kvaliteten på lärarutbildningarna diskuteras och många, inklusive mig själv, har under flera år noterat den låga kunskapsnivån på lärarstudenter. Jag har tittat på en avhandling som lades fram förra året. Författaren skriver mycket om  relationen lärare-elev (citaten från Skolporten):

”Undervisningsrelation är en relation i vilken det går att undervisa. Det handlar inte bara om att läraren erbjuder sig, utan också om att hon eller han når fram och att eleven går med på att bli undervisad av läraren.”

Detta är så allmänt hållet och cirkulärt så det kan vi instämma i. Det är nästan så att vi visste det förut. Men relationer är svåra saker. Åtminstone tre:

förhandla med eleven om förtroendefulla relationer – eleven uppfattar läraren som rättvis, välvillig och begriplig, kan ibland kräva flera möten över tid där förtroendekapital kan skapas

etablera relationer där läraren upplevs som mänsklig – både i betydelsen empatisk och att     kunna visa sig ofullkomlig

förbättra elevens relation till sig själv, det vill säga förbättra elevens självbild eller  självkänsla och självförtroende – läraren förmår att skapa en vilja hos eleven att försöka trots osäker utgång.

Det gäller således att förhandla, etablera och förbättra relationer.  Författaren poängterar att detta ibland kan vara ett hårt arbete.

Till sina studier valde författaren ut enbart lyhörda lärare hon mött från förskolan till gymnasiet.  Hur lyhördhet definierats hör väl inte hit, men hur var de icke-lyhörda beskaffade?

Hur ska det då optimalt se ut i skolan? Författaren vet:

Undervisningsrelationer präglas av att läraren tar hänsyn till elevens behov och också till det som respektive situation kräver. Läraren ska både ”känna till” och ”känna in” eleven.

Så ett slutligt råd till lärarkollegerna:

Det är först när eleven blir uppfattad som en självständig och tänkande varelse, med tankar och känslor och handlingsförmåga, som möjligheten till en undervisningsrelation öppnar sig.”
Efter att ha fått fram dessa resultat och dragit ovanstående slutsatser kan författaren kalla sig filosofie doktor. Hon anses därmed vara forskare och väntas föra med sig ny kunskap till sina lärarkolleger.

Jag är en aning tveksam.