Svartingar och fördomar och ängslighet

 

Nu ska Disney plocka bort afrikanska dockor från sin julaftonfilm. Nu ska någon som i ett förfluget sammanhang har råkat säga svarting blir stämplad som rasist av en självbelåten kör av röster i alla media. Allt oftare börjar vi tro att vi bekämpar fördomar mot folkgrupper med ytliga medel, vi vill putsa fasaden i form av ord. Men det hjälper inte mycket. För ett antal år sedan, då jag arbetade i en mellanstadieklass, blev det debatt om det var rätt att kalla hjälpklasserna för skolsvaga barn för just hjälpklasser. Det ansågs vara stigmatiserande för barnen i klassen. Vi fick då besök av en norsk pedagog som höll ett föredrag för oss och några ord hon sade fastnade i mitt minne:

Även om man kallade klasserna änglaklasser skulle det blir samma sak igen.

Det hjälper alltså inte mycket att byta namn på företeelser man anser otidsenliga och fördomsfulla eller stryka dem från filmer eller böcker. Själva uppmärksammandet och letandet efter olämpliga uttryck och bilder blir snarare ett sätt att hålla tankar kring fördomar vid liv. Man ska inte i onödan hålla på och aktualisera sådana svåra problem. Ibland står sanningen nämligen i strid med vår förnuftsmässiga uppfattning. Vi tror ju gärna att ju oftare vi tar upp mobbning, självmord, fördomsfulla beteenden eller uttryck till debatt desto mindre av dessa yttringar kommer att förekomma i framtiden. I själva verket är det inte alls så enkelt. Just ett uppmärksammande av vissa företeelser gör att människors tankar kommer att upptas av dessa och tankeinnehållet kan i nästa stund påverka vårt beteende. Detta är känt sedan länge inom psykologin. Människan är i långa stycken närmast genant enkelt utrustad.

Fördomar kan alltså inte bekämpas med ett ängsligt aktgivande på ord och bilder i vår omvärld utan kampen är mycket svårare och utgör faktiskt delvis en strid emot den mänskliga naturen. Det är nämligen så att en basal egenskap vi människor har är att vi söker förenkla tillvaron för oss. En myckenhet av den information vi tar in med våra sinnen tas faktiskt emot utan att vårt kritiska tänkande (som inte heller är så starkt utvecklat!) är inkopplat. En stor del av vår inlärning sker på detta automatiska, omedvetna sätt. Att helt ändra vårt tänkande i något avseende och sudda ut fördomsfulla tankar och idéer är en mycket svår uppgift, om vi vill göra det på djupet. Genom att strängt förbjuda och beivra oönskade ord och bilder riskerar vi snarast att skapa ett ytligt förhållningssätt till fördomar hos oss själva enligt principen  säger man inte de förbjudna orden är man en fördomsfri människa.

Rasism i skolorna - duger snabbkurser?

 

Nu ska vissa lärare tas ut för en närmare utbildning om hur man förhindrar konflikter och rasism i skolorna, enligt Bengt Westerberg. Dessa utbildningar kan dock inte komma att gälla annat än ytliga och generella principer för konflikthantering, som i ringa utsträckning kan vara till hjälp för att förhindra diskriminerande beteenden. För att lära sig förstå, upptäcka och ingripa mot sådana beteenden behövs grundläggande kunskaper i psykologi eller annan beteendevetenskap. Det räcker inte med ett ytligt lager fernissa. Det är så typiskt för en viss syn på kunskap att man tror att en snabbkurs ska kunna ge djupare insikter i ett så komplicerat ämne.

Vad gör Friends för nytta? Om antimobbningsföretaget.

-->

Friends är en organisation som bekämpar mobbning. Man gör det med hjälp av insatser i skolorna och genom information genom olika medier. Friends har ett s.k. 90-konto, som är ett kontrollerat pluskonto. Friends har cirka fyrtio anställda och leds av en verksamhetschef (ibland kallad generalsekreterare) som heter Lars Arrhenius, som förut varit Barn- och elevombud hos Skolverket. Han har en månadslön på 45 000 i månaden. Styrelseordföranden heter Sara Damber (hon tog 1997 initiativet till Friends efter en mobbningsincident) och hon avlönas med 10 000 kronor i månaden. Övriga styrelseledamöter är tryggt förankrade i näringslivet: entreprenörerna Peter Settman, Helena Anderberg och Jan Wifstrand samt företagsledaren Peter Wallenberg jr. Dessa ledamöter är oavlönade.

Det totala insamlade beloppet var år 2011  ca 22,5 miljoner kronor. De totala lönekostnaderna för Friends personal uppgick till 14,8 miljoner kronor. Detta innebär att lönerna uppgick till 66 % av de insamlade beloppen. Av de insamlade medlem kommer endast drygt två miljoner från allmänheten. Det övriga utgörs av gåvor, bidrag och sponsring från företag som t.ex. Svenska Postkodlotteriet (4,4 miljoner) och Swedbank (2,1 miljoner). Dessutom har Allmänna Arvsfonden bidragit med 1,1 miljonor kronor för år 2011.

Friends arbetar huvudsakligen ute i skolorna och organisationen menar att den med femton års erfarenhet och kunskap vet att det går att göra något åt mobbning. Deras uttalade mål är att få stopp på mobbningen. Vad gör då Friends ute i skolan och samhället?  Jo, de arbetar för att elever ska känna ökad trygghet i skolan och deras utbildningar är, enligt dem själva, förankrade i aktuell forskning om kränkningar, diskriminering, skolstrukturer, normer, grupprocesser och mobbning. Deras utbildning riktar sig mot både elever och föräldrar. Friends tror alltså på upplysning och information. När Skolverket för något år sedan granskade mobbningsprogram fick Friends kritik för sina kamratstödjarprogram, som ansågs snarare kunde bidra till mobbning.

Det är alltså en ganska stor organisation som Friends byggt upp på femton år. När man granskar deras egna siffror över förekomsten av mobbning uppkommer automatiskt vissa frågor. Begreppet mobbning vävs in med andra benämningar som elaka ord, miner, gester, suckar och blickar. I statistiken blir detta att 7-8 % av alla elever blivit kränkta, mobbade, råkat ut för hot eller ryktesspridning. I statistiken är det inte alltid uppenbart vad man talar om. Mobbning definieras som att bli kränkt mer än en gång. 14 % av eleverna i åk 3-6 har blivit mobbade under det senaste året, 8 % av dem i åk 6-9. Bland termer som anges som besläktade med mobbning och kränkning finns trakasserier, diskriminering och kränkande behandling. För den ovane läsaren kan allt detta bli förvirrande då begreppet mobbning ibland får täcka alla dessa former av icke önskvärt beteenden, ibland inte. Man får bara hoppas att denna förvirring inte är avsiktlig.

Det må låta cyniskt, men egenintresset talar även i ideella organisationer. Det kan sägas ligga i Friends-organisationens intresse att mobbning o. dyl. inte helt försvinner utan vidmakthålls på en lämplig nivå. Nu invänder kanske läsaren att Friends ju gör en samhällsnyttig insats. Jag skulle vilja hävda att den insats de gör är mycket vällovlig i ett avseende. De har skapat jobb för ett fyrtiotal människor. Men arbetet ute i skolorna mot mobbning? Ja, där är det svårare att veta hur effektivt arbetet är.

Information, som är det som Friends främst arbetar med, är en ytterst tveksam metod att få människor att ändra inställning eller attityd till mobbning. För det första så tas i första hand mobbning främst tacksamt emot av individer som redan tror på budskapet Är vi emot ett budskap eller likgiltiga så lyssnar vi inte. Information i skolorna emot mobbning kan också få den inom psykologin kända men för de flesta tämligen okända effekten att mobbningen ökar. Detta beror på att vi människor egentligen är ganska enkelt funtade på många sätt. Det vi ofta hör och ser kommer att finnas ”överst i huvudet” på oss när vi betraktar och agerar mot omvärlden. Och om då mobbningsbegreppet är aktuellt för oss tenderar vi att se skeenden omkring oss genom mobbningsglasögon och därmed ökar risken för mobbning. Det finns andra psykologiska mekanismer som arbetar i samma riktning.

Friends Arena i Solna har fått Swedbank att betala för benämningen på arenan. Hur viktigt är det för Friends att göra sitt engelska namn känd för en svensk allmänhet? Bidrar namnet till att människor börjar mobba mindre? Kommer insamlingen från privatpersoner att öka utöver de två miljoner som nu kommer in per år?

Frågan är: Lönar sig Friends, annat än möjligen som alibi för företag och i någon mån vissa privatpersoner?

Friends - antimobbningsprogram eller varumärke?

 Friends heter en organisation som jag tänker granska lite närmare i flera blogginlgg här.
Som en liten inledning ser ni hur Friends vänder sig till näringslivet för att få stöd. man frågar sig sedan för vad. Mer om detta i senare inlägg.


Som Stödföretag är ni med och finansierar Friends arbete för trygga och glada barn. Ert stöd gör skillnad i klassrummen, på skolgården, på träningen och på nätet. Friends styrka är att vi finns där barn finns och nu kan ert företag vara med.
Friends har tre olika nivåer på stödföretagspaket.
Här är ett exempel, Friends Vän (15 000 kr):

• Diplom, både tryckt och digitalt
• Friends banner till ditt företags webbsida och en e-postsignatur
• Digitalt nyhetsbrev 6 ggr/år
• Friends Magazine 2 ggr/år (5 ex)
• Ett USB-minne med Friends alla reklamfilmer (1 ex)
• Friends Presentpaket: iPhoneskal, strumpor och ”HEJ”-pins (5 ex av varje)
• Friends Nätverksträff (2 platser)
• Specialerbjudande på utvalda event på Friends Arena

Specialerbjudande på utvalda event på Friends Arena. Aktuella erbjudanden t.ex. rabatter eller förtur till de utvalda evenemangen uppdateras löpande på friends.se/friends-arena

Späd inte på mobbningen!

Det diskuteras mycket om mobbning och kränkning i det här landet. Frågan är om det är bra. Vi har fått en kränkningskultur där det som på minsta sätt kan upplevas kränkande innefattar även sådant som är småelakt, ironiskt och skämtsamt. Det är individerna själva som avgör när de är kränkta och när svar ska ges på enkäter kan man nog alltid hitta någon episod man varit med om och som då  räknas in undersökningsresultatet. Frågorna i undersökningarna är dessutom ofta ledande och förutsätter att den som svarar har blivit kränkt.

Mobbning kan inte förebyggas med informationsinsatser eller genom kartläggning med enkäter. Just information har den bieffekten att den i sinnet aktualiserar just det problem som man tänker arbeta mot. Det som är aktuellt för oss styr i högre grad än vi anar våra handlingar. Om mobbning kommer "högst upp" i vårt medvetande kan det utgöra en grogrund för mobbning, enligt en mängd psykologisk forskning (s.k. priming-effekter). Det som bör göras utan allt för mycket ståhej är att förbereda lärarna på att vara vaksamma och ingripa vid första tecken på misstanke om mobbning.

Förmodligen kommer kränkningar och mobbningsbeteenden alltid att förekomma. Det låter trist men vi måste ju vara realistiska. I den mänskliga naturen är det inbyggt sedan länge att kategorisera människor i enkla grupperingar: sådana som är töntiga, svarta, de som inte kan svara för sig, de tuffa och de övriga osv. Den enklaste kategoriseringen är vän-fiende och uppkommer snabbt i gruppkonflikter, ofta i större skala. Det är viktigt att ha socialpsykologiska kunskaper när man arbetar med mobbning, Alltför välmenande insatser kan slå helt fel. För de elever som är drivande bakom mobbningen (brukar vara några få) är prognosen för framtiden ganska dyster. De är de oempatiska och aggressiva människorna som vi senare får besvär med i samhället. De flesta som mobbar hänger bara på de få ledarna dels för att själva slippa bli mobbade, dels för att de av grupptrycket blir upphetsade och gör vad de annars inte skulle göra. De är inte i riskzonen för framtiden.

Mobbning i nytt ljus

Mobbning är ett mycket väl uttröskat ämne, men även inom det området bjuds man på överraskningar.  Johanna Svahn har i sin avhandling The Everyday Practice of School Bullying.

Children's participation in peer group activities and school-based anti-bullying initiatives (2012) med envetenhet, nyfikenhet och briljans öppnat nya vägar för den vetenskapliga, kvalitativa forskningen om mobbning. Med deltagande observation och videofilmning som datageneratorer gör hon en grundlig genomgång av mobbningsforskningens alla dunkla vrår och fällor.

I stället för att direkt se mobbning som ett individuellt problem, med vissa elever som mobbare och andra som mobbningens offer, använder sig Johanna Svahn av ett relationellt perspektiv. Hon följer grupper av femteklassare under vardagliga situationer och kan påvisa det komplicerade samspel som förekommer bland ungdomar. I dessa komplexa samspel mellan elever kan också skolan i sig ses som en medaktör, som mer eller mindre ifrågasätts just genom elevernas normbrytande mobbningsbeteenden. Mobbning skulle därför  kunna ses som en protest mot skolans överhöghet. Johanna Svahn tar också upp skolornas olika program mot mobbning och lyckas med sina utstuderade och förfinade metoder påvisa att skolans välmenande beteenden, riktade mot mobbningen, även kan få motsatt effekt.

Johanna Svahn är en mycket begåvad student som med sin avhandling i alla fall övertygat mig om att kvalitativa metoder, om använda med försiktighet och med förbehåll, visst äger sin plats inom skolforskningen. Trots sin kvalitativa inriktning är Svahn så underkunnig om de egna metodernas svagheter att hon öppet diskuterar dem på ett avväpnande sätt.

Den enda invändningen som jag kan tänka mig att anföra är att avhandlingen hade vunnit lite mer på redovisade hänvisningar till socialpsykologi. Nu resoneras det om i grunden socialpsykologiska fenomen men terminologin saknas.

Avhandlingen borde läsas av all lärare och andra intresserade av svensk skola.

Varför är lärare bara pedagoger?

 

Nya forskarskolor för lärare startas i hela landet. Koncentrationen på pedagogik och didaktik är där mycket stor. På vissa utbildningar kan man bli licentiat utan att läsa någon metod och statistik alls. Inte heller ingår kunskaper i mellanmänskliga relationer och konfliktteori i kursplanerna.

Jag tror att denna inriktning när det gäller utbildningen av blivande lärare är missriktad och visar på en olycklig slagsida. Lärarnas undervisning äger alltid rum i en mellanmänsklig kontext och lärandeprocessen är därmed sammanvävd med relationer till elever, kolleger och föräldrar, men insikter om dessa viktiga interaktioner saknas i lärarnas verktygslåda. I den brittiska tv-serien Den övervakade skolan märks det att denna obalans är upphävd. Lärarna och skolledningen lägger ner ett massivt intresse för utsatta elever och sätter tydliga gränser, men närmar sig eleverna på ett bestämt men psykologiskt riktigt sätt. Jag kan gissa att här räcker det inte med några antimobbningsdagar med många vackra ord. På denna skola har man visserligen kamratstödjare, men den verkliga energin för att snabbt upptäcka och hejda begynnande trakasserier ligger hos skolledningen och lärarna.

För framtiden skulle jag vilja se lärare som, förutom att ha djupa kunskaper i sina ämnen, även har ett psykologiskt grundat professionellt förhållningssätt till relationerna i sitt arbete. Att strikt hålla sig till det de är utbildade för, att vara pedagoger, som lärarna gärna framhåller som sin främsta uppgift, håller inte i en dynamisk skola. I den framtida skolan måste lärarna utveckla nya förmågor som underlättar inlärandet men som inte är enbart isolerade lärandeteorier.

Först när lärare är allsidigt utbildade för att klara av hela utbildningspaketet kan skolans utsatta läge börja vändas och lärarens status kommer automatiskt att stiga i allmänhetens ögon.

I en första runda skulle man kunna erbjuda lärare vidareutbildning i socialpsykologi med tillämpningar. Denna utbildning skulle kunna vara en grund för förändrad lönesättning.

Jag tror att löneökningar för lärare lättare skulle vinna stöd hos allmänheten och hos politikerna om de kopplades samman med en vettig färdighetspåbyggnad. Senare måste lärarutbildningen naturligtvis omarbetas och moderniseras så att lärare kan bli de effektiva aktörer och ledare de bör vara i skolans framtida värld.

Mobbning har gamla anor

 Lätt reviderad version

 Mobbningen på den klassiska Lundsbergsskolan måste naturligtvis tas på  fullaste allvar och utredas grundligt. Sådana hierarkiska system med övergrepp som följd får ju inte ges möjligheter att byggas upp av elever och dessutom fortleva på  någon som helst skola i landet, vare sig privat eller friskola.

Samtidigt måste man (när man sansat ner sig lite och ägnar saken lite eftertanke, alltså) nog bekväma sig att ta in ett djupare perspektiv och då ställa sig frågan varför mobbning fortsätter att förekomma gång på gång, trots alla försök i olika former att försöka komma tillrätta med det otäcka fenomenet. Dessa försök har visat sig tämligen verkningslösa, dels därför de inte byggt på någon fast vetenskaplig grund och dels därför att de inte tagit med den mänskliga naturen i beräkningen. Det senare är den viktigaste missen.

Det kanske känns onödigt att upprepa, men det mänskliga släktet har utvecklats genom evolutionen i sekler sinom sekler. Vi har på olika sätt anpassats  till att leva och bete oss på vissa sätt beroende på yttre omständigheter och faror. Vi har bl.a. under långliga tider levt i mindre grupper, där vi för sammanhållningens skull säkerligen lärde oss bl.a empati (för att ta hand om våra skadade nära och kära i gruppen) men också att leva i ett hierarkiskt system för att undvika inre stridigheter. Det var viktigt att gruppen hölls samman mot fiendegrupper och rovdjur och precis som i det militära kunde de ju inte börja förhandla sinsemellan, om hur man skulle gå till väga i kritiska stunder. Hur vi mnu blivit och hur vi förhåller oss till varandra och andra är alltså någonting som hör till den mänskliga naturen. Dit kan vi föra vanor som vi inte längre kan förklara för oss själva, som att vi hälsar  med höger hand framsträckt. Man kan anta att denna sedvänja  ursprungligen var ett tecken på att visa att man var obeväpnad och därmed vän.

Hierarkier uppstår fortfarande så snart människor grupperar sig. Det må vara i en tillfällig folksamling, i en förening, i ett fackförbund, i en regering, i ett företag eller i ett land. Om hierarkierna inte är formellt fastställda så dyker nästan alltid informella strukturer upp som anger vilket inflytande olika medlemmar i gruppen har. Ledaren, eller ledarskiktet, blir extra viktigt. De som dominerar i grupperna försöker på alla sätt att hålla de övriga nere för att bevara sin maktställning. Man inrättar regler för hur de underlydande ska bete sig, i stater skapas lagar för hur undersåtar ska bete sig. Överst i Konungariket Sverige har vi för tillfället en man, kallad konung, som precis motsvarar de gamla hövdingarna i våra forntida smågrupper. Han är en av kvarlevorna av det äldre men ingalunda försvunna hierarkiska systemet. Man kan säga att det faktum att Sverige fortfarande är en monarki är ett exempel på hur speciellt vissa kretsar hyllar ett hierarkiskt tänkande.

Den  svårbemästrade mobbningen kan mycket väl betraktas från detta evolutionistiska perspektiv. Det eleverna gör på Lundsberg är helt enkelt en förövning till den kamp om positioner som vuxenlivet senare kräver. Detta är de egentligen omedvetna om på samma vis som vi är omedvetna om varför vi sträcker fram en hand till hälsning. Det är möjligt att kampen blir mer tillspetsad på Lundsberg eftersom eleverna där gissningsvis har ett större tryck på sig att prestera väl i vuxenlivet. Striden kan bli hårdare då.

Intressant är också att social fobi och ångest oftast debuterar kring 20 år då övergången till vuxenåldern blir kritisk. Social fobi kännetecknas av att inte vilja ha blickar på sig, då får man stark ångest, och ett undandragande från offentligheten för att så att säga slippa tampas med dem som man tycker är starkare i samhället.  Social fobi är känslan hos en individ som upplever sig underordnad i samhällets hackordning.

Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi betraktade mobbningen som ett naturligt, men självfallet ytterst oönskat inslag i samvaron mellan barn, ungdomar och även mellan vuxna (där finns ju de etablerade hierarkierna och kampen om platserna högre upp ). Vi skulle då kunna slippa de ovetenskapliga insatserna som helt grundar sig på marknadstänkande och även alla "anti-mobbningsdagar" i skolan. Vi kunde helt använda vår energi på att sätta stopp för varje tillstymmelse till inledningen av mobbningstendenser.

Det hierarkiska tänkande och dess organisation av samhället ser vi överallt och vi har svårt att tänka bort det. Det är klart att någon ska bestämma, det är klart att en biskop är högre i rang (hierarkin)  än en komminister, att professorn står över docenten och att direktören kan bestämma vilka som måste avskedas ( i samråd med facket; se där en tillkämpad rättighet som visar att hierarkierna kan förminskas något). Riksdagsledamöter som sägs ska representera folket anses står över vanligt folk (märkligt egentligen!).

Ute i samhället är det oftast de som befinner sig längst ner i hierarkin som får ta mest stryk. Så var det förr och så är det än i dag. Hierarkierna behåller sin plats i vårt tänkande, även om vi inte direkt går och tänker på dem. Att hamna högt i samhällets rangrulla är guld värt. Ju högre dess bättre.

Då finns det de som tycker att man bör arbeta förebyggande så att mobbning inte ska behöva uppstå. Det är den naiva och historielösa hållningen. Vad har generationer av föräldrar sedan åtminstone Sokrates dagar inskärpt i ungdomen? Jo, just respekt för vad de vuxna gör och säger. Men vad kännetecknar vuxenvärldens göranden och låtanden både då och nu? Jo, just hierarkier och därpå följande risk för olika typer av kränkande beteenden.

Inte undra på att Lundsbergskillarna slåss.