Svartingar och fördomar och ängslighet

 

Nu ska Disney plocka bort afrikanska dockor från sin julaftonfilm. Nu ska någon som i ett förfluget sammanhang har råkat säga svarting blir stämplad som rasist av en självbelåten kör av röster i alla media. Allt oftare börjar vi tro att vi bekämpar fördomar mot folkgrupper med ytliga medel, vi vill putsa fasaden i form av ord. Men det hjälper inte mycket. För ett antal år sedan, då jag arbetade i en mellanstadieklass, blev det debatt om det var rätt att kalla hjälpklasserna för skolsvaga barn för just hjälpklasser. Det ansågs vara stigmatiserande för barnen i klassen. Vi fick då besök av en norsk pedagog som höll ett föredrag för oss och några ord hon sade fastnade i mitt minne:

Även om man kallade klasserna änglaklasser skulle det blir samma sak igen.

Det hjälper alltså inte mycket att byta namn på företeelser man anser otidsenliga och fördomsfulla eller stryka dem från filmer eller böcker. Själva uppmärksammandet och letandet efter olämpliga uttryck och bilder blir snarare ett sätt att hålla tankar kring fördomar vid liv. Man ska inte i onödan hålla på och aktualisera sådana svåra problem. Ibland står sanningen nämligen i strid med vår förnuftsmässiga uppfattning. Vi tror ju gärna att ju oftare vi tar upp mobbning, självmord, fördomsfulla beteenden eller uttryck till debatt desto mindre av dessa yttringar kommer att förekomma i framtiden. I själva verket är det inte alls så enkelt. Just ett uppmärksammande av vissa företeelser gör att människors tankar kommer att upptas av dessa och tankeinnehållet kan i nästa stund påverka vårt beteende. Detta är känt sedan länge inom psykologin. Människan är i långa stycken närmast genant enkelt utrustad.

Fördomar kan alltså inte bekämpas med ett ängsligt aktgivande på ord och bilder i vår omvärld utan kampen är mycket svårare och utgör faktiskt delvis en strid emot den mänskliga naturen. Det är nämligen så att en basal egenskap vi människor har är att vi söker förenkla tillvaron för oss. En myckenhet av den information vi tar in med våra sinnen tas faktiskt emot utan att vårt kritiska tänkande (som inte heller är så starkt utvecklat!) är inkopplat. En stor del av vår inlärning sker på detta automatiska, omedvetna sätt. Att helt ändra vårt tänkande i något avseende och sudda ut fördomsfulla tankar och idéer är en mycket svår uppgift, om vi vill göra det på djupet. Genom att strängt förbjuda och beivra oönskade ord och bilder riskerar vi snarast att skapa ett ytligt förhållningssätt till fördomar hos oss själva enligt principen  säger man inte de förbjudna orden är man en fördomsfri människa.