Mobbning i nytt ljus

Mobbning är ett mycket väl uttröskat ämne, men även inom det området bjuds man på överraskningar.  Johanna Svahn har i sin avhandling The Everyday Practice of School Bullying.

Children's participation in peer group activities and school-based anti-bullying initiatives (2012) med envetenhet, nyfikenhet och briljans öppnat nya vägar för den vetenskapliga, kvalitativa forskningen om mobbning. Med deltagande observation och videofilmning som datageneratorer gör hon en grundlig genomgång av mobbningsforskningens alla dunkla vrår och fällor.

I stället för att direkt se mobbning som ett individuellt problem, med vissa elever som mobbare och andra som mobbningens offer, använder sig Johanna Svahn av ett relationellt perspektiv. Hon följer grupper av femteklassare under vardagliga situationer och kan påvisa det komplicerade samspel som förekommer bland ungdomar. I dessa komplexa samspel mellan elever kan också skolan i sig ses som en medaktör, som mer eller mindre ifrågasätts just genom elevernas normbrytande mobbningsbeteenden. Mobbning skulle därför  kunna ses som en protest mot skolans överhöghet. Johanna Svahn tar också upp skolornas olika program mot mobbning och lyckas med sina utstuderade och förfinade metoder påvisa att skolans välmenande beteenden, riktade mot mobbningen, även kan få motsatt effekt.

Johanna Svahn är en mycket begåvad student som med sin avhandling i alla fall övertygat mig om att kvalitativa metoder, om använda med försiktighet och med förbehåll, visst äger sin plats inom skolforskningen. Trots sin kvalitativa inriktning är Svahn så underkunnig om de egna metodernas svagheter att hon öppet diskuterar dem på ett avväpnande sätt.

Den enda invändningen som jag kan tänka mig att anföra är att avhandlingen hade vunnit lite mer på redovisade hänvisningar till socialpsykologi. Nu resoneras det om i grunden socialpsykologiska fenomen men terminologin saknas.

Avhandlingen borde läsas av all lärare och andra intresserade av svensk skola.