fredag 30 september 2011

Vad lärarna inte fick veta och varför

Jag deltog för några år sedan i ett större projekt som följde ett mycket stort antal skolbarn från 10 års ålder upp till det att de var över 45 år.  Detta longitudinalla projekt var mycket påkostat av den svenska staten, men har inte avkastat så mycken kunskap som man kunde ha förväntat sig. I projektet insamlades skoldata, sociologiska och psykologiska data, fysiologiska data och enkätdata i mycket stor omfattning. Men resultaten man fick man fick fram kom mycket sällan ut  till allmänheten och kanske då främst skolorna. Orsakerna till detta var många. Det fanns (och finns) inte medel att bekosta en popularisering av forskningsresutat till de avnämare som skulle haft nytta  av den, främst då lärare. För det andra var ledningen av projektet svag och ängslig. Mycket tidigt - redan på 70-talet - slog man fast vilka faktorer som vägledde lärarna vid betygssättningen vid sidan av  kunskaperna, men man vågade inte utmana lärarna genom att offentligt gå ut med resultaten. Först nu under betygsdebatten har sådana tankar diskuterats.

Andra rön gällde möjligheten att i förväg ringa in de skolbarn som senare i livet skulle få besvär med sitt psyke, med alkoholism eller hamna i kriminalitet. Där kunde man med hjälp av lärarbedömningar av några få klassrumsbeteenden (aggressivitet, blyghet, hyperaktivitet mm) till 90 % förutsäga vilka som senare skulle råka illa ut i livet. Skälen till att man inte redovisade dessa resultat öppet var mer komplicerade. Dels kunde det anses moraliskt förkastligt att bistå lärarna med information som kunde vara fördomsförstärkande, dels var det ju inte alla ungdomar som hamnade i svårigheter i livet. Det fanns maskrosbarn.

En kollega och jag gjorde för trettio år sedan en studie om vad vi kallade toppbegåvade barn. Som toppbegåvade  klassade vi de elever som både i klass tre och klass 6 låg bland de 10 % bästa i ett
intelligenstest, där generell begåvning mättes. Vi följde sedan dessa barn genom skolan och livet och fann att speciellt de mycket duktiga flickorna under gymnasietiden sjönk i prestationer i jämförelse med dem som inte klassats som toppbegåvade. Detta gällde även pojkarna, men i mindre utsträckning. Vi fann inte någon heltäckande förklaring, men ansåg oss kunna säga att de mycket begåvade ofta sattes på mindre stimulerande uppgifter, som att räkna ett anatal likadana tal till. Den litteraturgenomgång vi gjorde om toppbegåvade barn visade också på uppseendeväckande internationella rön om hur överbegåvade barn var överrepresenterade hos psykiatriska undomsmottagningar världen över och att lärarna hade mycket svårt att identifiera dessa begåvningar i klassrummet. När lärare fick välja ut de mest begåvade, visade forskningen, valde de de duktiga men välanpassade eleverna.

En annan anmärkningvärd lapsus skedde när pegagogikforskaren Siv Fischbein från Stockholm, mycket tidigt kunde visa att tillåtande och laissez-fair-artade skolformer (som grundskolan)
förstärkte barnens varierande sociala bakgrund och minst av allt hjälpte barn från studiesvaga barn som avsikten var. Fischbein hade mycket svårt att få sina resultat publicerade. De var inte politiskt korrekta, preccis som min kollegas och min rapport om begåvade barn inte heller var det.  Fischbeins forskning tillhörde inte det longitudinella projektet. Men PK fanns redan då!

Dessa och en många andra resultat nådde alltså aldrig finansiärerna, dvs. allmänheten och de närmast berörda, föräldrar, lärare och andra som arbetade med barn.

Det är faktiskt likadant nu i hög utsträckning. Pedagogisk, didaktisk och psykologisk forskning är så oåtkomlig i sina originalartikler (inom psykologi skrivs den oftast på engelska) att gemene man har svårt att få något utbyte av dem. Den forskning som närmast ska bistå skolan med kunskap är ytterligt världsfrånvänd och sysslar mest med lärares och elevers upplevelser av vissa bestämda fenomen, analyserade med hjälp av invecklade kvalitativa procedurer som inte kan dölja att slutsatserna är platta, deskriptiva och föga generaliserbara.

Man kan inte undgå att undra vad det är för forskningsresultat som inte publiceras idag? 








13 kommentarer:

  1. Otroligt spännande läsning Bertil och din avslutande fråga funderar även jag över.

    SvaraRadera
  2. Är det projektet Metropolit du talar om..., som avslöjades i början av 80-talet. För i så fall, var det inte bara de grupper du nämner som det inte kom ut något till, utan även till oss som var med om det. Tjugo år senare fick vi veta det.

    SvaraRadera
  3. Nej, det här är ett annat projekt (IDA-projeketet).
    Metropolitdeltagarna hade underrättats om sitt deltagande, men pressen blåste upp det hela så att folk faktiskt blev lurade. Jag satt själv med i den etikkommitté (dåvarande HSFR:s) som granskade alla stora svenska longitudinella projekt i sluytet av 80-talet.

    SvaraRadera
  4. När deltagarna var 12 år gamla blev föräldrarna tillfrågade och gav sitt samtycke. Men detta skedde inte när de blev myndiga. Vid 32 års ålder kom det fram.

    Och varför vet jag det - jag var en av dom! Jag hade ingen aning om projektet och hade heller inte gett mitt samtycke till att vara med. Inte heller de övriga som jag kände som också var med i det.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Det kom fram genom en sensationsinriktad journalist
    vid DN.... men sanningen är, tyvärr Monika, en annan. Allt finns belagt i Vetenskapsrådets gamla dokument, men jag försäkrar dig att det jag säger är rätt.

    DN:s artikel skapade en forskningsfientlig hysteri som tyvärr dominerade media under åratal. Det ansågs på något sätt kränkande att vara med i ett foerskningsregister, där bara resultat på aggregerad nivå togs fram. Den formen av
    paranoia ställer jag inte upp på.

    SvaraRadera
  7. Det kom fram genom en sensationsinriktad journalist
    vid DN.... men sanningen är, tyvärr Monika, en annan. Allt finns belagt i Vetenskapsrådets gamla dokument, men jag försäkrar dig att det jag säger är rätt.

    DN:s artikel skapade en forskningsfientlig hysteri som tyvärr dominerade media under åratal. Det ansågs på något sätt kränkande att vara med i ett foerskningsregister, där bara resultat på aggregerad nivå togs fram. Den formen av
    paranoia ställer jag inte upp på.

    SvaraRadera
  8. Jag gav aldrig mitt samtycke ...vilket jag väl måste känna till oavsett sensationsinriktad journalistik, inte heller någon information om projektet. Jag sände efter de uppgifter som fanns om mig när det avslöjades. Och det visar att mycket fanns där som jag skulle ha samtyckt om.

    Detta innebar att vi nu har en sträng etik och det är mycket bra. Ingen skall vara ovetande och alla skall ge sitt samtycke.

    Fortfarande, tackar jag nej till att vara med i forskningsprojekt och jag har fått många inbjudningar. Det är endast enkäter som rör jobbet som jag är med på.

    Kalla det paranoia om du så vill, jag kallar det oetisk forskning.

    SvaraRadera
  9. OK, Monika.
    Det finns oerhört många register i landet som du är tvungen att vara med i utan samtycke. Din inställning måtte alltså innebära en ständig påfrestning för på själen. Jag begriper inte din inställnng men den är ju rätt vanlig främst då bland oinsatta.

    SvaraRadera
  10. Nej, man måste nog ha varit med i Metropolit för att förstå hur det kändes ... och inte vara den som förespråkar den här typen av studier. Alla register används inte i forskningssyfte.

    Nej, och det är ingen påfrestning för min själ. Jag känner ingen konflikt i det här överhuvudtaget. Tackar bara nej. Och om jag forskar själv följer jag de etiska forskningsreglerna till punkt och pricka.

    SvaraRadera
  11. De register som inte används i forskningssyfte är ju isf farligare eftersom de är avsedda att användas för ev. åtgärder mot medborgare.
    Så se upp, Monika!

    SvaraRadera
  12. Metropolit handlade om kartläggning av en människas liv i syfte att forska på det... det är inte okey, Att ha fått deltagarnas samtycke när de blev myndiga hade varit okey. Troligen hade jag samtyckt. Men jag hade haft ett val.

    SvaraRadera
  13. Håller med dig om att vissa register kan vara farliga, men det fråntar inte att det inte är okey inom forskningen

    - Var och är fortfarande emot FRA-lagen, som jag ser som en möjlig risk beroende av vilka som kommer sitta vid makten.

    Tänk vi är överens om något.

    Vissa register kan jag se som viktiga även för mig som individ.

    SvaraRadera