Behövs rektorer i skolan?

 

I ett tidigare inlägg här ifrågasatte jag den centrering på ledarskapets betydelse som ofta framhävs inom pedagogikens område. Att ständigt tala om ledarskapets roll antyder för mig en slags aning om att ordnar sig ledarfrågan så blir allt bra: pedagogiken, disciplinen och elevernas lärande. Jag tycker vi har haft nog med diskussioner kring ledarfrågan och kanske bör vi därför fråga oss vad vi själva, vi anställda, vi medarbetare, eller hur vi nu ser på oss själva, skulle kunna bidra med. Det finns faktiskt en tämligen omfattande forskning kring s.k. delat ledarskap (distributivt ledarskap).  I den typen av organisation, t.ex. en skolas lärarkår, är chefens roll kraftigt nedtonad. I stället framträder gruppen av medarbetare som de viktiga aktörerna. I medarbetarkåren finns en hel del kompetenser som sällan tas till vara i en hierarkisk organisation. Olika skeenden i skolans verksamhet kräver olika förmågor. Det är inte bara rektor som ska klara allt. Det är visserligen bekvämt att ha rektor att skylla på, men arbetet blir troligen mer givande om alla kan vara med och påverka och bestämma. Detta låter ju ovant och man frågar sig om en sådan omvälvning skulle kunna fungera. Visst behöver vi en rektor! Jo, men en mindre viktig sådan. Kanske kan rentav en ny formell eller informell ledare naturligt träda fram i våra gemensamma aktioner för en bättre skola?

Några punkter måste dock vara uppfyllda för att ett delat ledarskap ska kunna fungera.

1) Enstaka individer i lärarkollektivet måste av alla tillåtas att träda fram och visa upp sin kompetens. Endast med en tillåtande och liberal atmosfär kan allas kunnighet komma till användning. Genom denna frihet att verka kan också ur lärarkåren naturliga, informella  ledarfigurer få en chans att framträda och accepteras av alla.

2) Ledarskapets ofta rigida regler och gränser måste luckras upp. Är rektors uppgifter så

speciella och viktiga att endast en person kan utföra dem? Säkerligen inte. Men en förändring mot ett delat ledarskap måste komma antingen uppifrån eller nerifrån. Kan rektor gå med på att dela med sig av uppgifter? Eller kommer lärarkåren fram till att man vill ha ett större inflytande än att bara tillfrågas i enstaka ärenden? På något sätt måste en förändring av det tidigare ledarskapet komma till stånd.

3) Insikten om att expertis och kompetens finns hos alla måste etableras.  Det elitistiska

tänkandet kring chefsrollen måste försvinna. Man måste förstå att i oväntade situationer kan de bästa förutsättningarna finnas hos en oväntad person i kollektivet.

Kort sagt, en uppluckring av rektorsrollen behövs. Ingen kan vara den stora ledaren. Alla måste vara med och bestämma. Frågan är om alla vill.

För den som vill läsa mer om distributivt ledarskap hänvisar jag till www.scirus.com

På den adressen finns bara vetenskaplig information. Sök på distributive leadership

Har någon en egen åsikt?

Det sägs att vi lever i ett alltmer individualistiskt samhälle. Var och en sin lyckas smed är den sanning som gäller. Människor uppmuntras att ta itu med sina liv och bli egna företagare, ”att bli sina egna”. Undervisningen bör vara individanpassad och varje elev ska vara i centrum.

Alltmer fjärran skulle alltså allt kollektivt tänkande vara; det är individen som ska gå före gruppen. Självhjälpsböcker och andra media hjälper till med goda råd hur man uppnår inre balans och blir ”sig själv”. Program där man blir omgjord för att bättre passa sin personlighet sänds i TV och tävlingar där det gäller att vinna, eller i alla fall sticka ut och bli populär genom sin personlighet, är ofta förekommande.

Kändisar uppmärksammas, egendomligt nog, av enskilda människor ofta just för att de har blivit kända. Varför detta behov av ”idoler” uppstått är svårt att förklara, men man måste nog se det som en medieprodukt; ett lönande samspel mellan kommersialism inom tidningar och andra media. Småsaker om deltagare i TV-program lyfts fram, de kända personerna följs genom sitt dagliga liv i spalter och deras närvaro förstärks genom ytterligare medieexponeringar.

Detta fokus på individen borde ju ge oss givande och tätt uppblossande debatter om skilda företeelser i vår verklighet, eller hur? Individer borde tävla om att ge oss sin version av skeenden och personer, eller hur?

M e n    i c k e

Det finns något som effektivt dövar individernas lust att träda fram offentligt med egna synpunkter: Den politiska korrektheten. När det gäller åsikter i vissa frågor är vi nästan som en enad kollektiv front. Ett ord i en viss riktning och du är omedelbart stämplad som rasist, feminist, sexist, odemokratisk, flummare, SD-sympatisör, kommunist eller antisemit. Efter denna snabba kategorisering upphör ofta diskussionen eller så urartar den till verbalt slagsmål.

Vad styr då den relativa åsiktslikriktningen?
Ja, en sak är det säker. Det är inte det individualistiska, självständiga draget i oss som härskar då. Vi går in i fållan med vår grupp och blir konforma. Enstaka röster som trots allt försöker trotsa den osynliga åsiktsmuren blir utfrusna eller opublicerade.

Till syvende og sidst är det den trygga konforma famnen som tystar oss. Där får vi lugn och ro för att förbereda oss inför nästa sensationella deltagare i någon tävling i tv.