RÄTT SVAR PÅ GÅTAN: VEM SKREV DETTA?

 RÄTT SVAR   http://www.elsewhere.org/pomo/

Gå dit och skapa er en egen fantasiful artikel av modernt snitt.
Inget rätt svar inkommet.

-----
Vem skrev dessa tänkvärda ord? Rätt svar belönas.

“Society is part of the fatal flaw of narrativity,” says Sontag; however, according to von Ludwig, it is not so much society that is part of the fatal flaw of narrativity, but rather the paradigm, and eventually the futility, of society. But the subject is interpolated into a postdialectic paradigm of discourse that includes reality as a reality. A number of sublimations concerning capitalist Marxism exist."
---------

INDIVIDUALISTER OCH DET POLITISKT KORREKTA

Det sägs att vi lever i ett alltmer individualistiskt samhälle. Var och en sin lyckas smed är den sanning som gäller. Människor uppmuntras att ta itu med sina liv och bli egna företagare, ”att bli sina egna”. Undervisningen bör vara individanpassad och varje elev ska vara i centrum.

Alltmer fjärran skulle alltså allt kollektivt tänkande vara; det är individen som ska gå före gruppen. Självhjälpsböcker och andra media hjälper till med goda råd hur man uppnår inre balans och blir ”sig själv”. Program där man blir omgjord för att bättre passa sin personlighet sänds i TV och tävlingar där det gäller att vinna, eller i alla fall sticka ut och bli populär genom sin personlighet, är ofta förekommande.

Kändisar uppmärksammas, egendomligt nog, av enskilda människor ofta just för att de har blivit kända. Varför detta behov av ”idoler” uppstått är svårt att förklara, men man måste nog se det som en medieprodukt; ett lönande samspel mellan kommersialism inom tidningar och andra media. Småsaker om deltagare i TV-program lyfts fram, de kända personerna följs genom sitt dagliga liv i spalter och deras närvaro förstärks genom ytterligare medieexponeringar.

Detta fokus på individen borde ju ge oss givande och tätt uppblossande debatter om skilda företeelser i vår verklighet, eller hur? Individer borde tävla om att ge oss sin version av skeenden och personer, eller hur?

M e n    i c k e

Det finns något som effektivt dövar individernas lust att träda fram offentligt: Den politiska korrektheten. När det gäller åsikter i vissa frågor är vi nästan som en enad kollektiv front. Ett ord i en viss riktning och du är omedelbart stämplad som rasist, feminist, sexist, odemokratisk, flummare, SD-sympatisör, kommunist eller antisemit. Efter denna snabba kategorisering upphör ofta diskussionen eller så urartar den till verbalt slagsmål.

Vad styr då den relativa åsiktslikriktningen?
Ja, en sak är det säker. Det är inte det individualistiska, självständiga draget i oss som härskar då. Vi går in i fållan med vår grupp och blir konforma. Enstaka röster som trots allt försöker trotsa den osynliga åsiktsmuren blir utfrusna eller opublicerade.

Till syvende og sidst är det den trygga konforma famnen som tystar oss. Där får vi lugn och ro för att förbereda oss inför nästa uppseendeväckande deltagande i Robinsontävlingen.

SKA DEMOKRATI FÅ BETYDA VAD SOM HELST ?

I skoldebatten talas det mycket om demokrati, demokratisk skola och demokratisk fostran. Jag har vid några tillfällen på mitt vänliga sätt frågat vad demokrati egentligen har betytt när jag mött ordet i alltför svassande och luftiga vändningar.
Ett svar jag fått är att demokrati är när man pratar ihop sig och når fram till samma slutsats. En annan definition är att demokrati gäller när alla har inflytande.

Ledningen i klarhet innehas dock av en skolbloggare som skrev:
"Demokrati är det som uppstår mellan människor om de förmår den!"

FÖRDJUPNING AV KUNSKAPER I MATEMATIK?

Så här kan det gå till när man lär sig att förstå matematik:

------
"En av mina uppgifter har blivit att undervisa i matematik genom konstarterna. Det började inom Skapa och Lära, ett uppdrag som handlade om att gestalta geometriska former med hjälp av musik och drama. Jag hade ingen aning om hur jag skulle gå tillväga utan var i princip helt tom på idéer när jag kom till lärarlaget. Lärarna hade heller ingen aning, så vi slog våra kloka huvuden ihop. Genom att utveckla ett antal övningar återerövrade vi tillsammans kunskapen om de grundläggande matematiska begreppen. Jag säger tillsammans, eftersom lärarna själva i utvärderingen vittnade om att de själva utvecklats både vad gäller förståelsen och användandet av begreppen. Övningarna, som ger teorin en konkret form, gjorde att vi många gånger fick ställa oss frågan: Stämmer det verkligen, det vi ser framför våra ögon? Flera gånger fick både jag och lärarna ge oss i kast med litteraturen för att vara säkra på att det vi visade med hjälp av våra verktyg faktiskt stämmer överens med vad som är allmänt vedertaget. Vårt arbete gav upphov till diskussioner mellan lärare på samma skola och ibland tog det lång tid att komma fram till något vi kunde presentera för eleverna. Något som också blev tydligt var att det matematiska språket inte är ett språk, utan flera, och att både symboler och begrepp skiftar mellan olika läror och mellan olika länder. Det visade sig också att detta i sig är något som skapar förvirring och osäkerhet hos lärarna."
------

RECENSION: ALLIANS LÄRARE-ELEV LÖSNINGEN PÅ DISCIPLINPROBLEMEN?

Nurmi Hansson, B. (2011). Mellan vanmakt och missnöje. Om lärares ilska i utrymmet mellan vanmakt och missnöje. Didaktisk tidskrift, Vol 20, No 1. S. 63 – 68. Jönköping: Jönköping University Press.

I Skolporten.se har Bo Nurmi Hansson publicerat en artikel om lärares ilska, missnöje och vanmakt i klassrummet. Nurmi tar upp ett viktigt problem och söker analysera skälen till att konflikter mellan lärare och elever uppstår. Han menar att lärares aggressiva reaktioner på elevers uppträdande nog inte bara har att göra med disciplinproblem. Han vill se vanmakten i ett vidare perspektiv och anser att den bakomliggande orsaken måste vara mer komplicerad än de närliggande beteendemässiga problemen.

I ett illustrerande exempel återger Nurmi en episod från ett klassrum där ilskan trappas upp mellan läraren och elever. Upplösningen är inte tillfredsställande för någon part.
Nurmi noterar då att läraren använder ilskan instrumentellt, som maktmedel för att få sin vilja igenom.

Nurmi vill i stället se återkommande ilska gentemot elever som ett tecken på missnöje med ”en djupt rotad känsla av maktlöshet inom den egna organisationen”. Lärare bli mer och mer ifrågasatta, menar författaren, men deras arbetssituation sätts aldrig i samband med klassrumskonflikterna. Detta ifrågasättande från omvärldens sida kommer från ”det politiska förändringsarbete som pågått de senaste femton åren och som lett till en rad åtgärder som minskat lärarens handlingsutrymme, i syfte att göra gruppen mer lättstyrd”. Dessutom upplever lärarna mer krav och mer styrning. I stället för att få mer makt förväntas lärarna kontrollera eleverna. Allt detta ger upphov till vanmakt, missnöje och ilska.

För att råda bot på detta menar Nurmi att lärare och elever borde bilda allianser. En öppen dialog bör skapas mellan lärare och elev. En viktig sak blir här ”att få lärare att ifrågasätta lärare- och elevrollens funktion, och tillsammans utforma interaktionen… för att tillsammans med eleverna göra något som dessa upplever som meningsfullt”.

Detta skulle enligt Nurmi vara en väg ur ”spänningsfältet mellan elev och skola – mellan vanmakt och missnöje.”

Bo Nurmis lösning på problem mellan lärare och elever låter som en utopi, och ska nog ses som sådan. Det är ju inget fel i sig på utopier, men det hade varit fint att få åtminstone en fingervisning hur dessa ska skapas. Hur allianserna ska bildas framgår inte alls, och säkert finns det inget enkelt recept på tillvägagångssättet. Trots att området rör ett så beforskat område som ilska och vanmakt använder sig Nurmi av få utländska referenser, vilket är en svaghet. Någon diskussion om det omfattande området attributionsteori ges inte. Inom detta område diskuteras mycket ingående hur människor upplever och berättar om anledningarna till vad de gör och hur de mår. I stället hänvisas till en svensk forskare som uppenbarligen rört sig i utmarkerna av området.

Den stora nackdelen med Nurmis artikel är att han får de resultat han förmodligen önskar. Lärares vanmakt och ilska i klassrummet har egentligen mest att göra med deras arbetssituation, menar han. Hans egen forskning styrker på intet sätt detta. Bron mellan lärarnas ilskna reaktioner på elevers bråk och vanmakt inför den utsatta arbetssituationen finns det inte ett spår av i Nurmis artikel.

Lärarna ska forska, heter det ju. Den här typen av forskning skulle kunna peka på viktiga orsakssamband, men då måste den samtidigt ge belägg för de slutsatser som dras. Annars bli det hela till vacker skenforskning, som inte egentligen på allvar kan åberopas av någon.

VETENSKAPENS SPRÅK OCH LEKTORER I SVENSKA SKOLOR

I den engelska sammanfattningen till en svensk licentiatavhandling i pedagogik kan följande läsas:

”The empirical results show how the way of experiencing a specific task plays a decisive roll for the type of manifested critical thinking, made possible in relation to the specific task. A more complex way of experiencing the task can be linked to a more complex manifestation of critical thinking in relation to the task. A less complex way of experiencing the task can be linked to a less complex manifestation of critical thinking in relation to the task. The study also suggests how these empirical results can be used in a pedagogical situation in order to enhance students manifested critical thinking in civics. Concerning the more overarching aim the study strongly points to a further use of the phenomenographic perspective when conducting research on students manifested critical thinking.”

Var och en får tolka orden på sitt sätt. Avhandlingen kan ses som typisk för sitt område på flera sätt. För det första är det den här typen av avhandlingar som ska utgöra examinationsbasen för framtida lektorer i gymnasieskolan. Frågan som uppstår är då om den typ av förfinade, begränsade kunskaper, som framkommer ur dessa slags arbeten, kan vara till någon hjälp för verksamma lärare. Dessutom kommer avhandlingar av detta slag oftast från en tradition, som står den postmoderna idéströmningen nära, vilket innebär att det inte skulle finns några allmänna sanningar alls, bara lokala eller tidsbundna tolkningar av något slag. Detta är en kuriositet i sig.

Ska lärare i skolan forska och ska någon forskning om skolvärlden utföras måste den nog utformas på ett mer stringent och problemorienterat sätt och gärna besvara en angelägen frågeställning från lärarhåll. Dessutom bör inte metoderna avgränsas till de enbart kvalitativa, där mer eller mindre fria tolkningar av resultaten kan göras, alldeles oavsett vilka fina namn metoderna har.

De statistiska metoder som ofta kan ge stadga och förklaringsvärde åt resultaten undviks gärna i avhandlingar inom pedagogik och didaktik. Jag tror att det har att göra med två saker:
En oförståelse inför statistik, och därför ett lätt förakt för och bristande kunskaper i ämnet.

När lektorat i gymnasieskolan i framtiden ska inrättas bör de ges till disputerade forskare, som bedrivit mer handfast, och därmed mindre esoterisk forskning.

VAD ÄR DÅ MOBBNING?

Det jag saknar i diskussionen om mobbning är idéer om varför den egentligen förekommer. Jag tror att det är svårt att bekämpa något vars uppkomstmekanismer man är okunnig om.

För mig är förakt och avståndstagande mellan människor och grupper av människor något i grunden mycket mänskligt. Låt mig då först snabbt säga att vi inte därför ska acceptera det.

Mobbning och fördomar hör ihop. Båda har att göra med den djupt mänskliga principen att snabbt kategorisera någon eller något som vänligt, ofarligt eller hotfullt, farligt. Denna sållning av intryck utifrån sker blixtsnabbt, och grundar sig på ofta till synes slumpmässiga yttre detaljer på t.ex. människor. Man skyr det avvikande, det som inte känns hemtamt.

Från början i vår historia gällde det naturligtvis att snabbt avgöra om någon var vän eller fiende eller om någon tillhörde den egna gruppen eller ej. Detta skapade en sammanhållning inom grupperna, som för att höja sin egen självkänsla ofta dessutom ansåg sig bättre än andra, liknande grupper.

Det är detta förhållningssätt som lever kvar än i dag. Nu kategoriserar vi snarast människor ganska snabbt som kanske ´möjliga´ eller ´omöjliga´ att umgås med, att leka med eller inte, att jobba tillsammans med eller inte osv. Detta brukar kallas social kategorisering.

Detta sätt att blixtsnabbt placera personer i fack har vi med oss hela livet. Det gör att grupp ofta ställs mot grupp, nuförtiden inte sällan i ”kränkningsärenden” hos DO.

Mobbning blir ett specialfall av social kategorisering. Här har en enstaka elev eller anställd (vuxna mobbas också!) av någon ofta oklar anledning blivit utsedd till hackkyckling och placerad i ett töntfack. Några ledande, okänsliga klasskamrater börjar håna, härma och trakassera honom eller henne. En stor del av klasskamraterna hänger med, kanske för att själva slippa bli mobbade. Sedan är scenen klar. Mobbandet blir närmast automatiserat och omedvetet. Så fort den mobbade eleven kommer på tal eller syns kommer glåporden eller slagen som ett brev på posten.

Det kan tyckas som pessimistiskt att mena att detta är den mänskliga naturen. Men jag skriver så för att förklara att det hjälper föga att börja med välmenande informationsprogram. De kan, visar forskningen, i stället göra problemet etter värre. När mobbning kommer upp på skolans program kommer begreppet nämligen högt upp på tillgänglighetslistan i hjärnan hos alla och just mobbning kan vara det som en sysslolös elev då tar till. Så lättpåverkade är vi faktiskt. (se inlägget Marknadsföring, attityder och grundmålning på denna blogg).

Hur råder man då bot på problemet? Den enda vägen är genom att göra skolor så mobbningsfria som möjligt. Man får försöka utrota beteenden av trakasserande art. Det är nämligen så att attityder ändrar man bäst med beteendeförändringar; en gammal sanning inom psykologin. Då gäller nolltolerans och ett vaket förhållningssätt från de vuxna i skolan,
utan något större inflytande från elevhåll.

MARKNADSFÖRING, ATTITYDER OCH GRUNDMÅLNING

Det är en attitydfråga, säger politiker gärna. De kan också säga att det här är en fråga om attitydförändring. Vad är då en attityd?

En attityd är ett ställningstagande för eller emot ett ting, en person eller en företeelse. Vi går inte omkring och har attityder till allting i tillvaron, utan ibland försöker försäljare, marknadsförare, lobbyister och andra skapa en välvillig, eller avståndstagande, attityd till något.

En attityd till bilism innehåller både känslomässiga delar (skön frihet att bara åka ut med bilen), kognitiva komponenter (det är praktiskt att hinna med många saker samma dag) och beteendeinriktade aspekter.

Om vi tar TV-reklam, som är en massivt kommunikativ kanal när det gäller reklambudskap kan den gå två vägar in i individen. Dels tar vi som TV-tittare emot budskap med vakna ögon och med vårt kritiska sinne påslaget. Om vi då är kunniga inom området, kanske själva arbetar inom det eller är personligen involverade i det, så blir eventuell påverkan naturligtvis beroende på argumentens styrka och bärkraft. Då har meddelandet tagit motorvägen in i vår tankevärld. Ibland är det däremot så att reklambudskapet är irrelevant för oss; vi hör bara melodier från inslaget när vi är i köket, eller ser brottstycken när vi pratar med någon annan framför TV:n. Vi kan dessutom också vara trötta och distraherade av andra tankar. Då går budskapet in i vår tankevärld närmast omedvetet, på smygvägar. Det som då uppfattas av oss
väldigt perifert är ytliga karakteristika hos meddelandet som hur långt det är, en melodislinga, till synes många argument, om någon expert är med osv. Det kritiska tänkande slås inte alls på.

Detta innebär rent teoretiskt att reklammeddelanden kan påverka oss fast vi inte är medvetna om det. Det förefaller också vara så att vi ofta är mest nåbara för påverkan när vi är avslappnade och inte har TV-programmet i fokus.

En annan sak förtjänar att påpekas och det är den s.k. grundmålningseffekten. Den innebär helt kort att det våra tankar är omedelbart upptagna med färgar vårt omvärldsseende och därmed vårt beteende. Om vi ser en viss logotype ofta presenteras för oss i TV eller på stan kommer kanske just det märket att dyka upp för oss i sinnet även i ett inköpsögonblick. Priming heter det på engelska och är grundläggande i mycken märkesreklam.

Detta bidrar också till fenomenet att ofta ångestfyllda personer lättare ser hot omkring sig och individer som har svårt med sin aggressivitet ser provokationer.
Å andra sidan har lyckliga människor lättare att se glädje och hoppfullhet omkring sig.

Till dem som har skall varda givet.

OM FÖRHASTADE SLUTSATSER

För några decennier sedan satt två forskare och åt middag på en restaurant i Paris, dit de nyss anlänt. Maten och vinet var strålande och de åt med god aptit, medan de livligt diskuterade de senaste psykologiska forskningsfynden.
Plötsligt sade den ene mannen: °Vilka underbara restauranter det finns i Paris". Den andra mannen tittade upp och svarade: "Ja, på restauranter är Paris världsbäst".

Vad hade hänt?

A Day in April

"My life this day has lovely been
but not what the child has seen"

Som den gamle diktaren tänkte jag i går när jag tänkte på mina barnbarn.
Vilka tider ska de möta? Ska de käbbla om lärarutbildning, utanförskap och våldsamheter.

Jag tror nästan inte att de kan undvika det.
Gäller att försiktigt förbereda dem.

KLINIKERNS ILLUSION - OM ATT BEDÖMA FEL

Får någon dag sedan sade en psykiatriker, som även författar deckare, rätt ut i TV ungefär så här: ”Jag tror att vi psykiatriker träffar de mest skiftande typer av människor”. Hon menade att hon på grund av sitt yrke hade ett försprång när det gällde att skriva trovärdiga deckare. Jag tror hon är helt ute och cyklar. I sin praktik träffar hon människor som har bekymmer av sådan art att de anser sig behöva söka hjälp. De hon träffar mest har smärre problem, men de som tar mest tid är de svårare fallen. Av detta skäl är det visat att psykiatriker (resonemanget kan vidgas till att gälla alla som hjälper människor i någon slags nöd) upplever att behandlingar kommer att ta längre tid än de gör och klienter är sämre än de är. En annan följd av yrkesvalet är att psykiatrikerna inte träffar fler ”normala” människor än gemene man, snarast tvärtom. Trots detta är det ofta psykiatriker (eller kliniska psykologer) som tillfrågas om vanliga människors beteenden i olika media.

Dessa felsyner har fått ett speciellt namn inom psykologin, klinikerns illusion.

Alkoholläkare är ofta mycket tveksamma till om folk själva kan sluta dricka alkohol, för de träffar ofta på de svåraste fallen, där drickandet bara fortsätter. Det säger sig självt att man från den erfarenheten inte kan sluta sig till hur den ”normala alkoholisten” kan upphöra med sitt missbruk.

Allt detta gör att begreppet beprövad erfarenhet något kan ifrågasättas (se andra inlägg här om erfarenhet och kompetens). Kliniker får ofta inte reda hur en behandling har utfallit, vilket gör att många möjligheter till kompentensuppbyggnad faller bort. Patienten kommer kanske inte tillbaka, medan andra uppger sig må bättre, men om detta beror på den ordinerade insatsen eller ej kan vara svårt att avgöra. Många upplevelser och erfarenheter blir helt enkelt inte beprövade. Detta kan vidgas till grupper som rekryterare, som endast i få undantagsfall får återkoppling rörande den de valt verkligen var den bästa kandidaten.

Så är det faktiskt med alla professioner, där man på ett eller annat sätt ska hjälpa människor ur en svår belägenhet; man träffar oftast dem som har det besvärligast och dem som har haft svårigheterna länge.

Om man sysslar med vårdande eller rådgivande yrken bör man ha klinikerns illusion i åtanke, och inte så friskt generalisera ifrån sina  erfarenheter till en alltför stor del av mänsklighet

VÅRD PÅ SJUKHUS - PROBLEMATISKT ELLER EJ?

Det är klart att den svenska sjukvården inte är problemfri. Om man som jag tillbringat tid på flera stora sjukhus blir man lite nyfiken på vissa förhållanden, som verkar oförklarliga men kanske inte är det.

En företeelse är mycket intressant på många sätt och det är hur luftigt det verkar vara kring provtagningar/undersökningar, som man förs till liggande i sin sjukhussäng. Ofta är det ingen patient före, ingen efter, men flera stycken i personalen är praktiska taget sysslolösa under provtagningen. Senast jag var inne för en större provtagning var det fyra personer i undersökningsrummet, läkaren kom bara in när själva provet skulle tas. Allt var förberett av en sköterska som tvättade, en annan som ställde ordning apparaturen, en som närmast höll i handen och en som försökte få in någon bra station på FM. Eftersom något liknande inträffade åtminstone sex gånger av tio, misstänker jag att fler än jag råkat ut för denna långsamhetskultur, som förefaller sitta i väggarna. 

Vad säger ni? Känner ni igen er?

En annan mystisk företeelse som det tog ett tag för mig att lista ut orsaken till, är varför personalen ofta aldrig dyker upp i sjuksalen, fast de själva lovat det. Det senare beror, gissar jag, på att man i varje stund tänker på och hjälper någon patient. Innan man började hjälpa denna patient, hade man lovat ett antal andra patienter att komma strax. När man ställdes inför den vänliga frågan varför man aldrig kom, blev svaret nästan alltid: ”Jo, jag hade ju andra att ta hand om”.

Alltså var upplevelsen för den enskilda personalen att hon/han ständigt hjälpte någon, men de som glömdes förblev glömda. Låter kanske märkligt men så var det.

Hierarkin inom sjukvården märks mycket tydligt. Läkarna är ofta helt osynliga, förutom snabba blixtbesök. Den gamla tidens rond, då läkarna gick omkring bland patienterna på salarna och talade och t.o.m. rörde vid dem, har ersatts med sittningar i slutna rum med journaler och informella samtal där patienterna är helt utestängda.

Fyra gånger senast gången lovade olika läkare ringa hem till mig. Vad tror ni hände?

Vad har ni själva för erfarenheter av vården på sjukhus?

ATT HITTA FÖRKLARINGAR - PESSIMISM OCH OPTIMISM

Vi har alltid haft svårt att spela borta mot Helsingborg, säger det förlorande lagets kapten efter förlustmatchen. Vi är helt enkelt ett starkare lag, säger vinnarlagets representanter. Ingen vet vad som egentligen är rätt, men en förklarande orsak har de båda försökt komma med.

Varför blir det så?

Först kan sägas att det här är det sunda sättet att förklara vinster och förluster i livet. Gör man något bra, så beror det på en själv. När man gör något dåligt är det ödet, någon annan eller yttre omständigheters som orsakat det. Detta är så vanligt i det mänskliga livet att våra sätt att hitta olika förklaringar ägnats speciellt studium.

Först måste vi minnas att det egentligen bara finns två ställen att hitta orsaker till vårt och andras beteenden; inne i människan eller utanför.

Man brukar i det här sammanhanget tala om olika förklaringsstilar hos olika individer och i olika sammanhang. Det finns en pessimistisk och en optimistisk förklaringsstil.

Den optimistiska innebär att när vi gör något bra ligger orsaken hos oss själva, och när det går dåligt finns skälet till det utanför oss. Den pessimistiska stilen innebär att när något går illa för oss är det vårt fel, och när allt går bra beror det på omständigheterna, eller oturen eller något liknande.

Forskning i USA har visat att idrottsklubbar som tillämpar den optimistiska förklaringsstilen är mer framgångsrika i seriespel. Sedan är det så att människor är mer eller mindre pessimistiska eller optimistiska i sin syn på sig själv och omvärlden. Visserligen kan förklaringarna vara objektivt sett felaktiga ofta, men den egna personen (eller laget) skyddas från dystra tankar om sig själv.

Är du en pessimist i allmänhet, eller en optimist?

Tänk efter!

SLUTSATSER FRÅN EN DIDAKTISK AVHANDLING

Det talas mycket om forskning för lärare nu. Kvaliteten på lärarutbildningarna diskuteras och många, inklusive mig själv, har under flera år noterat den låga kunskapsnivån på lärarstudenter. Jag har tittat på en avhandling som lades fram förra året. Författaren skriver mycket om  relationen lärare-elev (citaten från Skolporten):

”Undervisningsrelation är en relation i vilken det går att undervisa. Det handlar inte bara om att läraren erbjuder sig, utan också om att hon eller han når fram och att eleven går med på att bli undervisad av läraren.”

Detta är så allmänt hållet och cirkulärt så det kan vi instämma i. Det är nästan så att vi visste det förut. Men relationer är svåra saker. Åtminstone tre:

förhandla med eleven om förtroendefulla relationer – eleven uppfattar läraren som rättvis, välvillig och begriplig, kan ibland kräva flera möten över tid där förtroendekapital kan skapas

etablera relationer där läraren upplevs som mänsklig – både i betydelsen empatisk och att     kunna visa sig ofullkomlig

förbättra elevens relation till sig själv, det vill säga förbättra elevens självbild eller  självkänsla och självförtroende – läraren förmår att skapa en vilja hos eleven att försöka trots osäker utgång.

Det gäller således att förhandla, etablera och förbättra relationer.  Författaren poängterar att detta ibland kan vara ett hårt arbete.

Till sina studier valde författaren ut enbart lyhörda lärare hon mött från förskolan till gymnasiet.  Hur lyhördhet definierats hör väl inte hit, men hur var de icke-lyhörda beskaffade?

Hur ska det då optimalt se ut i skolan? Författaren vet:

Undervisningsrelationer präglas av att läraren tar hänsyn till elevens behov och också till det som respektive situation kräver. Läraren ska både ”känna till” och ”känna in” eleven.

Så ett slutligt råd till lärarkollegerna:

Det är först när eleven blir uppfattad som en självständig och tänkande varelse, med tankar och känslor och handlingsförmåga, som möjligheten till en undervisningsrelation öppnar sig.”
Efter att ha fått fram dessa resultat och dragit ovanstående slutsatser kan författaren kalla sig filosofie doktor. Hon anses därmed vara forskare och väntas föra med sig ny kunskap till sina lärarkolleger.

Jag är en aning tveksam.

Ledarskap i skolan

I alla grupper finns en hierarki. I skolklasser också. Det är när lärarens mogna auktoritet inte får utövas som mobbning kan förekomma. Det är självklart att läraren ska vara den som  dominerar och bestämmer. Självfallet ska elever ha ett visst inflytande, men det ska vara underordnat och i relation till deras mognadsnivå.
Jag undervisade en gång på en läroanstalt där allt skulle vara tillplattat;
lärarna kallades resurspersoner och ansågs vara en i gänget.
Vad är det för mening med sådant hyckleri?
Läraren bli då ingen lyckad modell för eleverna. Snarast en hycklande, diffus figur.

Till skillnad från andra välmenande pedagoger tror jag att elever behöver styrning. När det gäller vuxna i arbetslivet talas det alltid om ledarskap. Ska inte ledarskap också utövas i klassrummet? Att leda betyder att visa vägen. Är det inte sådan vägledningen in i framtiden våra elever behöver?

ÄR PERSONLIGHETEN FÖRUTSÄGBAR?

Det går ofta bra för rekryteringsföretag. Företag vänder sig till dem av olika skäl och ett av dem är väl att de vill ha professionell hjälp med att hitta rätt person till lediga jobb.

Hur bli man då professionell på personbedömning? Den stora stötestenen när det gäller att utbilda till vissa yrken är att det inte finns något facit för vad som ska ingå i utbildningen. Räcker erfarenhet för att få kompetens? Nej, knappast (för en vidare diskussion om kompetens och erfarenhet se två inlägg på denna blogg).

Om man är ingenjör och bara rekryterar ingenjörer då? Nja, om praktiska arbetsprov ingår, kanske det kan vara en dellösning. Både tester och intervjuer brukar ingå i en rekryteringsprocess. Båda metoderna har utomordentligt låg validitet.

Det ofta outtalade målet med rekryteringen är att kunna förutsäga hur väl de olika kandidaterna kommer att klara det sökta arbetet. Konsulterna kommer sällan att få återkoppling, dvs svar på frågan: Valde vi den rätta? På så sätt minskar drastiskt förmågan att lära av gjorda erfarenheter. Dock åberopas ofta flera års erfarenhet som om det i sig gav kompetens.

Framtida beteenden ska alltså förutsägas. Det stora problemet är att de beteenden som anses typiska för ett visst personlighetsdrag starkt varierar med de yttre omständigheter en människa befinner sig i. Detta gör det svårt för även en seriös rekryterare. Det finns en mängd forskning som visar på att situationer starkt påverkar olika personer i olika hög grad. Generella personlighetstest säger därmed inte mycket om hur en viss person kommer att bete sig i en viss kontext. I intervjuer kommer egna värderingar att spela mycket större roll än man själv anar. De förutfattade meningarna sitter där, vare sig man medger det eller inte. Och variationer i människors sätt att vara fångas inte in.

Verkligheten går därmed emot den stackars rekryteringskonsulten, som till sist ofta måste åkalla magkänslan för sitt slutgiltiga val.

ERFARENHET OCH KOMPETENS – VAD ÄR DET? II

Denna text läses företrädesvis efter föregående inlägg.


Vi ser alltså världen starkt påverkade av tidigare upplevelser och erfarenhet. Med andra ord kikar vi på tillvaron och ordnar in dem automatiskt i kategorier, scheman.

Detta gör att enbart erfarenhet av att aktivt eller passivt deltaga i en viss verksamhet inte ger oss mycket kompetens. Ofta åberopas flera års erfarenhet som ett kriterium och förvärvade kunskap och kompetens, men detta är då oftast missvisande. Att t.ex. sitta och rekrytera dag efter dag ger erfarenheter men knappast någon djupare kompetens. Saken är nämligen den att man börjar sitt intervjuande med kandidater med en viss förutbestämd uppfattning, uppnådd genom tidigare inlärning, och applicerar den i fortsättningen på alla man möter. Eftersom rekryterare sällan kan få fullständig återkoppling på när det gått snett eller ej, minskar deras möjligheter att lära av de erfarenheter de gör än mer. Denna bristande feedback gäller vid en mängd beslut där dikotoma beslut (t.ex. anställa eller ej) utan återkoppling gäller.

Här kan vi alltså börja se faran att blanda ihop de två begreppen. Det finns mycken forskning som visar att t.ex. tulltjänstemän inte blir bättre med ökad tjänstgöringstid blir bättre på att upptäcka smugglande än gemene man. Nybakade läkare och de som är gamla i gamet klarar kliniska uppgifter lika väl, trots väldiga variationer i erfarenheter. Begreppet klinisk erfarenhet bör således tas med en nypa salt.

Erfarenhet kan bli en fördel för oss först när vi har rejäla och djupa, teoretiska såväl som praktiska kunskaper om det vi håller på med. Att sitta och intervjua kandidater på ett rekryteringsföretag utan djupa psykologiska kunskaper i personlighets- och socialpsykologi
hjälper inte mycket. Då kommer ens fördomar att alltför lätt slå igenom. Den uppfattning om kandidaters brister och fördelar man då kommer fram till tillskrivs då ofta den s.k. magkänslan.

Lärande eller kompetensutveckling innebär alltså bl.a. upprättandet av nya scheman för nya
Kunskapsområden och/eller ändring av tidigare kategoriseringar. Dessa nya system måste byggas upp till en stadig struktur som inte sviktar så lätt. Är utbildningen bristfällig kommer gamla förutfattade meningar att slå igenom i det senare utövandet av det nya yrket.

Inom ett ämne som geografi måste således inre bilder av länder och geografisk struktur byggas upp för att våra scheman ska kunna fyllas med sakligt innehåll. Detta inkluderar också en viss mängd namnkunskap som hållpunkter. Schemastrukturerna för ett område bör vara rikhaltiga och så heltäckande som möjligt.

Sådan är den mänskliga naturen, och det är inte mycket vi kan göra åt den. Det bästa är att anpassa sig till den verklighet som finns och inte ignorera människors medfödda begränsningar.

Att människor fungerar så här automatiskt och i botten fördomsfullt, och måste göra det, har naturligtvis att göra med den mängd information som ständigt bombarderar oss. Vi stoppar omedvetet in upplevelserna i redan upprättade scheman och ser på världen enligt dessa.

ERFARENHET OCH KOMPETENS - VAD ÄR DET?

Ofta i resonemang om lämplighet för olika verksamheter likställs personers kompetens och erfarenheter. Mycket talar för att det är ett misstag att göra detta. Vari ligger då skillnaden?
Jag tänkte i några inlägg försöka diskutera denna fråga.

Från födseln blir våra erfarenheter och upplevelser alltmer organiserade i vår hjärna. De är från början mycket ostrukturerade och måste på något sätt ordnas i kategorier eller scheman.
Dessa scheman blir med åren alltmer sofistikerade, men kommer att i tämligen hög utsträckning skilja sig mellan individer. De kategorier som skapas i våra hjärnor blir helt beroende av våra upplevelser och erfarenheter. Vi har t.ex. ett ”sjuksköterskeschema” i oss, som i sig innehåller de tidigare upplevda kvaliteter som en för oss typisk sjuksköterska har haft i våra möten. Hur hon är klädd, vad hon gör, hennes rörelsemönster mm är samlade i vår inre bild, vår förväntan eller vår förutfattade mening om hur hon/han ska uppträda. Dessa scheman, som blir fler och fler bär vi med oss genom livet. De utgör liksom glasögon genom vilka vi betraktar vår omvärld. Man kan således säga att vår syn på världen i ett visst ögonblick alltid är fylld av fördomar, dvs. baserad på vad vi tidigare erfarit och upplevt.

När världen omkring oss i stort sett uppfyller våra inre scheman, behöver vi inte ägna någon större uppmärksamhet åt den; allt är ju som det brukar. Bor vi i närheten av en tågstation hajar vi inte till varje gång ett tåg kommer förbi -- det är ju normalt. Slutar tågen gå märker vi dock detta. Ovana skeenden väcker vårt intresse; det kan ju vara något intressant eller potentiellt farligt på gång. På samma sätt är det om en sjuksköterska vi möter börjar steppa under provtagningarna; det hade vi inte förväntat oss.

När våra inre bilder eller scheman uppfylls kan vi leva vidare och inte bekymra oss om omgivningen. Vår hjärna är då nere i en s.k. automatisk bearbetning, utanför vårt medvetande. Denna bearbetning pågår jämt och ständigt, om än mindre effektivt även under sömn. Men om något avviker från det förväntade så inträder i stället en s.k. kontrollerad bearbetning, som är mentalt ansträngande och innebär koncentration och behöver mycket hjärnkapacitet.

När individer ska kompetensutvecklas innebär det i dessa termer att våra sedan länge inarbetade scheman måste omstruktureras och fyllas på med relevanta nya. Handgrepp och situationer måste övas in så att vi så mycket som möjligt ska kunna arbeta automatiserat. Jämför med när vi börjar lära oss köra bil, då allt är besvärligt i början för att sedan gå mer automatiskt och lätt.
Detta är lättare sagt än gjort. Vi är tyvärr av naturen konservativa och därför kommer gamla åsikter, värderingar och beteendemönster i vissa specifika sammanhang att vara svåra att helt slå ut. Det automatiska intaget av information ställer till en del problem för oss. Vi kommer att ha svårt att bli nyanserade och släppa gamla värderingar. Vi har t.ex. ett snåljåpsschema; som innehåller beteenden och förhållningssätt hos en typisk snåljåp. Har vi en gång kategoriserat en person som snåljåp i ett första möte, så håller vi gärna fast vid denna bild, även om personen i fråga visar generösa drag. Risken är att vi i stället tänker: ”Tänk att den snåljåpen kan vara så pass generös”. Det kan behövas information i stora mängder i motsatt riktning innan vi överger ett tidigare befäst intryck.
-----------------------------------------------------------------------
I nästa avsnitt kommer jag att ta upp hur erfarenhet och kompetens kan samverka och motverka varandra.

NÅGRA BRISTER I SKOLAN

Redan för cirka fyrtio år sedan slog Siv Fischbein (en v e r k l i g pedagogikforskare i Stockhom) fast i sin forskning att en lätt och slapp skola ger fördelar främst åt de elever som har välutbildade föräldrar. Ideologerna bakom den nya grundskolan trodde tvärtom; genom att hjälpa lågutbildades barn genom skolan med låga krav skulle dessa hjälpas på traven. Här låg ett av grundfelen bakom den misslyckade svenska skolan. Så gick det som den gick. Den svenska snällismen genomfördes till döds!

Men det räckte inte med det. En kollega och jag (Anders Dunér och Bertil Törestad, 1980; Psykologiska institutionen, Stockholms universitet) skrev en forskningsartikel om ”toppbegåvade” barn , någonting som inte var så gångbart i dåtidens Sverige. Vi tog ut de elever i 3:an och i 6:an som tillhörde de 10% mest begåvade på IQ-test. Sedan såg vi hur de gick för dem i gymnasiet och jämförde med en grupp icke-toppbegåvade elever. Resultatet var nedslående. De med hög teoretisk begåvning sjönk under sina kamrater i betyg och främst gällde detta flickorna. Vi tolkade detta som att de teoretiskt begåvade inte fick stimulans nog i skolan utan i stället antingen försjönk i tristess, fick räkna massor med nya likadana tal eller började bråka, vilket stämde med internationell forskning.

Så den nya skolan har alltså misshushållat med alla – även de mest begåvade!

EXPERTER PÅ SJÄLVKLARHETER

I dagen Svenska Dagbladet (13/4, 2011) uttalar sig ånyo en expert. Denna gång är ämnet retorik och experten är retorikkonsulten Katti Sandberg. Hon kommenterar där den framtida debatten mellan socialdemokraternas ekonomiska talesperson Tommy Waidelich och finansminister Anders Borg. Det hon där anför kan endast anses ses som spekulationer, gissningar och övertolkningar, som till stor del beror på att hon redan känner till de personer hon ska bedöma och deras positioner. Sandberg säger att debatten är viktigast för Waidelich för att det blir de första intryck han ger utåt. Vidare menar hon att finansministern har mer pondus i kraft av sitt ämbete. Sandberg avslutar med att säga att Waidelich nog kunde vara mer offensiv än i den senaste debatten därför att han använde fler ord (än vem?) och flackade med blicken. Han skulle också behöva visa mer energi, menar Katti Sandberg.

Vilken expertis behöver man besitta för att kunna avge detta diffusa omdöme?

Har vi inte fått nog av förment kunniga konsulter och experter snart? Det Sandberg framför kan ju framföras av varje normalbegåvad människa i det här landet. Ska retorik på minsta sett anses vara vetenskapligt måste den visa på forskningsfynd där man slagit fast att kroppsspråk går att tolka på ett entydigt sätt och, framför allt, presentera något som når bortom det banalas gräns. Det är inte alls gjort här.

Om man inte är expert vill man gärna få hjälp av en expert. För att förstå om man har att göra med en expert eller inte, måste man själv nästan vara expert. Och det är man oftast inte. Bäst att se upp alltså.

ÄR SVERIGE EN DEMOKRATI?

Vi ska vara lyckliga som lever i en demokrati, sägs det alltsomoftast. Ordet demokrati och dess sammansättningar utgör s.k. honnörsord, som tas till i de mest skiftande sammanhang. Ibland kan en åsikt anses vara odemokratisk, ibland ett parti. Sedan något väl avfärdats som odemokratiskt kan vidare diskussion upphöra i demokratin Sverige..
Hitler kom till den direkta makten genom aktioner inom den parlamentariska demokratins ram. I t.ex. Algeriet försköts val till parlamentet och myndigheter och militär har försvårat för och utestängt segrande islamska partier, med svåra oroligheter som följd.

Begreppet demokrati ifrågasätts aldrig, och som honnörsord finner det alltid sin plats i både hyllande och, omvänt,pejorativa sammanhang. Spotta inte på demokratin, då får du bara dess hullingar i ansiktet! Partiernas kandidater till riksdagsval utses vanligen mycket slutet inom partierna. Merparten av dem som blir riksdagsmän efter ett val var det även före valet. En stor del av riksdagsledamöterna har som yrke av vara just representanter för folket. Blott i och med detta faktum är de inte representativa för folket. Begreppet folkvald blir genast litet solkigt.

I riksdagsvalen kan man i vart och ett av de tre valen bara rösta på ett parti, vilket innebär att man lägger sin röst för eller emot ett helt batteri av frågeställningar.
Den röst man avger kan efter valet tas till intäkt för att man stöder uppgörelser som innebär kompromisser av förslag man röstat på eller t.o.m. att vissa vallöften slopas. Talet om att varje röst är viktig, som ofta stolt deklareras i valtider, är minst sagt tveksamt.

Man skulle kunna hävda att den parlamentariska demokratin är en slags modell som ligger mellan herremannavälde och demokrati. Om vi till dagens politiska fält även lägger hela det ekonomiska så finner vi att där knappast existerar något folkstyre alls. utan där betyder pengar allt. Tillsammans med den kärna av riksdagspolitiker som nästan prenumererar på riksdagsmandaten utgör utgör de ekonomiska makthavarna en hopklibbad kärna av tyngande makt.

Fortfarande anses kungen stå högst i rang i vårt land. T.o.m. socialdemokraterna svävar på målet. Om kungen representerar något är det just denna nerklibbande maktkärna, inte folket i gemen.

Till sist är det så att riksdagsmännens utbildning lämnar mycket i övrigt att önska. Akademisk utbildning är visserligen inte allt men nog skulle man önska att fler riksdagsmän hade antingen studerat något ämne akdemiskt eller åtminstone varit i arbetslivet ett antal år innan de hamnar för gott i politiken.

Att sedan vara representant för andra under den största delen av livet
låter dessutom inte som ett representativt liv precis.

HÅLLNINGSLÖS UNDERHÅLLNING

Att numer titta på underhållningsprogram nuförtiden har blivit en ren plåga. TV-programmet Parlamentet är ett utmärkt exempel på hur långt ifrån humor och finess ett program kan hamna. Med pålagda skrattsalvor och applåder (som verkar löjligt malplacerade) förs de mest banala repliker fram av förmodat  ”roliga”  personer. Roliga personer kännetecknas enligt TV-makarna numera av att de ständigt nämner könsord (publiker vrålar av förtjusning), dåligt härmar dialekter (publiken applåderar vilt) och beter sig som halvdruckna individer brukar göra. Dessa fånerier åtföljs alltså av inklippta bifall från någon publik. Skrattar ens TV-producenterna åt allt detta?

För min del tycker jag det är en kränkning av tittarna att visa sådant här dravel. Deltagarna tycks tro att de ”kändisar” som uppträtt i roliga roller också i verkliga livet är ”roliga”. Det här programmet visar tydligt att så inte är fallet. Ta Ulvessons insatser i programmet t.ex.

Men för artisterna innebär ju deltagande en god inkomst.

ÅTMINSTONE TRE SORTERS RÄTTVISA

 

Åter förs begreppet rättvisa in i den politiska debatten! Ordet används oftast som om begreppet var glasklart. Så är ju ingalunda fallet. Med ordet rättvisa kan nämligen åtminstone tre olika synsätt förknippas.

Dels kan rättvisa innebära att alla berörda ska få lika mycket av någon resurs, oberoende av sin bakgrund i olika mening; hudfärg, kön, religion, insats etc., och dels kan det betyda att var och en skall få sig tilldelat i enlighet med sina insatser, ansträngningar, bemödanden etc.

Till sist kan begreppet rättvisa stå för att var och en ska få i enlighet med vad de har behov av.

En liten förenklad liknelse: Tillämpat på löner innebär sålunda rättvisa I månadslön, rättvisa II ackord och rättvisa III att personer ska få sina behov tillfredsställda med hjälp av lönen.

Det vore ju bra om politikerna talade om vilken rättvisa de talar om i varje enskilt fall.

Vad bör t.ex. en ”rättvis” lön eller skatt baseras på för synsätt?

HUR HÖJA LÄRARNAS KOMPETENS?

 Det klagas på den svenska ungdomsskolan och mycket är inte bra i dagens skola. Det är väl nu uppenbart för de flesta att lärarutbildningarna har haft brister under ett antal år. Själv har jag erfarenheter av flera års arbete med ämnesdelen för blivande lärare och deras utbildare.

Jag har mött strålande lärarstudenter, som trivts och väl lyckats höja sig till en mer än acceptabel allmän kunskapsnivå för sitt yrke. Men en förskräckande stor del har, när de går ut som lärare, en mycket dålig allmänbildning och alltför låga kringkunskaper i ämnen de ska undervisa i. För den typen av lärare hjälper det vare sig dem eller samhället föga att en tid efter sin examen få ut en statligt sanktionerad legitimation som lärare.

En dyster reflektion kan göras: I dagens lärarrum sitter tyvärr alltför många olämpliga lärare. Den allmänna kompetensnivån dras obönhörligen ner av de halvdant utbildade, som ofta dessutom har svårigheter med stavning och meningsbyggnad på sitt eget språk.

Ett sätt att gjuta liv i lärarkollektivet vore att ge möjligheter till avancemang för särskilt framstående pedagoger och ämneskunniga. Hur man värderar pedagogisk skicklighet är knepigt men ämneskunskaper är lättare att isolera och uppskatta. Man skulle t.ex. kunna återinföra lektorer åtminstone på gymnasiet (vilka gärna besöker högstadiet också) dvs. lärare som avlagt doktorsexamen. Att ha avlagt denna examen innebär en tämligen god garanti för fördjupade och övergripande kunskaper i ett ämne. Genom att sådana lektorer kommer in i lärarkretsen skulle förhoppningsvis detta inspirera elever och övriga lärare till ökad önskan om djupare kunskaper, och dessutom bidra till ett kritiskt förhållningssätt till omvärlden hos fler. 

I den allmänna debatten verkar ofta pedagogik ses som viktigare än ämnesspecifika kunskaper. Om ovanstående förslag genomfördes skulle kanske balansen mellan de olika kompetenserna bli mer realistisk.

SVERIGE – DET UNDFLYENDE LANDET

När det bränner till hemma eller ute i världen så smyger svenskarna längs väggarna. Man vill vara med, men ändå inte. När libyer kämpar för bättre förhållanden i sitt land,  hjälper Sverige till lite halvdant; svenska flygstyrkor över Libyen, ja; använda dem aktivt mot de mördande styrkorna, nej. Vi kan ju med våra dyra JAS-plan råka döda människor.. Vi håller oss alltså på en armslängds avstånd från kriget, om inte mer. Men med är vi. Humanitärt, som det då heter. Under tiden dör frihetskämpar.

Under andra världskriget skulle vi också skydda människor. Det gjorde vi genom att inte delta i stridshandlingarna, utan i stället hjälpte vi de mörka krafter som Hitlers anhang utgjorde. Vi släppte igenom stora tyska trupptransporter genom vårt järnvägsnät och bistod därmed aggressionen mot våra grannar. Neutrala var vi och alliansfria var vi och krigade gjorde vi inte. Men med var vi i alla fall, på något sätt. Vi överlevde men under tiden dog kamrater i våra grannländer.

När (s)-politikern Maj-Britt Theorin i dag åberopar vår kultur och vårt förflutna som ett land som inte varit i krig på snart 200 år, låter det som en prestation av vårt land att ha stått utanför. Tvärtom är det vårt sätt att aldrig göra något fullt ut, utan snarare låtsasmedverka som gör att vi nu sitter här med freden i vårt knä. Theorin sägare att Tyskland står utanför Libyenaktionen och därför borde Sverige också kunna göra det. Om alla resonerade så att andra ska göra det vi egentligen gemensamt skulle ha gjort – ja, då blir ingenting uträttat. Återigen stannar Sverige mitt i steget. Ingenting blir fullbordat.

Vi är inte med i NATO. Politikerna är oense om hur vi ska ställa oss till denna stora organisation. Men vi är en partner till NATO, samordnar våra stridskrafter på många sätt med organisationen. På så sätt är vi med, men samtidigt inte.

När prostitutionen ska bekämpas i landet gör man på likartade halvdana sätt. Man straffbelägger köp av sexuella tjänster men förklarar försäljning av desamma som straffria.

Vi stannar även här mitt i steget och i denna halvsnällistiska och ofullgångna insats blir insatsen till ett slag i luften! Bättre hade varit att låta bli att ge sig in på detta känsliga, ofta privata område och därmed skapa en svävande, oklar lagstiftning med obestämda ideologiska undertoner.

Vår behandling av invandrare fungerar på likartat sätt. Vi anser oss liberala i vår lagstiftning och minsta kritik av migrationspolitiken anses som kommen från Sverigedemokratiskt håll.

Vi utvisar folk som inte uppfyller de kriterier riksdagen har beslutat om, men när dessa i strid med myndighetsbeslut gömmer sig i landet erbjuder vi dem officiellt sjukvård och skolgång.

Återigen har snällismen och obenägenheten att agera konsekvent och logiskt fullt ut åter segrat.

Tydligare kan inte vår otydlighet bli.