torsdag 14 april 2011

NÅGRA BRISTER I SKOLAN

Redan för cirka fyrtio år sedan slog Siv Fischbein (en v e r k l i g pedagogikforskare i Stockhom) fast i sin forskning att en lätt och slapp skola ger fördelar främst åt de elever som har välutbildade föräldrar. Ideologerna bakom den nya grundskolan trodde tvärtom; genom att hjälpa lågutbildades barn genom skolan med låga krav skulle dessa hjälpas på traven. Här låg ett av grundfelen bakom den misslyckade svenska skolan. Så gick det som den gick. Den svenska snällismen genomfördes till döds!

Men det räckte inte med det. En kollega och jag (Anders Dunér och Bertil Törestad, 1980; Psykologiska institutionen, Stockholms universitet) skrev en forskningsartikel om ”toppbegåvade” barn , någonting som inte var så gångbart i dåtidens Sverige. Vi tog ut de elever i 3:an och i 6:an som tillhörde de 10% mest begåvade på IQ-test. Sedan såg vi hur de gick för dem i gymnasiet och jämförde med en grupp icke-toppbegåvade elever. Resultatet var nedslående. De med hög teoretisk begåvning sjönk under sina kamrater i betyg och främst gällde detta flickorna. Vi tolkade detta som att de teoretiskt begåvade inte fick stimulans nog i skolan utan i stället antingen försjönk i tristess, fick räkna massor med nya likadana tal eller började bråka, vilket stämde med internationell forskning.

Så den nya skolan har alltså misshushållat med alla – även de mest begåvade!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar