lördag 23 april 2011

KLINIKERNS ILLUSION - OM ATT BEDÖMA FEL


Får någon dag sedan sade en psykiatriker, som även författar deckare, rätt ut i TV ungefär så här: ”Jag tror att vi psykiatriker träffar de mest skiftande typer av människor”. Hon menade att hon på grund av sitt yrke hade ett försprång när det gällde att skriva trovärdiga deckare. Jag tror hon är helt ute och cyklar. I sin praktik träffar hon människor som har bekymmer av sådan art att de anser sig behöva söka hjälp. De hon träffar mest har smärre problem, men de som tar mest tid är de svårare fallen. Av detta skäl är det visat att psykiatriker (resonemanget kan vidgas till att gälla alla som hjälper människor i någon slags nöd) upplever att behandlingar kommer att ta längre tid än de gör och klienter är sämre än de är. En annan följd av yrkesvalet är att psykiatrikerna inte träffar fler ”normala” människor än gemene man, snarast tvärtom. Trots detta är det ofta psykiatriker (eller kliniska psykologer) som tillfrågas om vanliga människors beteenden i olika media.

Dessa felsyner har fått ett speciellt namn inom psykologin, klinikerns illusion.

Alkoholläkare är ofta mycket tveksamma till om folk själva kan sluta dricka alkohol, för de träffar ofta på de svåraste fallen, där drickandet bara fortsätter. Det säger sig självt att man från den erfarenheten inte kan sluta sig till hur den ”normala alkoholisten” kan upphöra med sitt missbruk.

Allt detta gör att begreppet beprövad erfarenhet något kan ifrågasättas (se andra inlägg här om erfarenhet och kompetens). Kliniker får ofta inte reda hur en behandling har utfallit, vilket gör att många möjligheter till kompentensuppbyggnad faller bort. Patienten kommer kanske inte tillbaka, medan andra uppger sig må bättre, men om detta beror på den ordinerade insatsen eller ej kan vara svårt att avgöra. Många upplevelser och erfarenheter blir helt enkelt inte beprövade. Detta kan vidgas till grupper som rekryterare, som endast i få undantagsfall får återkoppling rörande den de valt verkligen var den bästa kandidaten.

Så är det faktiskt med alla professioner, där man på ett eller annat sätt ska hjälpa människor ur en svår belägenhet; man träffar oftast dem som har det besvärligast och dem som har haft svårigheterna länge.

Om man sysslar med vårdande eller rådgivande yrken bör man ha klinikerns illusion i åtanke, och inte så friskt generalisera ifrån sina  erfarenheter till en alltför stor del av mänsklighet

1 kommentar: