Ingen Norgehistoria !

Det meddelas nu i de norska tidningarna att de tre olika nödnumren 110, 112 och 113, till polis, sjukvård och brandkår föreslås slås samman till ett, 112. Läkare protesterar eftersom de anser att det inte finns kompetent personal nog för så många skiftande samtal.

Norsk for svensker

I samband med de tragiska händelserna i Norge härförleden lades ju Norsk Rikskringkastings sändningar ut på svensk tv. För vissa torde

då skillnader mellan norska dialekter ha gjort sig påminda. En knepig sak med norska är att språket inte är så bundet till de regler som styr t.ex. adjektivs böjning. Det heter således på norska

et absurd forslag
et norsk flag
et poetisk dikt
et lykkelig menneske
et lite hus

Det finns vissa regler för undantagen; så får t.ex. nationalitets- adjektiv som slutar på -sk och adjektiv som slutar på -ig och -lig inget slut-t i neutrum.

Sedan vet ni ju att

diske upp betyder duka fram
forvent betyder bortskämd
framifrå betyder utmärkt

Slut på norsklektionen!

Näsdroppsfrågan - NASIN eller NEZERIL

På marknaden finns goda varor, mindre goda varor och dåliga varor.  När varor marknadsförs vet man naturligtvis inte vilka som är bra och vilka som är dåliga. Priserna varierar ofta mycket mellan varor i samma grupp och det är också svårt att veta vad som är ett rimligt pris för en viss vara. För att försvåra för kunden att få en överblick över en viss marknad kan man göra som läkemedelsföretaget Glaxosmithkline som säljer två olika nässprayer med identiskt samma innehåll för helt olika priser. Båda innehåller det verksamma medlet oximetazolin, men med samma volym och samma styrka så kostar NASIN  30,50 kronor och NEZERIL 40 kronor, dvs. nära nog 32 procent högre pris för det senare. Varför gör man så? En inte helt omöjlig tanke är att man då fångar in både de prismedvetna kunderna och de som tror att inköpspriset säger något om kvalitet på produkter. Man kan heller inte göra sig fri från misstanken att det är NEZERIL man främst gör reklam för och därmed lockar med, medan NASIN smygs in för den mer prisuppmärksamma kunden.

Jag tänkte ta upp etiska aspekter på marknadsföring i några blogginlägg, varav detta är det första.

Om beprövad erfarenhet i skolan

Många verksamheter i landet ska bygga på vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. Vad som avses med det senare begreppet är mycket oklart, även från högsta ort:

http://www.sbu.se/sv/Vetenskap--Praxis/Vetenskap-och-praxis/2095/

De flesta av oss använder oss någon gång av detta begrepp och vi har då vår egen tolkning av det. För de flesta betyder det helt enkelt att man har prövat något och det har fungerat, enligt vad man själv upplever. Men detta är alltså inte beprövad erfarenhet. Skulle det då kunna likställas med termen reliabilitet, som även används inom statistiken och då betyder mätprecision, dvs. hur nära ”sanningen” man har nått? Då skulle erfarenheter vunna av en lärare vad gäller didaktik, som sedan bekräftas av oberoende andra lärare innebära att beprövad erfarenhet föreligger? Nja, i så fall måste erfarenheterna i alla förekommande fall bekräftas av andra fakta än den undervisande läraren själv kan bistå med. Annars kan det bli så att lärare som arbetar tätt samman med samma metodik blir överens om att denna fungerar. Det innebär en hög grad av reliabilitet – överensstämmelse i åsikter om en metod – men det kan faktiskt bero på att dessa lärare har sina egna sätt att tillämpa samma metod och därmed kan inte resultaten användas för att avgöra om metoden generellt är en framgång (dvs. om den är valid).

Förbannad på Gustav Fridolin

Hörde nyss på Dagens eko (27/8,´11) där Gustav Fridolin uttalade sig om alliansen. Mitt i allt säger han om Björklund att denne "vill  ha mer batonger i skolan".
Jag tycker att dessa utkastade ord dömer ut Fridolin som en typisk ideologisk nolla, som slänger propagandamässiga lögner och
ogenomtänkta fraser omkring sig. Dags att bli konsult i reklambranschen, kanske.

Om Annie Lööf och Centerns högerkliv

http://larspsyll.wordpress.com/2011/08/24/annie-loofs-unkna-hyllning-av-ayn-rand-ar-vamjelig/

Jag är inte direkt insatt i ekonomi, men Lars Psylls blogg följer jag alltid. Denna gång har han en diskussion om Annie Lööf, blivande centerledare och hennes faibless för den mörka tänkaren Ayd Rand.

Jag bara håller med och förfäras samtidgt.

Orsaker till eländet i skolan

Med tanke på hur illa det ser ut med elevernas skolprestationer kan man med någorlunda hög grad av säkerhet sluta sig till

att den undervisningstid eleverna får är för snålt tilltagen
eller
att lärarna inte har tillräcklig pegagogisk säkerhet för att kunna bistå eleverna i lärandeprocessen.

Om det är så att undervisningstiden anses tillräcklig för eleverna måste något brista i lärarkårens
utbildning, organisation eller resurser.
Deras utbildning? Ja.
Organisationen? Ja.
Resurser? Ja.
Så jävligt är det!

Diligens - ett sätt att kuska runt

Nuförtiden ska man bli coach, helst diplomerad sådan.

http://www.coachkurser.se/__diplomerad%20coach___.html

Som synes finns det gott om hedervärda utbildningar i detta mystiska yrke. Nu ska vi inte reta oss på det engelska ordet coach, men vet ni vilket svenskt ord det är släkt med? Jo, kusk. Via ord för diligens kom kusk att betyda vagn  och även en person som behärskade en sådan. Det heter ju "kuska runt". Varför inte byta ut coach mot kusk och kuska?

Det låter mer prosaiskt och är därmed ett mer rättvisande namn för verksamheten.

Claes Elfsberg - nyhetsuppläsare eller clown?

Snart är begreppet kändis 50 år gammalt. Det skapades i början av 1960-talet, förmodligen av skämtaren Yngve Gamlin. Som begrepp är det utmärkt. Alltmer har dock kändisskap kommit att stå för något som på ett tydligt sätt speglar vilken tid vi lever i, på ett negativt sätt. Som framgår av ordet är kändisen känd, men det problematiska är nuförtiden att man inte behöver ha gjort något speciellt för att bli upphöjd till kändisskap. Det innebär att kändisar består av alla från vår kung till,  åtminstone för mig, okända "programledare" i veckotidningarna.

Kändisar får ett enormt genomslag i pressen. man kan också säga att det är en form av ömsesidigt utnyttjande. Kicki Danielsson är en person, som efter en god sångarkarriär, har lyckats hålla sig kvar i rampljuset med hjälp av alkoholproblem, sjukdomar, ensamhet och Gud vet vad. Man kan undra om suget efter nyheter med Kicki är så
enormt.

Vad står då detta för? Jag tror att människors sätt att leva i dag är så
splittrat och segmenterat i jobb/fritid/annat att allt flyter samman. Man kan bli nådd och kan nå överallt. Tidningar och andra media
finns att ta till under den period som varken är jobb eller fritid.
Media behöver påfyllning av stoff. Därför har ett osynligt och omedvetet kontrakt upprättats mellan dem som uppnår kändisstatus och media att ömsesidigt stödja varandra. Kändisar för att behålla sin marknad och media för att utöka sin. Detta blir speciellt tydligt i samband med större underhållningsprogram i TV, t.ex. Melodifestivalen och Idol. Minsta skeende under och efter en sändning rapporteras och överdrivs och TV-bolaget blir nöjt och media blir nöjda.

Kändisskapet bli också en spegling av hur hierarkiskt samhället är.
Samtidigt har kunskapssamhället urholkats genom skolans förflackning och därför behöver inte kändisarna ha presterat någonting som för samhället framåt. Det räcker med att i TV har agerat ut ett lite originellt beteende, varit extra rå i sina spalter (t.ex. Unni Drougge), lagat mat och varit charmig på samma gång (t.ex. Tina Nordström), bott i Hollywood en tid och sådant.

Nuförtiden håller sig heller inte nyhetsuppläsare för goda att delta i nojserierna i underhållningsprogram i TV. När Olle Björklund en gång gjprde det fick han TV-chefen på sig. Nu kan Claes Elfsberg, i vanliga fall en god nyhetsuppläsare i TV, leka med andra halvartister som Petra Mede i ett program (Maestro) där man tävlar om att vara bäst på att dirigera en orkester. Nyhetsuppläsare ska inte vara med och klättra på nöjesbarometrar, de ska redigera nyheter och läsa upp dem på en förtroendeingivande sätt för svenska folket.

Med en tämligen okunnig kung i toppen och ganska utslätade akademiker, som inte ens reagerar när en vetenskapsfientlig person blir rektor för Södertörns högskola, därunder i ett tänkt toppskikt, har vi under kungen i prestige fått en formlös massa som till stor del är just kändisar. Det är obegripligt hur dessa kan få uppträda i radio och TV bara på grund av att de just är kändisar. De får utrymme i media som är oproportionerligt med tanke på deras betydelse.

Dessutom hindrar kändisar med det utrymme de upptar att andra viktiga frågor förs fram i media. Är verkligen kändisar liv och varande så väsentligt för oss? För press och andra media, ja, men för vanliga människor?

se även utblickendotcom.wordpress.com

För att våga leva livet?

 Ja, vad allt ska man inte hinna med för att kunna leva väl!


Lifecap AB anlitar Marholmen konferens för merparten av de utbildningar och kurser som genomförs i Roslagen. Hit kan du kan komma för att studera dig själv, dina värderingar, attityder och beteenden. Här finns utrymme att reflektera över de val du gjort under ditt liv och vilka konsekvenser dessa val fått för dig. Marholmen är naturskönt beläget och en en plats där du med hjälp av Lifecaps terapeuter kan få utrymme att växa på, en plats att i trygghet möta sina rädslor på, en plats att ersätta gamla destruktiva tankemönster, beteenden, attityder och val med nya gynnsamma och konstruktiva val.

Då ska man minnas att Lifecaps terapeuter också utbildar i feminint
ledarskap och att de är kvalificerade av Lifecap själva.

Stora ord i Lärartidningen

I Lärarnas tidning på nätet kommenteras tragedierna i Norge. De hemska händelserna har naturligt nog stötts och blötts i media varje dag sedan den 17 augusti. En sak mitt i vemodet har faktiskt stört mig lite. Det är hur journalister och andra tar i för att i brist på ord få folk att förstå hur gripna och tagna de är av händelserna. Då tillgrips honnörsord. Ni vet sådana där ord vars innehåll nästan ingen säger emot. Ett sådant mycket använt, och illa definierat, ord är demokrati. Frågan är om inte överanvändningen gör med skada än nytta för demokratins sak.

I en ledare i tidningen skriver dess chefredaktör Leif Mathiasson följande

http://www.lararnasnyheter.se/chef-ledarskap/2011/08/17/norska-tragedin

I länken ovan finns följande passus:

En sak har dock terrordåden i Norge lärt oss: demokratin kan vi aldrig ta för given. Aldrig någonsin. Den måste erövras – om och om igen. Förskolan och skolan spelar en avgörande roll i den processen.

Breiviks dåd var fasanfulla och obegripliga, men inte utgjorde de i sig ett hot mot vår demokrati. Det vore ju förfärligt om demokratin var så bräcklig att ett vansinnesdåd skulle få demokratin ur balans. Jag tror för det första att vår demokrati redan är så ofullkomlig och att faran mot den faktisk finns på annat håll. Om vi med demokrati menar att människor har ett rejält inflytande på stora och små beslut, så brister det en hel del i vår demokratiska fasad. Den demokratiska sfären är för det första begränsad till den s.k. politiska sfären och omfattar inte de viktiga ekonomiska grenarna. Företag kan dela ut hur höga ersättningar som helst till ledningar, och till varandra, utan att folk kan begära att de slutar. Mathiasson menar att skolor ska lära ut demokratisk t tänkande. Skolorna är i sig inbäddade i vårt samhälle och när det talas om elevdemokrati är det på sin höjd elevinflytande på småfrågor man avser. Övervikten av kvinnliga lärare (70 % från förskolan och uppåt) borgar också för att förebilder i form av män saknas för en stor del av pojkarna. Sedan är en parlamentarisk demokrati, som vi har, ingalunda perfekt heller i den politiska sfären. Ännu har partierna makten över vilka som blir riksdagskandidater, varför en mycket hög procent av sittande riksdagsmän kommer tillbaka efter ett nytt val.

Så demokratin kan inte tas för given – men inte är Breivik ett hot mot den.

Att bedöma människor - ganska svårt!

I Psykologtidningen (nr 6, 2011) introduceras den nya ISO-standarden där hela rekryteringsbranschen ska omvandlas till att handla om objektivitet, skalor, och mallar i stället  för subjektiva bedömningar. Så långt låter ju allt bra. Men, försäkras det, tolkningsproceduren ska också finnas med. En ofta synlig representant inom den lukrativa testbranschen, Sara Henrysson Eidvall,  säger (förhoppningsfullt) att den nya standarden kommer att leda till kvalitet, nytta och rättvisa. Två andra rekryterare berättade att kunderna ofta bedömer testresultaten alltför subjektivt utifrån sin kännedom om de testade, varför testarna gått över till att presentera resultaten på en skala löpande från 1 till 10. Då förstod kunderna bättre.

En av psykologerna, Malin Åkerlund, säger att hon mitt i processen hemsöktes av insikten att hon inte riktigt visste hur hon gjorde sina bedömningar. Där sade hon något viktigt.

Vissa psykologer tycker att den nya standarden tar ifrån psykologerna ”deras främsta förmåga, att problematisera.”  När ”all subjektiv bedömningen tas bort, då kan ju vem som helst utföra de här testerna. Vad ska vi då med vår psykologiska specialistkunskap till?”

Nu är ju inte psykologer utbildade särskilt väl varken i testteori eller att göra bedömningar av vanliga människor, så för den delen är det nog ingen fara om andra tar över testandet.

Det beklagliga i sammanhanget är att testerna har så låg kvalitet och validitet, d.v.s. förmåga att förutse hur arbetssökande kommer att fungera på den kommande arbetsplatsen. Just den egenskapen bör ju vara den viktigaste vid urval. Detta gör att rekryteringsprocesser i de flesta fall består av en blandning av fördomar, hokuspokus och den berömda magkänslan man alltid kan hänvisa till.

I försök att förfina sina bedömningar gör vissa rekryterare så att de samlar in allt mer data om kandidaterna. Förutom olika tester av förmågor, intelligens och personlighetsdrag tillkommer den obligatoriska intervjun. Intervjun har i sig en mycket låg reliabilitet och validitet (förmåga att förutse hur den intervjuade kommer att klara sitt jobb i framtiden). Man skulle tro att ju mer information man skaffar sig desto högre blir precisionen i förutsägelserna. Men tyvärr är det inte så. Här kommer obönhörligen den mänskliga subjektiviteten in igen; vilka faktorer ska man anse som viktigast och vilka som oviktigast i urvalsprocessen.

Det finns en mängd forskning kring den svaga länken mellan mängd information och kvaliteten i de slutsatser som dras baserade på de tillgängliga upplysningarna. Svårigheterna att vikta samman mycket data har visat sig vid studier av bl.a. läkare och börsmäklare.

Så ska ni rekrytera, tänk efter först!

Hyllar hela landet Victoria nu? + PRISTÄVLING!

– Det barn Victoria får kommer ju med stor sannolikhet att bli Sveriges kung eller drottning i framtiden, så det är jätteroligt, säger Roger Lundgren, hovexpert på tidningen Queen.

Jag hoppas att så inte sker.

Nu är det återigen dags för hovexperter, journalister, gänget kring kungen m.fl. att hylla vårt förlegade kungadöme i osannolika fraser.
Minns hur Silvia hyllades när hon kom till Sverige; hon sades vara ett språkgeni som talade flera språk flytande. Kungen och drottningen blir inte sällan valda till Sveriges populäraste personer. Vad sägs?

Vi får ju glädjas med Victoria och David. Resten av grannlåten och överdrifterna kan vi väl låta bli den här gången.

http://www.newsmill.se/artikel/2011/06/06/hierarkier-d-monarki-nu

EN PRISTÄVLING OM MEDIAS RAPPORTERING OM
KRONPRINSESSPARETS VÄNTADE BARN UTLYSES

http://utblickendotcom.wordpress.com/2011/08/17/pristavling-om-victorias-barn-utlyses/

Livet är bra och konstigt - om trons vägar

Jag har alltmer börjat fundera på livet. Inte på mitt eget liv, som varit överfyllt av både det ena och det andra, utan på Livet i sig. Varför finns vi här på Tellus? Varför finns universum? Eftersom jag inte tror mig ha några svar på dessa angelägna frågor, tänker jag ägna de här raderna åt vad folk har för uppfattning om att livet går ut på här på jorden.

Mänskligheten finns här, men varför och vad ska vi göra av våra korta liv? Somliga åberopar gudar och jag den största respekt för människor som finner en mening i religionen. Själv har jag aldrig lyckats nå dithän. Jag har gått igenom sorger och smärtor men aldrig känt mig manad att vända mig till en högre makt för att få tröst eller hjälp. Jag ser religiösa människor omkring mig och blir bland nyfiken på hur de kan tänka, som lyckats förvandla sitt liv till något med verkligt innehåll för dem. Jag har t.o.m. några år arbetat i en kyrklig verksamhet och umgicks då i prästkretsar och min svärfar var präst, men ingen har lyckats förklara religionens mysterium för mig.

Jag har hört och läst präster lägga ut texten men jag förstår bara att man ska tro på Gud (rätt gud) så blir man salig. Men alla ord blir så innehållslösa. Ingenstans finner jag någon vägledning i de ord som präster serverar i predikstolar och församlingsblad. För mig framstår ordmängderna som riktigt flum, utan något substansiellt innehåll, tyvärr. Häromdagen såg jag en kyrklig text av en av prästerna i Stockholm. Han skriver så här:

…det budskap som finns nedlagt i alla våra älskade sommarpsalmer, oftast dock i de senaste verserna som vi inte så ofta sjunger, är att sommarängarnas blomsterprakt och lundarnas fågelsång och den blånande fjärden, och allt  det vackra som vi snart skall lämna bakom oss, egentligen är ämnat att få oss att tänka på döden…..ja, just på döden faktiskt, och precis det faktum att allt kött är hö och att blomstren dö, ty här vissnar allt, blommor, människor och stjärnor, men det är också därmed ägnat att få oss att tänka på det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma, för att återigen låna orden från...sommarpsalmen.

Prästen fortsätter med att tala om döden i sin artikel, det som i kristen tro är dörren ut i det verkliga livet, på liknande sätt tills artikeln tar slut. Man förstår liksom budskapet: Världen är underbar men livet är bara vårt ett litet tag; ”…givet människan som lån” skrev Pär Lagerkvist och många lyriker och författare har framhållit samma både goda och svåra sanning. Men varför använder en Stockholmspräst utrymme för att mångordigt presentera samma gamla vackra sanningar? Och det görs gång på gång av nya generationer präster och troende. För mig framstår det som en gåta, men jag har ju uppfattat att andra inte ser det så alls.

Nu ska jag inte alls kvacka i religionspsykologi, men man kan väl förmoda att ett skäl till religioners uppkomst måste ha varit att söka bringa reda i allt obegripligt i världen. Dessutom var det ju tryggt att föreställa sig någon som var allsmäktig och såg till det hela, liksom.

Men för dagens människor? Nej, för mig blir det obegripligt.

Dagens prästerskap har ju i långa stycken övergett de gamla kristna trossatserna. Jesus gick nog inte på vatten, han uppväckte inte de döda etc. Det hela ska bara tolkas symboliskt. I vår tids församlingar ägnar man sig åt new age-liknande beteenden som yoga, meditation och söker sig inåt. Församlingens roll som kollektiv är underordnad och budskapen blir mer att var och en ska gå in i sig själv. Kyrkan har blivit individualistisk.

Så är människan ensam igen, precis som innan gudarna fanns. Ensam inne i sig själv och har bara att lita på att livet kan vara vackert och att döden är ofrånkomlig. Bara en osäker Gud att förlita sig på.

Man kan bli religiös för mindre.

Journalister och sanningen - en svag länk

Några år innan mobiltelefonin slog igenom i Sverige blev jag kontaktad av en dagspressjournalist som ville höra om mobiltelefoners obehagliga effekter på människors umgängesformer i Sverige. Hon hade nämligen den djupt kända åsikten att dessa nya påfund skulle göra så att människor avstod från personliga möten, för att i stället diskutera saker och ting i sina mobiltelefoner. Jag försökte tala om för henne att det lika gärna kunde bli tvärtom, men hon gav sig inte, som den envetna jounalist hon var. Jag såg sedan hennes artikel.Hon hade lyckats ragga upp en forskare vid Lindköping universitet, som till och med överträffade hennes sina pessimistiska farhågor om mobiltelefoners inverkan på människor. Denna forskare ansåg t.o.m. att de gamla hederliga telefonerna inte heller var bra socialt sett. Journalisten hade fått mer än väl av den information hon önskade.

När jag arbetade på en psykologisk institution hade jag många kontakter med journalister i olika former av media. De flesta upplevelser var goda, men en sak som sken igenom var i främst tv-program var ett informationsglapp mellan producent och programledare. Det man samtalet med producenten om före programmet fördes inte korrekt fram till programledaren, vilket kunde leda till överraskande och oväntade frågor i direktsändning.

Jag höll ju på med forskning också och det finns intressanta skillnader och likheter mellan forskning och journalistik. Båda verksamheterna söker ju nå någon slags sanning, men på olika sätt,. Forskning får ta tid, medan journalister har bråttom. Jag blev en kväll uppringd av en DN-jounalist, som ville ta reda på en viktig sak som jag hade förstahandsinformation om. Själv hade han felaktiga uppgifter. Jag bad honom vänta till morgonen därpå, då han kunde på svart på vitt på att jag hade korrekt information. Men han kunde inte vänta, sade han, och nästa dag var nyheten ute på första sidan och måste senare dementeras.

Min erfarenhet är att jounalister ofta är sociala och levnadsglada människor (fördomsfullt kanske, men sådana är mina erfarenheter)
men med en ibland olycklig tendens att vilja få sina egna åsikter bekräftade genom att anlita de rätta experterna. Dessutom är en snabb nyhet nästan alltid bättre än en sann nyhet. Och ingen av olaterna är ju bra.

Marknadsförförelse - reklamens språk

Jag har alltmer börjat undra vad det är för människor som tillverkar reklam i olika medier. Det som utmärker en myckenhet av reklam är faktiskt halvlögner, överdrifter och brist på reell information om den aktuella produkten. Värktabletter sägs direkt hitta till det onda stället, skönhetsmedels effekt visar i före-efterbilder, där modellen alltid ler och framställs i bättre sken i efter-bilden, bilannonser överdriver bilarnas storlek och veckotidningarnas löpsedlar förvanskar på ett illistigt sätt vad som egentligen står inne i tidningen. Exemplen finns överallt och alltid. Ett nytt hälsokostpreparat Iberogast (mot irriterad tjocktarm) lanseras i helsidesannonser i dagspressen. Referenser till några vetenskapliga artiklar anges med minsta möjliga typsnitt och i förvirrad form längst ner i texten. Jag påpekar detta för de ansvariga, men annonserna fortsätter komma i samma skick. De påpekar också att kunderna i alla fall inte är intresserade av sådan information!

Företagen är inte heller speciellt intresserade att bistå med verklig information. Jag skrev till ett par läkemedelsföretag och frågade efter vetenskaplig dokumentation (bl.a. Eeze Spray, ett liniment avsett att lindra ytlig smärta). Inget svar. En annan egendomlighet är att reklammakarna försöker få oss att tänka att vi sparar pengar om vi köper en prissänkt produkt. Synonyma preparat säljs ofta under två olika namn av samma företag (näsdroppsmärkena Nezeril och Nasin), där det ena annonseras mycket och är dyrare och det andra smygs fram som billighetsalternativ. På det viset når man både den som tror att pris säger något om kvalitet och den som är prismedveten. Ingenstans sägs naturligtvis i annonser om Nezeril att ett billigare alternativ finns.

Vi har vant oss vid att reklam ska vara så här. Man kan fråga sig om vårt välstånd bygger så mycket på konsumtion att vi måste stå ut med att ständigt bli föremål för denna marknadsföring med sina överdrivna löften och falska budskap.

Min fråga i början var vad det är för människor som producerar allt detta och hittar på nya knep för att få oss att konsumera. Jag tror mig veta att det är helt vanliga människor som du och jag, som behöver få sin utkomst för att bl.a. betala för sin överdrivna konsumtion.

Unni Drougge höjer nivån?

Karl Gerhard sjöng i en strof i en av sina visor: "Varför i helskotta ska dom ta och sänka nivån, den var tillräckligt låg förut."

Den raden kommer jag ibland att tänka på när jag ser på tv eller hör på radio. I ett eftermiddagsprogram på lördagen (13 augusti 2011) framträdde Unni Drougge i ett "pratprogram" i Radio1". Hon talade i en påannons om sitt program som nivåhöjande. Frågan är från vilken utgångspunkt. De ordmassor som Unni Drougge och hennes understödjande väninna sköljde över mannens sexualitet och kropp var inte bara onyanserade, osmakliga och nedsättande. Den upptagenhet med sexualitet  som Drougge visat tidigare blev här manifesterat på ytterst puerilt sätt. Ett liknande program om kvinnor hade varit otänkbart och heller inte önskvärt. Säkerligen var avsikten att provocera (och med mig lyckades det ju) men samtidigt tar hon i sin egen blogg avstånd från idioti:

"Det är som om vi inte vill inse att det finns obildbara idioter, damaged goods och störda svin därute. Nej, vi ska klema med dem, tala med bönder på bönders vis och sänka nivån till deras dumhet. Ingen vill ju framstå som besserwisser. Det är denna nivellering som jag uppfattar som ett reellt hot mot demokratin. Antiintellektualismen skrämmer mig betydligt mer än intelligenssnobbar som anser det lönlöst att försöka göra sig förstådda bland en missnöjd pöbelhop. "

Idioten har kommenterat sig själv.

se också utblickendotcom.wordpress.com

Jag finns nu också på Wordpress.

Från och med idag finns jag också på Wordpress med dagliga kommentarer till medias rapporteringar av skilda ting.
Välkomna!
http://utblickendotcom.wordpress.com/

Vi drunknar idag i information från olika nyhetskällor och denna nya blogg är ett sätt för mig själv att bringa någon ordning i kaoset. Hoppas någon annan kan ha hjälp av det också. Vi får se....

Hälsningar och välkomna till Utblicken!
Bertil Törestad

Marknadens kannibalism

Martin Ratz, koncernchef för Paradona, ett av dessa otaliga rekryteringsföretag som lever på att ge vårdpersonal jobb i andra länder, får i dagens Svenska Dagbladet (110810)  den i vissa kretsar helt naturliga frågan "Hur drar ni nytta av krisen?"

Ratz svarar att den nuvarande krisen (till skillnad från föregående och kommande?) skapar möjligheter till cirkulation av arbetskraft från ett land till ett annat. Oftast från fattiga länder till rika.

Marknaden är anpassningsbar ända in i döden. 

Rektorn vid Södertörns högskola

Jag har i några omgångar skrivit om vetenskap. Det är på tiden att påminna om vilken slags vetenskapssyn ledare av en av våra höga läroanstalter har, nämligen Moira von Wright, rektor vid Södertörns
högskola. Kan det bli värre?

http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/07/varf-r-vill-s-dert-rns-h-gskola-ha-en-vetenskapsfientlig-rektor

Vetenskapligt tänkande för lärare - men vilket?

Nu när alltfler lärare ska börja forska är det kanske dags att tänka hur forskningen ska gå till. Det finns nämligen olika sätt att forska, både bekvämare och mer krävande.

Man förknippar ofta vetenskap med exakthet, systematik, klarhet och objektivitet. En viktig komponent för dessa nödvändiga ingredienser i det vetenskapliga tänkandet är förutom kännedom om metodik också kunskap om den räcka metoder som finns för att angripa och därmed besvara viktiga forskningsfrågor. Nu finns det en olycklig konkurrens mellan olika forskningsinriktning, ofta definierade som kvalitativa vs. kvalitativa. De kvalitativa metoderna söker främst fånga förståelsen för ett visst skede eller begrepp i de undersökta personernas idévärld medan kvantitativa metoder söker förstå och förklara orsakssamband och kartlägga skillnader mellan individer och grupper av individer. I en typisk kvalitativ studie intervjuas t.ex. några sjuksköterskor om sin arbetssituation. Svaren kategoriseras sedan med hjälp av olika innehållsanalyser och en mer samlad bild av vad intervjupersonerna sagt presenteras som slutresultat. I en kvantitativ studie av samma fenomen skulle man kanske med hjälp av frågeformulär ställt en mängd frågor av olika slag till respondenterna och sedan statistiskt bearbetat dessa för att få fram orsakssamband och även sökt att frilägga vissa faktorers inverkan på andra med statistiska metoder för att få fram renare och klarare samband.

Inom de samhällsvetenskapliga fakulteterna på universitet och högskolor är ofta undervisningen inriktad på både kvantitativ och kvalitativ metodik. Undantag finns; statsvetenskap i Göteborg och i Stockholm skiljer sig åt genom Stockholms alltför ensidiga inriktning på kvalitetsstudier.  Pedagogiska institutionen i Stockholm tar också närmast demonstrativt avstånd från kvantitativa metoder. Lärarutbildningarna behandlar också kvantitativa metoder ytterligt styvmoderligt. Detta gäller även läkar- och sjuksköterskeprogrammen. Orsaken till dessa avståndstaganden från kvantitativa metoder kan man grubbla mycket över – jag återkommer senare till det.

Efter en snabb genomgång har jag dock, inte oväntat, funnit att just de humanistiska fakulteterna i landet i en mycket stor utsträckning enbart tar upp kvalitativ metodik, med en förkärlek för intervjuundersökningar. Detta är mycket alarmerande. I vårt samhälle behövs på alla nivåer kritiskt tänkande personer som har förmåga att utvärdera insatser och samhälleliga fenomen både i stort och i smått. Utvärderingar kräver kvantitativa metoder, möjligen i samklang med kvalitativa. Vården och skolan är två stora områden som behöver utvärderingskunskaper, och de brister som påtalats bland annat hos forskare i socialt arbete i detta avseende är uppseendeväckande.

Även journalistutbildningarna försummar ofta kvantitativ metodik, vilket kanske åtminstone delvis kan förklara de egendomliga och lättkritiserade rapporter om forskning som alltför ofta publiceras i pressen.

Jag skulle önska en bred och djup diskussion om detta märkliga fenomen. Min uppfattning är att kvantitativa och statistiska metoder undviks dels för att folk är okunniga och, förmodligen kopplat till detta, inte tycker om att ”sätta siffror på människor”. Men bekvämligheten och okunnigheten får inte bre ut sig längre.

Min förhoppning är att forskarskolor för lärare ska orka med att ta upp båda forskningsinriktningarna så att vi kan få se forskning som kan peka på även orsakssamband ibland olika faktorer som är aktuella i skolsammanhang.