Stora ord i Lärartidningen

I Lärarnas tidning på nätet kommenteras tragedierna i Norge. De hemska händelserna har naturligt nog stötts och blötts i media varje dag sedan den 17 augusti. En sak mitt i vemodet har faktiskt stört mig lite. Det är hur journalister och andra tar i för att i brist på ord få folk att förstå hur gripna och tagna de är av händelserna. Då tillgrips honnörsord. Ni vet sådana där ord vars innehåll nästan ingen säger emot. Ett sådant mycket använt, och illa definierat, ord är demokrati. Frågan är om inte överanvändningen gör med skada än nytta för demokratins sak.

I en ledare i tidningen skriver dess chefredaktör Leif Mathiasson följande

http://www.lararnasnyheter.se/chef-ledarskap/2011/08/17/norska-tragedin

I länken ovan finns följande passus:

En sak har dock terrordåden i Norge lärt oss: demokratin kan vi aldrig ta för given. Aldrig någonsin. Den måste erövras – om och om igen. Förskolan och skolan spelar en avgörande roll i den processen.

Breiviks dåd var fasanfulla och obegripliga, men inte utgjorde de i sig ett hot mot vår demokrati. Det vore ju förfärligt om demokratin var så bräcklig att ett vansinnesdåd skulle få demokratin ur balans. Jag tror för det första att vår demokrati redan är så ofullkomlig och att faran mot den faktisk finns på annat håll. Om vi med demokrati menar att människor har ett rejält inflytande på stora och små beslut, så brister det en hel del i vår demokratiska fasad. Den demokratiska sfären är för det första begränsad till den s.k. politiska sfären och omfattar inte de viktiga ekonomiska grenarna. Företag kan dela ut hur höga ersättningar som helst till ledningar, och till varandra, utan att folk kan begära att de slutar. Mathiasson menar att skolor ska lära ut demokratisk t tänkande. Skolorna är i sig inbäddade i vårt samhälle och när det talas om elevdemokrati är det på sin höjd elevinflytande på småfrågor man avser. Övervikten av kvinnliga lärare (70 % från förskolan och uppåt) borgar också för att förebilder i form av män saknas för en stor del av pojkarna. Sedan är en parlamentarisk demokrati, som vi har, ingalunda perfekt heller i den politiska sfären. Ännu har partierna makten över vilka som blir riksdagskandidater, varför en mycket hög procent av sittande riksdagsmän kommer tillbaka efter ett nytt val.

Så demokratin kan inte tas för given – men inte är Breivik ett hot mot den.

Faran med politiskt korrekta åsikter

Demokrati är förmodligen den bästa styrelseformen mänskligheten har funderat ut. Därför hyllas demokratin som om den vore ofelbar och begreppet får står för allt positivt som finns. Fråga uppkommer då hur terrorister som Anders Breivik kan födas och växa upp i en typisk västerländsk demokrati. Hans terrordåd 22 juli 2011 anses vara ett angrepp på demokratin och politiker tävlar nu om att lova ”mer demokrati och öppenhet”. På politikers alltför vanliga vis går de inte närmare in på hur denna utökning av det demokratiska livet ska gå till. Sällan talas det om att demokratin är begränsad till den politiska sfären och att i den stora ekonomiska sektorn fortfarande pengar betyder grad av inflytande, som på den mycket gamla riksdagens tid.

Trots att demokratin anses stå över andra styrelseformer så anser man sig uppenbarligen mycket sårbar. Terroristen från Norge tystas i under domstolsförhandlingarna, media anklagas för att ha spritt hans politiska manifest alltför frikostigt. Slutsatsen måste vara att demokratins anhängare så lätt fångas av antidemokratiska strömningar att de måste skyddas. Detta har i många demokratiska stater lett till att visa åsikter har börjat anses som politiskt inkorrekta; de bör inte yttras. Någon offentlig censur är det ju inte frågan om (inte i en demokrati, inte!) utan det är snarare en av statsmakterna sanktionerad våt filt som läggs över obehagliga synpunkter som bl.a. har med invandrarfrågor, genusperspektiv och vårt ekonomiska system att göra. De som framför dessa oönskade synpunkter sätts nästan i en slags karantän och ges sällan ett korrekt och argumentativt svar på sina propåer i media. Ofta kan därför dessa åsikter endast uttryckas fullt ut i de s.k. social medierna, vilka sedan i ett underligt cirkelresonemang förklaras som upprinnelsen till dessa åsikter.

Det kan vara en delförklaring till varför Anders Breivik valde att arbeta underjordiskt i stället för öppet. I avsaknad av kanaler till demokratins megafoner var han tvungen att hålla till i avskildhet. Vi vet inte hur denna isolering bidrog till att han också fjärmade sig mentalt från samhället, men den kan inte ha hjälpt honom i alla fall. Det våldsdåd han sedan begick är oförsvarligt, men kanske står det något mer i förklarat ljus om man tar hänsyn till det skumraskmörker han hade förpassats till.

När man nu talar om mer demokrati och öppenhet kanske detta skulle gälla de annars pestförklarade åsikter som demokrater på något sätt lyckas förklara som oönskade, samtidigt som de ljudligt hyllar det öppna samhället med åsiktsfrihet.