Till lärares hjälp eller stjälp?

Kristoffer Larsson från Karlstads universitet har skrivit en licentiatuppsats i vilken den goda föresatsen är att studera vad kritiskt tänkande egentligen är. Begreppet är centralt i alla

läroplaner och i många artiklar och böcker som ägnats den svenska skolan på senaste tid.

Om man har svårt för längre meningar som nedanstående kanske man inte bör läsa Larssons alster:

”I samband med detta påbörjades också en process där min initiala förståelse - min förförståelse - av den specifika uppgiften som ett eget fenomen för mitt erfarande, såsom jag sett den och såsom jag resonerat kring vilket erfarande som krävdes för dess lösning när jag formulerade den, i viss mån anpassades och antog en följsamhet mot det erfarande jag på ett generellt plan erfor fanns gestaltat i elevernas lösningar.” (Larsson,  2011)

Men allt är inte lika krokigt i avhandlingen, även om en hel del kunde ha förklarats bättre och framför allt på ett mer läsar- och lärarvänligt sätt. Det rör sig dock om pedagogik. Larsson använder sig av en fenomenografisk metod för att studera niondeklassares syn på, uppfattning av eller erfarande av kritiskt tänkande i samhällskunskap. Fenomenografisk metod innebär att isolera, fånga in och beskriva de uppfattningar människor har om ett visst objekt. Sina erfaranden har människorna fått genom andra människor, genom böcker och berättelser osv. Människors erfaranden av ett och samma objekt kan bara ske på ett begränsat antal sätt enligt fenomenografisk teori. Hur människor erfar något speglar också hur människors handlingar gentemot det erfarna gestaltar sig.

Larsson väljer noggrant ut nitton niondeklassare ur olika klasser med olika lärare. De valda eleverna ligger på olika kunskapsnivå och könsfördelningen är någorlunda jämn. De kommer också från olika delar av Göteborg. Larsson menar att eftersom eleverna är så pass många och så pass heterogena och dessutom antalet uppfattningar eller erfaranden av kritisk tänkande ju måste vara begränsade till antalet (se ovan) så bör antalet valda mer än väl räcka till för att få tillräcklig variation i erfarandena för att resultaten ska kunna generaliseras.

För att skapa empiri konstruerar författaren fyra olika etiska problem som de nitton eleverna ska lösa. Uppgifterna presenteras i komplexitetsordning för eleverna. På förhand bestämmer författaren noggrant vilka möjliga erfaranden på olika nivåer som behövs för lösningar av de fyra uppgifterna. Här ska sägas att beskrivningen är ytterligt snårig och texten är i långa stycken helt ogenomtränglig. Avhandlingen är dessutom ovanligt lång för att vara skriven av en licentiand.  

Författaren menar att hans avhandling är början på ett verkligt utforskande av manifesterat kritisk tänkande. De tidigare kvantitativa forskningsinsatserna har inte räckt till, påstår han.

En fenomenografisk grundtanke är att ju mer komplext en uppgift uppfattas (erfars) dess mer komplex blir lösningsprocessen. Den logiska motsatsen till detta beskrivs sålunda:

Ett mindre komplext erfarande, såsom de beskrevs ovan, i form av en lägre grad av antalet relevant urskiljda komponenter, en lägre grad av komplexitet i komponenternas relationella och organisatoriska status, och bland relevant urskiljda komponenter en högre grad av komponenter av lägre relevans, kan då sägas avgränsa en vagare, grundare och smalare sammansättning av dimensioner av manifesterat kritiskt tänkande i samhällskunskap i förhållande till uppgiften och indirekt även i förhållande till studiens definition av kritiskt tänkande i samhällskunskap

Dvs. mindre komplext erfarande har att göra med mindre komplext uppgiftslösande.

Utbildningsvetenskaplig forskning av i dag kan alltså se ut så här. Den är ofta världsfrånvänd och esoterisk och med kryptiska ordmassor försöker man med pedagogiska medel förklara och beskriva något som redan otaliga gånger behandlats bättre i kognitiva och socialpsykologiska termer. Man stöter här i uppsatsen på frågan om sambandet mellan erfarandet av och manifesterandet av det kritiska tänkandet, vilket nära nog sammanfaller med diskussionen om kopplingen mellan attityd och beteende, som länge diskuterats inom psykologin. Att perceptionen (tolkningen) av en situation i hög utsträckning bestämmer beteendet i samma situation har också länge varit föremål för ingående analyser med olika metoder. Här kommer alltså inte fenomenografin med något nytt alls.

Avhandlingens fokus är själva erfarandet av kritiskt tänkande. Trots detta börjar Larsson med en mycket påtaglig uppgift på beteendenivå för att härigenom sluta sig till hur uppgiften erfors (uppfattades) innan den löstes (med hjälp av kritiskt tänkande). Intressantare och betydligt mer vetenskapligt än detta konstaterande av faktum i efterhand (post factum) att uppfattningen ger beteendet hade ju varit att först söka isolera grunduppfattningen (erfarandet) för att sedan söka förutsäga handlingen (beteendet). Då hade vi kunnat verifiera eller falsifiera fenomenografins hypotes eller åtminstone den använda metoden i föreliggande alster.

Rent metodologiskt finns andra brister. Urvalet, som gjordes så noggrant, är ändå inte så representativt att de kan säga något om svenska niondeklassare generellt. Det fenomenografiska påståendet att ett objekt endast kan erfaras på ett begränsat antal sätt kan verkligen diskuteras. Nyanserna i en människas omvärldsuppfattning är många och likaså är de handlings- och beteendemönster vi förfogar över flerfaldiga. Nitton niondeklassare i Göteborg kan inte utan vidare bedömas kunna uttömma alla uppfattningar av kritiskt tänkande i de förelagda uppgifterna. Åtminstone kan vi inte på rent teoretiska grunder sluta oss till det.

Det är samma person, författaren, som gör det slutliga urvalet av deltagare, som genomför undersökningen, som analyserar och sedan skriver ner analys och diskussion. Detta är ett genomgående misstag i många liknande studier. Man har då den uppfattningen att om endast en person har hand om undersökningen så blir allt så mycket redigare och klarare. Tvärtom är det så att just den enda personens omedvetna, förutfattade meningar riskerar att helt styra undersökningens resultat i en viss riktning. Hade flera personer varit med så hade sådana ensidig påverkan undvikits.

Författaren ser en ljus framtid för fenomenografin i framtida forskning om kritiskt tänkande, främst i samhällskunskap. Denna åsikt delar jag inte alls. Min åsikt är att skolforskningen måste bli mer inriktad mot läares verksamhetsfält. Dimmiga högtflygande tankar kan man ha själv men de råd vi får från forskare måste ha någon förankring i lärares verklighet. Den kvalitativa smittan har spritts alltmer och nu skriver var och varannan student uppsatser med intervjuer som datainsamlingsmetod och en kategorisering  av svaren som slutresultat. Sådana ansatser ger föga tillskott till vår samlade kunskap. Det som behövs i svensk skolforskning är mer stabila metoder och lite mer statistik. Statistik är inte farligt, inte svårt, utan en humananitär form av matematik.

http://kau.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:393342