Ledarskap i skolan inte så viktigt

Ledarskapets betydelse i skolan diskuteras ständigt och är ju fortfarande föremål för en oblyg popularisering av konsultkulturens utövare. Det finns nog en hel del problem förknippade med att koncentrera alltför mycket energi på frågor om ledarskap i skoldebatten. Utbildningar i ledarskap har visat sig ge tämligen dåliga resultat att döma av en hel del tillgänglig forskning. Till stor del är det nog så att vissa människor är goda ledare i vissa sammanhang och när dessa lyckliga sammanträffanden äger rum är det svårt att sia om. Det är då bättre att se efter om man inte i stället kan betona det goda medarbetarskapet. I skolorna behöver samarbetet kolleger emellan bli livligare och tätare och skolorna måste i högre utsträckning bli ”lärande organisationer”. Det är verkligen en paradox att en sådan uppmaning ska behöva riktas just till utbildningsvärldens viktigaste aktörer. Bättre än att satsa på ledarskapskurser är att med olika metoder söka efter bättre samverkansformer mellan kolleger.

Ibland kopplas ledarskap och även den nya teknikutvecklingen samman med en ny syn på kunskap. Kunskap kommer alltid att vara fakta, sammanhang mellan fakta och förståelsen av faktabaserade idéer. Den relativisering av kunskaps- och vetenskapsbegreppet som mycken modern skolforskning står för får inte vinna ytterligare insteg i den svenska skolan. Lärarutbildningens slappa syn på forskningsmetodik  och vetenskap hjälper till på ett olycksaligt sätt. Det har kanske redan gått för långt.

När blir skolan bättre ?

 

Jan Björklund vill utreda hur lång tid det tar för förändringar i skolans värld att slå igenom i förbättrade skolprestationer. Hans kritiker är otåliga och vill se resultat. Men väntan  blir nog lång.

Björklund har förändrat en hel del i skolsystemet, men det är en sak man inte kan förändra med yttre reformer och det är sinnelaget eller mentaliteten hos personer inom lärarutbildningen och skolforskningen. Till detta kommer inställningen hos alla dem som påverkats under skolningen till lärare av den vetenskapssyn som ofta förhärskar under utbildningstiden.

Den lättsamma syn på kritiskt tänkande och vetenskap som genomsyrar lärarkollektivet kommer därför att ta generationer att få bukt med. Så länge skolforskare och många pedagoger tror att forskning är att intervjua några stycken elever, lärare eller rektorer i en viss skola i landet och sedan kategorisera deras svar för att fånga in deras uppfattningar (upplevelser) om ett visst skolrelaterat problem, har vi inte hunnit långt. Skolforskningen är skolfjärran, snarare är än att vara skolnära.

Så länge kvalitativa upplevelsestyrda metoder med ty åtföljande resultat anses överlägsna kvantitativa metoders giltighet kommer vi aldrig att få lärare med genuin förmåga till ett utvecklat kritiskt tänkande. För att kunna verka som en kritiskt tänkande person behöver man kunskapsfundament att stå på. Dessa fundament saknas hos en hel del lärare och den kritiska fostran som skolan ska uppmuntra till blir därför kraftigt lidande.

Det är svårt för lärare med ringa skolning i vetenskaplig metodik att förstå vilka kunskaper de saknar, men vid närmare eftertanke borde man nog fundera över varför man ofta står frågande inför rapporter som innehåller statistik. Är det lättja, rädsla eller obehag, omformad

till förringande och ibland förlöjligande av statistiska metoder, som styr den kvalitativa forskaren mot förment djupa ansatser som t.ex. fenomenografiska metoder med djupintervjuer? Jag har aldrig sett den rika forskningen, som ändå finns om svagheterna med intervjuer, citeras eller diskuteras i kvalitativa studier. Jag misstänker att man helt enkelt struntar i att vara kritisk mot de egna metoderna. Då blir ju livet dessutom betydligt lättare.

Kvalitativa forskare som blir kritiserade brukar ha svårt att försvara sina metoder. Några vanliga svar är att de företräder en annan vetenskapssyn, ett annat att alla metoder ska få verka fritt i något slags mångfaldstänkande. Men mångfald i metoder var väl aldrig avsedd att även inkludera misslyckade, penningslukande forskningsförsök?