När blir skolan bättre ?

 

Jan Björklund vill utreda hur lång tid det tar för förändringar i skolans värld att slå igenom i förbättrade skolprestationer. Hans kritiker är otåliga och vill se resultat. Men väntan  blir nog lång.

Björklund har förändrat en hel del i skolsystemet, men det är en sak man inte kan förändra med yttre reformer och det är sinnelaget eller mentaliteten hos personer inom lärarutbildningen och skolforskningen. Till detta kommer inställningen hos alla dem som påverkats under skolningen till lärare av den vetenskapssyn som ofta förhärskar under utbildningstiden.

Den lättsamma syn på kritiskt tänkande och vetenskap som genomsyrar lärarkollektivet kommer därför att ta generationer att få bukt med. Så länge skolforskare och många pedagoger tror att forskning är att intervjua några stycken elever, lärare eller rektorer i en viss skola i landet och sedan kategorisera deras svar för att fånga in deras uppfattningar (upplevelser) om ett visst skolrelaterat problem, har vi inte hunnit långt. Skolforskningen är skolfjärran, snarare är än att vara skolnära.

Så länge kvalitativa upplevelsestyrda metoder med ty åtföljande resultat anses överlägsna kvantitativa metoders giltighet kommer vi aldrig att få lärare med genuin förmåga till ett utvecklat kritiskt tänkande. För att kunna verka som en kritiskt tänkande person behöver man kunskapsfundament att stå på. Dessa fundament saknas hos en hel del lärare och den kritiska fostran som skolan ska uppmuntra till blir därför kraftigt lidande.

Det är svårt för lärare med ringa skolning i vetenskaplig metodik att förstå vilka kunskaper de saknar, men vid närmare eftertanke borde man nog fundera över varför man ofta står frågande inför rapporter som innehåller statistik. Är det lättja, rädsla eller obehag, omformad

till förringande och ibland förlöjligande av statistiska metoder, som styr den kvalitativa forskaren mot förment djupa ansatser som t.ex. fenomenografiska metoder med djupintervjuer? Jag har aldrig sett den rika forskningen, som ändå finns om svagheterna med intervjuer, citeras eller diskuteras i kvalitativa studier. Jag misstänker att man helt enkelt struntar i att vara kritisk mot de egna metoderna. Då blir ju livet dessutom betydligt lättare.

Kvalitativa forskare som blir kritiserade brukar ha svårt att försvara sina metoder. Några vanliga svar är att de företräder en annan vetenskapssyn, ett annat att alla metoder ska få verka fritt i något slags mångfaldstänkande. Men mångfald i metoder var väl aldrig avsedd att även inkludera misslyckade, penningslukande forskningsförsök?

Mer vetenskaplig forskning om skolan behövs

 

Hermeneutik diskuteras återigen och ställs upp som en fullt likvärdig, ja, överlägsen, partner till mer kvantitativa metoder. Detta är synnerligen allvarligt och hotar att förstöra det vetenskapliga landskapet, där många krafter borde syssla med mer relevant kunskapssökande kring skolan och de frågeställningar som dess verksamhet ständigt ger upphov till.

I dagens skolforskning dominerar  tolkande, hermeneutiska angreppssätt. Den typiska studien består av intervjuer med ett mycket begränsat antal människor från någon plats i landet inom ett visst sammanhang och dessa ska då få uttala sin syn på något fenomen i skolan. Deras nedskrivna uttalanden analyseras sedan och genom att föras samman i kategorier, vilkas presentation med smärre utvalda citat från intervjuerna får utgöra hela den sammanlagda resultatredovisningen.  Den viktiga frågan som efter en studies avslutning borde ju vara:  Vad använder man nu denna kunskap till? Den frågan tas sällan upp i dessa studier utan man anser sig närmast med automatik ha fått en ökad förståelse av hur människor tänker om det undersökta området. Närmast omedvetna generaliseringar av resultaten sker ofta. Ett exempel på den här typen av studier är de som sker med hjälp av den fenomenografiska ansatsen, som är en svensk variant av upplevelse- och uppfattningsskolan, som tyvärr fått alltför starkt fäste inom skolforskningen.

I denna ansats undersöks utsagor om specifika domäner, så som de intervjuade deltagarna har uppfattat dem genom sina frågesvar. Den forskare som gör intervjuerna gör ofta även analysen av materialet och även den slutliga rapporten Sedan är studien avslutad och man påpekar ofta avslutningsvis att den gett ytterligare kunskap om mänskliga förhållningssätt till de undersökta fenomenen.  Denna slutsats tas ofta för given, utan tanke på de oerhörda begränsningar studierna ofta har i form av urval av deltagare och dess begränsade lokalitet.

De resultat man fått fram låter sig dock inte på minsta sätt generaliseras och den förståelse man tycker sig få är begränsad till vad folk har yttrat under intervjuerna. Man vet sedan länge från annan gedigen forskning att intervjuer är ett svagt instrument för att fånga in människors syn på tillvaron, bortom rent social önskvärda svar. Ofta har människor inte någon genomtänkt idé om allt som rör sig mellan himmel och jord, utan man svarar det som man tror förväntas av en. Att sedan bygga sin förståelse på ett sådant bräckligt fundament är verkligen att underlåta att ta in väletablerade kunskaper om hur människors kognitioner, attityder och uppfattningar fungerar i en social kontext.

Dessutom tillkommer det faktum att forskaren/intervjuaren ofta gör hela arbetet själv från intervjuer till avrapportering. Detta introducerar ytterligare en risk för snedvridning av data. Inom psykologin har intervjuareffekter studerats ingående under lång tid och dessa är väl kartlagda. Att helt bortse från forskarens omedvetna inflytande i hela forskningsprocessen är ett oförlåtligt fel som bara det egentligen kullkastar varje studie av detta slag.

Hermeneutik har sitt klara användningsområde inom vissa discipliner, där data från levande människor inte kan erhållas på andra sätt. Inom religionsvetenskap, historia och litteraturvetenskap blir naturligtvis huvuduppgiften att producera väl underbyggda tolkningar, men när vi har att göra med skeenden i skolans värld så kommer vi inte långt med upplevelsedata från några få individer i landet, studerade genom intervjuer och genom en enda forskare, hur mycket förförståelse denna än rapporterar. Den vetenskapligt skolade inser lätt att resultaten blir slumpmässiga och mer eller mindre förvrängda och därmed till föga hjälp för att öka kunskaperna om elever och lärares situation i skolan. En hel del av förförståelsen (fördomarna) ligger dessutom på ett för forskaren omedvetet plan.

Det är svårt att förstå varför hermeneutik har kommit att så dominera forskningsansatser inom

skolforskningen. Nästan samtliga pedagogikprofessorer förskriver sig till denna tradition, vilket gör att metoden förs vidare till senare generationer. Det är också lätt att se att man på lärarutbildningarna favoriserar kvalitativa metoder framför kvantitativa, när det gäller undervisning, litteratur och uppsatsskrivning. Kan möjligen en slags rädsla för bearbetning och analys som involverar statistik vara en avskräckande faktor? Är så fallet är det verkligen ett underbetyg till skolforskningen om man medvetet håller sig borta från vissa potenta modeller.

Det är svårt att debattera med representanter för kvalitativ och hermeneutisk forskning. De viker gärna undan med repliker som ”vi har en annan vetenskapssyn än du” och dylikt. Men en vetenskapssyn som inte ens tar fundamentala hänsyn till allmänt accepterade felkällor ger jag inte mycket för. Att bara tro på vad människor säger och inte bry sig om deras kognitivt omedvetna processer (som nu är väl belagda) närmar sig paradoxalt nog snarast en nybehaviorism, där inga inre processer accepteras utan människors uttalade föreställningar kan tas som perfekta vittnesutsagor.