Jan Björklund vill utreda hur lång tid det tar för
förändringar i skolans värld att slå igenom i förbättrade skolprestationer.
Hans kritiker är otåliga och vill se resultat. Men väntan blir nog lång.
Björklund har förändrat en hel del i skolsystemet, men det
är en sak man inte kan förändra med yttre reformer och det är sinnelaget eller
mentaliteten hos personer inom lärarutbildningen och skolforskningen. Till
detta kommer inställningen hos alla dem som påverkats under skolningen till
lärare av den vetenskapssyn som ofta förhärskar under utbildningstiden.
Den lättsamma syn på kritiskt tänkande och vetenskap som
genomsyrar lärarkollektivet kommer därför att ta generationer att få bukt med.
Så länge skolforskare och många pedagoger tror att forskning är att intervjua
några stycken elever, lärare eller rektorer i en viss skola i landet och sedan
kategorisera deras svar för att fånga in deras uppfattningar (upplevelser) om
ett visst skolrelaterat problem, har vi inte hunnit långt. Skolforskningen är
skolfjärran, snarare är än att vara skolnära.
Så länge kvalitativa upplevelsestyrda metoder med ty
åtföljande resultat anses överlägsna kvantitativa metoders giltighet kommer vi
aldrig att få lärare med genuin förmåga till ett utvecklat kritiskt tänkande.
För att kunna verka som en kritiskt tänkande person behöver man
kunskapsfundament att stå på. Dessa fundament saknas hos en hel del lärare och
den kritiska fostran som skolan ska uppmuntra till blir därför kraftigt
lidande.
Det är svårt för lärare med ringa skolning i vetenskaplig
metodik att förstå vilka kunskaper de saknar, men vid närmare eftertanke borde
man nog fundera över varför man ofta står frågande inför rapporter som
innehåller statistik. Är det lättja, rädsla eller obehag, omformad
till förringande och ibland förlöjligande av statistiska
metoder, som styr den kvalitativa forskaren mot förment djupa ansatser som
t.ex. fenomenografiska metoder med djupintervjuer? Jag har aldrig sett den rika
forskningen, som ändå finns om svagheterna med intervjuer, citeras eller
diskuteras i kvalitativa studier. Jag misstänker att man helt enkelt struntar i
att vara kritisk mot de egna metoderna. Då blir ju livet dessutom betydligt
lättare.
Kvalitativa forskare som blir kritiserade brukar ha svårt
att försvara sina metoder. Några vanliga svar är att de företräder en annan
vetenskapssyn, ett annat att alla metoder ska få verka fritt i något slags
mångfaldstänkande. Men mångfald i metoder var väl aldrig avsedd att även
inkludera misslyckade, penningslukande forskningsförsök?
