Kunskap urholkas och förnekas

 

Institutet för sorgbearbetning är en sorglig historia.

Företaget anser sitt uppdrag vara att hjälpa människor i sorg till känslomässig läkning.

Kompetensen hos lärarna och institutets ledning består i den enda meriten att de själva drabbats av sorg. Dessutom anförs en studentuppsats från Mälardalens högskola, som bevis för metodens effekt. För 14 900 kronor får man en femdagarskurs i hur man sörjer på ett konstruktivt sätt. Naturligtvis finns en uppsjö av redovisade ord av beröm från deltagare.

Detta är ett fint exempel, av många, på hur kunskap som finns hos flera yrken helt negligeras.

Vem som helst kan börja och slå mynt av människors utsatta lägen i livet. Sorg efter dödsfall

och separationer är vanliga i livet. I normala fall klarar människor med hjälp av anhöriga mycket väl av den svåra tiden efter den svåra upplevelsen. Det är inte alltid så bra att återigen aktualisera och genomarbeta sorgen, utan för många människor är det bäst att låta allt får bida sin tid. Genom att outbildat folk som i detta institut marknadsför sin metod och därmed låtsas som om sorg vore något sjukligt kan få folk att i onödan vända sig till människor som man nog förväntar sig ha speciell kompetens.

Det finns psykologer för dem som behöver. De har utbildning och därmed kunskaper.

Högskolorna havererar?

Denna artikel finns även på Newsmill från 2/3 -12
http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/01/om-orsakerna-till-h-gskolans-f-rfall
------

Ebba Witt-Brattström ska bli professor i Helsingfors och säger följande om svensk universitetsutbildning:

Nivån har sänkts så mycket att man inte kan

 tala om högskoleundervisning, det är något slags kursverksamhet.

Det ligger mycket i det hon säger. Nu har hon ju verkat på Södertörns högskola, där man har accepterat en rektor som Moira von Wright, som i en skrift om genus kom in på regnbågars beskrivning i en fysikbok:

"När författarna uttalar sig förringande om regnbågen,

och endast godkänner ett 'objektivt vetande' om den,

 förringar man [...] sagan och tusenårig levnadsvisdom."

Det är klart att med en sådan rektor som ämnesföreträdare blir den vetenskapliga utblicken lite grumlad, men i sak tror jag att Witt-Brattströms kritik gäller över hela det akademiska fältet. Detta innebär att svensk utbildning har fått en kvalitetssänkning som inte bara gäller ungdomsskolan och gymnasiet utan även den högre utbildningen. Hur märks då den sänkta kvaliteten på högskolorna och universiteten? Den höga genomströmningen av studenter med avklarade examina, främst på lägre nivåer, har i stor utsträckning en koppling till det resurstilldelningssystem där medelstilldelningen bestäms dels av antalet registrerade studenter men främst av antalet studenter som klarat av studierna. Detta skapar ett mer eller mindre medvetet tryck på institutionens lärare att släppa igenom även svaga elever. Jag har med egna ögon sett hur mediokra studenter släpps igenom av ren utmattning hos lärarna.

Ett annat problem utgör ju lärarna. Assisterande lärare tas ju ofta från studentgrupper som ska till och avlägga sin examen. En myckenhet av undervisningen läggs ut på doktorander. Dessa är ofta oprövade kort och en del visar sig snabbt inte duga som lärare. Under tiden har dyrbar undervisningstid gått förlorad.  På grund av den allmänna nivåsänkningen är ju dessa nu sämre än de brukade vara. Det blir en neråtgående spiral. Många lärare håller sig inte a jour med forskningen i sina ämnen. Detta kanske gäller universitetsadjunkter och främst dem som inte har för avsikt att disputera. På grund av våra trygghetslagar är dessa tillsvidareanställda och kan fortsätta att undervisa fram till sin pension utan kompetenshöjning Jag har själv sett flera exempel på sådana lärare som undervisat med hjälp av läroböcker och annat material från 1970-talet.

Det är också så att på utbildningar med lågt söktryck kommer med automatik kraven att sänkas för godkända betyg. När läraren har en ganska stor grupp, där det bl.a. ingår dyslektiker och individer med dåliga svenskkunskaper går mer tid åt att förklara vad som står i läroböckerna än att entusiasmera eleverna med stoff utanför boken och kanske från aktuell forskning.

Det är också så att lektorstjänsterna är alltför luddigt och liberalt utformade. En lektor ska göra ungefär 200 undervisningstimmar per termin. Varje timme multipliceras med, oftast, tre, för att nå antalet arbetstimmar per termin. Dessutom tillkommer tid för institutionellt arbete, egen kompetensutveckling och tredje uppgiften. Dessa tre delar är det lätt att komma undan och ingen kontroll sker. Undervisningen kommer att ligga så att lektorerna får många lediga dagar i följd, ibland veckor. Det är svårt att tänka sig att för- och efterarbete tar så oerhört lång tid.  Detta innebär att en hel del lektorer jobbar med annat under ledig tid och därför inte har tid att helt engagera sig i undervisningsarbete eller institutionens interna angelägenheter.

Samarbetet med kolleger kring kurser och undervisning försvåras avsevärt.

Professorer förekommer ofta inte alls i grundutbildningen och många forskare köper sig fria från undervisning med hjälp av forskningsanslag. Detta otyg innebär att en myckenhet av

gedigen kompetens inte kommer undervisningen till del.

På en del institutioner råder en mjukare och mer liberal inställning till vetenskap och kritiskt tänkande. Man skulle nästan kunna säga att de förskriver sig till en variant av postmodernistiska idéer. Sanningar anses som relativa och den tradition eleverna fostras i är en värld av upplevelser och inte av fakta. De uppsatser studenterna skriver är oftast intervjustudier där intervjuer med ett fåtal personer ingår. Den vetenskapliga ambitionen är begränsad; det gäller att få förståelse för just dem som deltar i undersökningen. Inga resultat är alltså generaliserbara och kan därför inte hjälpa andra individer i deras liv eller yrkesverksamhet. Det blir en forskning för forskningens egen skull. Det kritiska tänkandet blir här satt på undantag vilket inte är tillrådligt i någon som helst utbildning.

Allt detta medför att studenter kan komma ut med yrkesexamina som sjuksköterskor, psykologer, lärare, socionomer och sociologer utan att ha de nödvändiga teoretiska grunderna i sina centrala ämnen.

Bråkiga elever och ADHD

 

Bråkiga ungar i klassrummet har man ju gärna velat bli av med eller på något sätt lugna ner. En ADHD-diagnos vore då inte så dumt.  Visserligen säger skollagen att alla barn med svårigheter ska ges extra stöd med det går lättare att argumentera med en ADHD-diagnos. En diagnos antyder ju en sjukdom och sjuka människor måste ju få stöd.

Ja, ADHD-diagnoser är ett knepigt område. Två studenter, Louise Holmgren och Sofia Idström, från Mittuniversitetet skrev år 2011 en C-uppsats ADHD-utredningar. En kvalitativ studie med fokus på utredningars säkerställande av diagnosen. Det är en mycket bra och välskriven uppsats som gör en noggrann genomgång av problemen med diagnostisering av ADHD.

Olika perspektiv på orsakerna och därmed behandlingarna har hela tiden stört utvecklingen mot en större förståelseav syndromet.  Den medicinska modellen håller mer på hjärnskador, genetiska orsaker och därmed på medicineringen

med amfetaminsubstanser, vilket naturligtvis har blivit mycket diskuterat. Det andra perspektivet inriktar sig mer på den sociala omgivningens betydelse för ADHD-utvecklingen. Författarna har intervjuat fyra verksamma socionomer

på fältet och dessa känner av spänningen mellan de olika perspektiven. I de lag som gör utredningar för att eventuellt komma fram till diagnos finns läkare, psykolog och ibland socionom. Läkare och psykologer förskriver, enligt författarna, sig till den medicinska modellen, vilket ofta socionomerna finner är fel eftersom de anser att sociala faktorer kan vara minst lika viktiga. Författarna har den uppfattningen att socionomer skyfflas undan och att därmed deras kompetens inte tillfyllest används i utredningarna. De menar att socionomerna sitter inne med merkunskap

eftersom de ofta mött de aktuella eleverna både före och efter ADHD-utredningen.

Författarna påpekar nogsamt att de resultat de nått inte är generaliserbara, även om man undrar om de inte i viss mån i alla fall avspeglar förhållandet runtom i landet. De barn de har koncentrerat sig på i sina intervjuer, 6-12 år, är nog utsatta för samma förvirrade sätt i hela landet. Författarna understryker det väl alla önskar sig nämligen att forskningen och samhället snart kan enas om en gemensam syn på ADHD och den bakomliggande krångliga problematiken kring syndromet.

Uppsatsen är som sagt mycket bra och instruktiv och kan verkligen rekommenderas till dem som önskar bli insatta i den komplexa historien bakom ADHD.