För en väldigt massa år sedan jobbade jag i en niondeklass. Det gick bra, tyckte jag. Relationerna med elever var bra, jag var mycket ung och kunde skåda framtiden från rätt håll.
En dag tog studierektorn mig avsides och tillsade mig ganska skarpt att jag måste sluta med att låta eleverna säga du till mig. Det minskar respekten, sade han. Jag lydde motvilligt rektorn och försökte börja stoppa elevernas duanden. Det kändes inte så kul. Det blev så konstlat och dystert, tyckte både eleverna och jag. Men så skulle det vara.
Några år senare hade duandet slagit igenom helt. Och nu funderar vi inte över det längre. I Finland, USA och Tyskland t.ex. är mycket av auktoritetstänkandet kvar; man blir kallad på med titel och allt.
Jag undrar hur mycket detta självklara och utmärkta närmande mellan människor i samhället har bidragit till problem i klassrummet?
Ingenting alls eller mycket?
Inte alls skulle jag vilja påstå. Men det finns ett ställe mellan niande, bugande och bockande och det där man kallar en lärare jävla fitta eller den där gubbjäveln och visar finger eller uttrycker hot vid en tillrättavisning.
SvaraRaderaI börja när duandetkom in i skolan, fanns en skepsis bland många lärare. Nu är den väl helt borta. Men skulle obehagliga tilltal funnits nu, utan möjlighetern attt vara intimt du?
SvaraRaderaJag tror att det handlar om att ungdomar har tappat tiliten till vuxna,till sig själva och till hela samhället. Hela världen har "klivit in" i deras vardagsrum och de ser oändliga möjligheter för deras framtida liv, som istället för att inspirera bara gör framtiden ogripbart och hopplöst. Vad har de för plats i världen? Dessutom har de föräldrar som vill vara deras kompisar istället för att ge dem trygghet och en skola som inte kan motivera dem att lära eftersom den enda motivation de har är betyg och vidare utbildning när ungdomarna inte ens vet vad de vill. Detta ger ett desperat rop på hjälp i form av destruktiva beteenden som en avskärming ifrån den värld de försöker bli en del av.
SvaraRaderaJag tror du har rätt till största delen, Linda.
SvaraRaderaBertil! Ääääntligen! Du får jobba på att jag säger detsamma till dig ;)
SvaraRaderaFörstår du nu varför jag så idoget kämpar för att utbildningen ska vara barnens/ungdomarnas arena, där de kan få känna mening i det de gör och på så sätt tillsammans med vuxna de litar på bygga en början till deras framtid?
SvaraRaderaDet är klart jag håller med när du är förnuftig.
SvaraRaderaFörnuftig...Bertil, jag tror du missuppfattar mig för att du har en förutfattad mening om det sätt jag närmar mig lärande.
SvaraRaderaNja, jag tycker jag går efter vad du skrivit.
SvaraRaderaMen det som verkar föga förnuftigt för den ene är kanske högsta förnuft för den andra.
Som jag sagt förut tycker jag att du mystifierar lärandet. Varför, förstår jag däremot inte.
torestad.blogspot.com
Lärare har fantastiskt liten påverkan på om det går bra för barnen i skolan, däremot kan läraren ha en avgörande effekt om det går dåligt.
SvaraRaderaDen absolut viktigaste markören för om det går bra eller dåligt för en unge är hemförhållandena.
Skolan skulle kunna ha mycket större påverkan om skolan hade haft bättre möjligheter att anpassa sig efter elevers intressen och talanger.