Myten om privata aktörer i skola och omsorg

Inom basketboll och längdhopp finns en myt om att vissa idrottsmän har förmåga att hänga kvar i luften längre än andra. I ett tv-program häromdagen punkterades den myten ordentligt och på ett vetenskapligt suveränt sätt. Ingen människa kan på grund av tyngdkraften hoppa upp och vara kvar i luften längre än knappt en sekund. Inte ens den bästa höjdhoppare.

Inom andra områden har vi också en mängd myter eller falska föreställningar. Så sägs t.ex. konkurrens inom näringslivet ge upphov till högre kvalitet, gynna kreativitet, ge lägre priser och bättre kundservice i allmänhet. Detta skulle då ske genom att genom konkurrensutsättningen så kommer folk att välja den aktör som är bäst för kunden och därmed kommer kvalitet att höjas, priser sjunka och kunderna bli allt mer nöjda.  Men stämmer detta?

Låt oss se på bensinhandlarna. Där sker ingen kamp om priset, produkterna är i stort desamma, någon större kreativitet (utom i marknadsföringen möjligen) kan knappast märkas.

När det gäller bensinpriserna ligger förhållandena faktiskt nära kartellbildningens idé.

Men i skola, vård och omsorg ska väl konkurrensen göra aktörerna allt bättre? Genom valfriheten kan ju människor själva välja vilken operatör som är bäst?  Problemet är här att kunderna främst måste lita till skolornas och vårdgivarnas egen information. När det gäller skola kan man ju också se vilken skolenhet som gett de högsta betygen. Där måste ju den bästa undervisningen finnas! Men det går ju inte att byta aktör lika lätt här som i dagligvaruhandeln. Det är mer komplicerat att byta skola eller sjukhus om man inte finner det först valda tillfredsställande än att byta bensinstation, livsmedelsbutik eller frisör. Valfrihet på det ena området är inte direkt överförbart till det andra. Detta borde var och en inse. Men varför omhuldas då det nya valfrihetstänkandet? Uppenbarligen är det inte medborgarnas önskan att snabbt kunna byta till en ny skola som ska tillgodoses utan något helt annat. Den omtalade friheten som främst tillmötesgås är snarast friheten för dem som är sugna på att etablera sig i penninggivande verksamheter. Folket får det inte bättre genom konkurrensen.

Ett annat dagligt exempel på hur konkurrens snarast likriktar än berikar är tv-utbudet på alla kommersiella kanaler. Det är fantasilöst och enahanda. Och eftersom alla kanaler vill söka tillfredsställa samma tänka medelsvensson så blir programmen vid samma tidpunkt ofta intill förväxling lika.

Slutsatsen blir att höjdhoppare inte är bättre att hoppa högre än andra och att privata aktörer inte heller når högre än andra i något avseende.

Norge, sorg och svensk skoldebatt

 
-->

Jag vill berätta lite om ett fenomen som jag lagt märke till ett bra tag nu. Det gäller främst i vårt grannland Norge, vars press och tv jag följer ganska val. Norge är i många avseenden ett mer konservativt land än Sverige. Man är också mer nationalistisk och stolt över att vara norsk, mycket mer än vad svenskarna känner över sin tillhörighet.

En företeelse är lite märklig och mänsklig, och nu blir det hela lite känsligt. När uppmärksammade dödsfall (ofta mord) sker i Norge uppmärksammas de på ett helt annat sätt är i vårt land.  Detta skedde även före den 22 juli förra året då ju landet drabbades av den fruktansvärda massakern på ungdomar och även äldre i Oslo och på Utøya. Sorgen manifesteras (man skulle kunna säga utnyttjas i kommersiellt syfte, om man är lagt åt det hållet) i t.ex. tidningen Verdens Gang på ett iögonenfallande sätt. Det kan ytterligare exemplifieras med en 16-årig flicka som försvann i Oslo-området för en månad sedan. Sedan dess har en mycket inträngande journalistik följt fallet. Man har redovisat hoppfulla signalen om att flickan skulle vara vid livet genom noggrant redovisade vittnesberättelser, vilka torde ha ingjutit hopp hos de efterlevande. Så fann polisen hennes lik och det egendomliga var att inget medium på något sätt då förde fram tankar (sådant som alla tänkte på inom sig) att de kunde vara den försvunna flickan som hittats. På något sätt höll man fast vid

sina hoppfulla teorier om att flickan var i livet. Det var hon inte. Hon hade råkat ut för en förvirrad man, som hon inte kände, och mött en fruktansvärd död.

Jag skulle vilja säga att rent generellt är den svenska pressen mer måttfull i sådana här fall.

Den norska pressen utmärker sig för att i samband med sådana hör mord uppbåda någon slags nationalism.  Man säger saker som att ”vi ska hålla ihop nu”, ”ingen ska få ta Norge ifrån oss”, dvs. appeller som hördes efter Utøya-katastrofen, men som var vanliga även före den.

Norge uppbådar alltså lätt en nationalistisk känsla vid även enstaka mord, vilket vi inte gör i Sverige. Det är också mycket vanligt att man slår upp kända personers död på första sidan

och gör så att läsarna kan underteckna kondoleanslistor. Det gäller idrottsmän, politiker och andra som gjort sig bemärkta i något avseende.

Man kan se på allt detta som en medieetisk fråga eller som kulturell skillnad mellan Sverige och Norge. Är det det norska folket som känner starkare inför dödsfall eller är det den norska pressen som förstorar upp dem i möjligen kommersiellt syfte? Jag vet inte.

Ord spelar en stor roll i sorgeprocessen men det är oklart hur. Alldeles efter Utøya-händelserna höll statsminister Stoltenberg ett tal, präglat av (alltför) stora ord. Dådet skulle bemötas med ”mer demokrat” och Utøya skulle ”tas tillbaka”. Någon mer demokrati har

Norge nog inte sett av och när förslag nu framställs i Norge om att bygga om lägret på Utøya så möts det av krav på avgång för de ansvariga. Det är som orden som sades när sorgen var som störst bara var stora ord.

Det kan ju vara legitimt att trösta sörjande människor med överdrivna ord men risken finns att somliga tror på dem. Någon har sagt att ”sådant som man bara kan prata om vet man inget om, men sådant man kan mäta känner man till.” Det ligger något i det. Ordstävet går faktiskt att översätta till vår skoldebatt när vi lätt dränks av ord från progressiva krafter som vill bort från katederundervisning, vill ha eleven i centrum, utöka mer demokratiuppdraget. Det blomstersmyckande orden döljer vad som egentligen menas och lite pressade kan proggarna ofta inte konkret närmare precisera vad man menar.

”Sådant man bara kan prata om vet man inget om”.

Skolans värdegrund och multikulturalism

 

Det är något diffust och oförlöst i diskussionerna om multikulturalism i relation till skolans värdegrund. Värdegrunden ska ju vara normativ och anses global. Vi i väst har alltid tyckt att det vi tycker är rätt och riktigt ska också alla andra rätta sig efter. Min erfarenhet från diskussioner om och experiment med värderingsfrågor bland mina studenter är att människor ofta har olika uppfattningar i den typen av frågor om man nu för ner värderingarna från teoretisk nivå till praktisk moral i enstaka, specifika situationer. Vi vet ju alla hur lätt vi av skilda skäl gör avsteg och undantag från vad vi egentligen tycker eller ska tycka under speciella omständigheter. Normer och värderingar är inte så statiska som värdegrunder vill ge sken av. Man skulle naturligtvis kunna förfäkta att värdegrunden är ett slags önskeläge, men då är den i väsentliga stycken väsensskild från verkligheten. Värdegrunden anses också vara en kärna inom en kultur.

Multikulturalism blir problematisk också i andra sammanhang. Vi bör ju vara multikulturella, men den tolerans som en sådan inställning innebär omfattar inte så gärna individer inom vår egen kultur. Där råder ofta en strikt normativ uppfattning om vad som är politisk korrekta värderingar i vår egen värld. I debatten ifrågasätter nästan ingen samhällets ståndpunkter i abortfrågan eller om kvinnors underordning, för att ta ett par exempel. Gör man det blir man omedelbart åthutad från alla håll. Demokratier har sina egna självcensurerande instrument, som bygger på grupptryck och hot om uteslutningen från gemenskapen. Det är alltså ett intressant faktum att åsiktsförtrycket ofta är minst lika stort inom kulturer än mellan kulturer i vårt land.

En annan intressant aspekt av den multikulturella fördragsamhet som vi anser vara önskvärd gäller hur vi förhåller oss till förgångna tider. Tidigare epoker i mänsklighetens historia var kulturellt mycket annorlunda än vår egen tid och utgjorde i sig skilda kulturer. När vi i dag i historiens sken diskuterar människors ståndpunkter under tidigare kulturella och politiska betingelser så finns där föga tolerans för andra värderingar än de som anses korrekta i vår kultur, här och nu. Personer som gick in i nazistpartiet i början av 30-talet anses som bottenlöst naiva och förklaras närmast mindre vetande av oss på 2000-talet. Likadant sker med sådana som medverkade i Stasis verksamhet i början av dess existens. Citat från forntida tänkare som uttrycker sina värderingar av kvinnor fördöms även de hårt av moderna feminister. Det egendomliga är att de som ofta framhåller hur viktig kulturen är för att ”göra kön” eller skapa identiteter helt glömmer denna insikt när de betraktar förgångna tider och därmed andra kulturer. Allt ses då genom vår specifika kulturs värderingsfilter, vilket måste ses som något inskränkt. Den egna kulturen ger både skygglappar och förvrängande prismor när vi tittar bakåt.

Jag anser att diskussionen om värdegrund i skolan, och rent allmänt, är missvisande och ytlig. Ska vi förfäkta ett multikulturellt och värderingsbeständigt samhälle måste vi nog ytterligare tänka efter vad vi menar. Som nu blir orden multikulturalism och värdegrund mest bara  - just ord.

Betyg och nationella prov i skolan

 

Nationella provs grad av samband med betyg presenteras oftast på gruppnivå. Det innebär att måttet på samband faktiskt inte gäller alla elever, utan att vissa elever får höga betyg och låga poäng på proven och andra elever låga betyg och höga provpoäng. Det är så att alla kombinationer av höga, medelhöga och låga betyg och höga, medelhöga och låga NP-poäng förekommer. Detta beror naturligtvis delvis på att ett enda prov inte kan ge uttryck för måttet på hela den komplexa kunskapsmängden som elever ska ha tillgodogjort sig i ett visst ämne. Inom testteori menar man, åtminstone i seriösa sammanhang, att ett enda test inte kan ge vägledande besked om var en individ befinner sig på kunskapsspektret. Däremot kan NP-resultaten mycket väl ge en bild av kunskapsläget i stort och även användas för att jämföra skolor, län och städer. Förändringar i det allmänna kunskapsläget över tid kan också urskiljas klart.

Lärarna betygsättning speglar en längre tids erfarenhet av elevers förtrogenhet i ett visst ämne, medan NP-resultaten ger en snapshotsliknande bild av läget vid ett visst tillfälle i ett visst prov. Elever som presterar bättre än normalt på NP kommer automatiskt att statistiskt motverkas av sådana som presterar sämre än normalt, enligt vedertagna testteoretiska antaganden.

Låt oss därför i framtiden inte oroa oss över låga samband mellan NP och betyg. I stället bör man alltså betrakta NP-resultaten som ett allmänt mått på kunskapsläget i ett visst ämne och betyg som mätare av främst individuella prestationer. En annan fråga, orelaterad till den tidigare, blir då hur betyg ska kunna göras likvärdiga. Jag tror inte att försök till ökad samjämkning av NP med betyg leder oss någonstans eftersom de båda sätten att bedöma mäter olika aspekter. En bättre väg till säkrare betygsättning är bättre utbildade lärare och bättre hantering av skrivnings- och provbedömningar under läsåret. Helst bör vid viktigare prov fler lärare oberoende av varandra göra bedömningar. Mycket viktigt är då att bedömarna inte ”snackar sig” samman utan att var och en själv gör sina självständiga bedömningar.

Märks det att jag finns i skolan?

Märks det att jag finns? 

Sveriges marknadsförbunds tendensrapport för 2011 beklagar den brist på utvärdering som man märker hos marknadsförarna. Man skriver:
Marknadsförare: Handen på hjärtat, när gjorde du en ordentlig analys av era aktiviteter senast? Om inte, vad är det du saknar? Motivering, tid, verktyg eller kompetens?

Byt ut marknadsförare mot lärare, och vi har ett annat problem.

Behövs rektorer i skolan? Del II

 

En skolledare bör besitta många talanger, men mycken internationell forskning har visat att ledarbegåvning ifråga om att vägleda och inspirera ett lärarkollegium är en begränsad resurs i samhället. Inte sällan är rektorers kännedom om och/eller erfarenhet av lärandeprocessen

dessutom bristfällig och behöver kompletteras. En hel del forskning tyder på att vilken ledning en skola har bara inverkar till en liten del på elevernas skolprestationer. Då är att märka att detta i sig utgör 25 % av alla relevanta faktorers inverkan på eleverna betygsnivå, näst efter läroplanen och lärares insatser. Det mesta är alltså okänt om vad som skapar skilda skolbetyg.

Allt detta talar för att rektor behöver assistans. Denna hjälp finns till hand i form av det lärarkollegium och övrig personal som rektor är chef över. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är en lösning på rektorernas orimliga arbetsbörda att fördela ledarskapet över medlemmarna i personalkollegiet. Vilka uppgifter och kompetenser behöver då överflyttas från rektorsrollen till det delade ledarskap som jag här förespråkar?

Traditionellt har i rektorsrollen legat ett behov av att visa sig trovärdig gentemot sina anställda. Detta kunde åstadkommas på olika sätt men i chefsrollen finns alltid något upphöjt och distant. Man kan fråga sig om denna mystiska del av ledarrollen är nödvändig. Om ledarskapet delas försvinner i ideala fall denna ofta irriterande aspekt av chefskapet. Rektor skulle också se till att relationerna mellan de anställda på skolan är goda och dessutom ingripa när konflikter uppstått, eller helst innan. Med ett delat ansvar för relationerna och konflikterna förs allting ner på verkstadsgolvet. Detta kan ha med sig både gott och ont. Relationerna blir tätare och därmed bättre, men kanske ibland mer spända och konflikterna kommer då närmare inpå personalen, men chanserna att upptäcka dem uppstår tidigare. Rektor ska också som ledare påverka  sin personal i positiv riktning genom att stimulera och engagera mot ett gemensamt mål. Vid ett delat ledarskap gäller det att inom personalgruppen hålla entusiasmen vid liv. Här kan en av de möjliga nackdelarna med delat ansvar och ledarskap visa sig. Vissa individer kanske hellre överlåter en del av det delade ansvaret på de andra och faller ur ramen. I sämsta fall kan det gå som i det värsta scenariot vid ett klassiskt grupparbete; det blir bara ett fåtal som drar hela lasset. För att förhindra detta måste vissa bestämda regler utformas innan ansvaret börjar delas upp. Rektor ska också se till att tillvarata

alla kompetenser hos sin personal. Detta görs ju sedan bäst direkt av personalen själv.

Lärarförakt och påhopp

 

Kritiker av skolans värld anklagas ofta för att vara oinsatta eller rentav okunniga om vad de uttalar sig om. De som säger detta hänvisar till sin egen erfarenhet som lärare och har inget mycket till övers för de utomståendes synpunkter. Givetvis görs undantag när åsikterna är positiva, vilket ju egentligen är märkligt

Det här är ju i sig en intressant fråga: Blir man bättre på att bedöma en verklighet som man själv är en daglig del av? Har man en korrekt bild av helheten genom att mycket väl känna till en liten del? Dessa frågor är verkligen värda att ställa och har stor relevans i många viktiga samhällsfrågor.

Jag handledde en gång några studenter som skrev om ekonomers förutsägelser. Ekonomerna kom antingen från fackföreningsvärlden eller från arbetsgivarsidan. Överlag fanns en stor samstämmighet mellan ekonomerna på ömse sidor. Men förutsägelserna var olika och stämde väl med den egna ideologiska kompassen. Den kunskap man hade om området användes alltså för att, mer eller mindre medvetet, styra prognoserna i enlighet med den rådande normen..

Jag tror samma gäller yrkesverksamma lärare. De har investerat tid, pengar och intresse i en utbildning och i ett yrke som de blivit alltmer ett med. De erfarenheter man får som enskild lärare är ganska inskränkta i tid och rum och ger inte utrymme för övergripande slutsatser om hela skolfältet. De hörsägner man får ta del av från kolleger inpassas enkelt i det egna tankemönstret i enligt med den mänskliga naturens sätt att förvalta information. En allmän yrkesgemenskap växer fram trots att det mesta av vardagen egentligen delas med ganska få kolleger.

För en utomstående kan det på vissa sätt vara lättare att smälta samman en mängd information från olika håll till en helhet, eftersom man då inte är så emotionellt involverad.

Låt oss därför inte beskylla någon för bristande kunskaper eller insikt utan att ha belägg eller utan att argumentera för åsikten. Att kalla allmän kritik av lärare för påhopp och lärarförakt är i sig föraktfullt och avvisande och visar just upp den benhårda kårandan i hela sin glans. Genom att kasta ut ordet lärarförakt efter kritiker av skolans värld så har man egentligen tagit ställning för att kritiken är utan tyngd och kan negligeras. Det är inte så väl formulerat av en yrkeskår som förmodas lära ut kritiskt tänkande till det växande släktet.

Föraktet för lärare kanske lika väl kan vara ett förakt från lärarnas sida?

Vad lärarna inte fick veta och varför

Jag deltog för några år sedan i ett större projekt som följde ett mycket stort antal skolbarn från 10 års ålder upp till det att de var över 45 år.  Detta longitudinalla projekt var mycket påkostat av den svenska staten, men har inte avkastat så mycken kunskap som man kunde ha förväntat sig. I projektet insamlades skoldata, sociologiska och psykologiska data, fysiologiska data och enkätdata i mycket stor omfattning. Men resultaten man fick man fick fram kom mycket sällan ut  till allmänheten och kanske då främst skolorna. Orsakerna till detta var många. Det fanns (och finns) inte medel att bekosta en popularisering av forskningsresutat till de avnämare som skulle haft nytta  av den, främst då lärare. För det andra var ledningen av projektet svag och ängslig. Mycket tidigt - redan på 70-talet - slog man fast vilka faktorer som vägledde lärarna vid betygssättningen vid sidan av  kunskaperna, men man vågade inte utmana lärarna genom att offentligt gå ut med resultaten. Först nu under betygsdebatten har sådana tankar diskuterats.

Andra rön gällde möjligheten att i förväg ringa in de skolbarn som senare i livet skulle få besvär med sitt psyke, med alkoholism eller hamna i kriminalitet. Där kunde man med hjälp av lärarbedömningar av några få klassrumsbeteenden (aggressivitet, blyghet, hyperaktivitet mm) till 90 % förutsäga vilka som senare skulle råka illa ut i livet. Skälen till att man inte redovisade dessa resultat öppet var mer komplicerade. Dels kunde det anses moraliskt förkastligt att bistå lärarna med information som kunde vara fördomsförstärkande, dels var det ju inte alla ungdomar som hamnade i svårigheter i livet. Det fanns maskrosbarn.

En kollega och jag gjorde för trettio år sedan en studie om vad vi kallade toppbegåvade barn. Som toppbegåvade  klassade vi de elever som både i klass tre och klass 6 låg bland de 10 % bästa i ett
intelligenstest, där generell begåvning mättes. Vi följde sedan dessa barn genom skolan och livet och fann att speciellt de mycket duktiga flickorna under gymnasietiden sjönk i prestationer i jämförelse med dem som inte klassats som toppbegåvade. Detta gällde även pojkarna, men i mindre utsträckning. Vi fann inte någon heltäckande förklaring, men ansåg oss kunna säga att de mycket begåvade ofta sattes på mindre stimulerande uppgifter, som att räkna ett anatal likadana tal till. Den litteraturgenomgång vi gjorde om toppbegåvade barn visade också på uppseendeväckande internationella rön om hur överbegåvade barn var överrepresenterade hos psykiatriska undomsmottagningar världen över och att lärarna hade mycket svårt att identifiera dessa begåvningar i klassrummet. När lärare fick välja ut de mest begåvade, visade forskningen, valde de de duktiga men välanpassade eleverna.

En annan anmärkningvärd lapsus skedde när pegagogikforskaren Siv Fischbein från Stockholm, mycket tidigt kunde visa att tillåtande och laissez-fair-artade skolformer (som grundskolan)
förstärkte barnens varierande sociala bakgrund och minst av allt hjälpte barn från studiesvaga barn som avsikten var. Fischbein hade mycket svårt att få sina resultat publicerade. De var inte politiskt korrekta, preccis som min kollegas och min rapport om begåvade barn inte heller var det.  Fischbeins forskning tillhörde inte det longitudinella projektet. Men PK fanns redan då!

Dessa och en många andra resultat nådde alltså aldrig finansiärerna, dvs. allmänheten och de närmast berörda, föräldrar, lärare och andra som arbetade med barn.

Det är faktiskt likadant nu i hög utsträckning. Pedagogisk, didaktisk och psykologisk forskning är så oåtkomlig i sina originalartikler (inom psykologi skrivs den oftast på engelska) att gemene man har svårt att få något utbyte av dem. Den forskning som närmast ska bistå skolan med kunskap är ytterligt världsfrånvänd och sysslar mest med lärares och elevers upplevelser av vissa bestämda fenomen, analyserade med hjälp av invecklade kvalitativa procedurer som inte kan dölja att slutsatserna är platta, deskriptiva och föga generaliserbara.

Man kan inte undgå att undra vad det är för forskningsresultat som inte publiceras idag?