När det händer saker och ting vill vi människor hitta
förklaringar till det skedda. Orsaker söker vi i både det lilla och det stora. Skeenden
av olika slag äger förstås rum även i skolvärlden. I alla sammanhang försöker
vi alltför ofta hitta en syndabock. Det blir då gärna den högsta chefen, någon
myndighet eller en ansvarig minister som får den rollen och när denna person
har fått avgå anses friden vara återställd. I den lilla världen blir det någon
kollega eller någon elev eller vår partner som får ta på sig hela skulden för
att något har gått snett. Att placera orsaker till händelser och förhållanden
hos olika aktörer behandlas utförligt inom socialpsykologin inom området attributionsteorier.
Orsaker attribueras således till olika faktorer som kan vara människor,
organisationer eller staten.
Eftersom människor är bräckliga ting som har svårt att
hantera all inkommande information
på ett korrekt sätt förekommer systematiska felaktigheter i
vårt sätt att hitta orsaker. Ett vanligt fel är det s.k. fundamentala
attributionsfelet. Det är ett misstag som
alla som har med människor att göra i sin dagliga verksamhet bör uppmärksamma.
Detta innebär i korthet att vi med lätthet bedömer att när andra gör
något som vi tycker är fel så lägger vi
gärna hela skulden hos dem. Om vi däremot själva gör något som inte är så lyckat så har vi betydligt lättare
att se förmildrande omständigheter kring det skedda. Ett av skälen till att det
blir så här bakvänt är att vi ju har mer information om oss själva och den
arbetskrets vi tillhör och därmed lättare att hitta bortförklaringar. Andra
människor eller institutioner vi inte tillhör har vi ingen direkt erfarenhet av
och därför tycker vi att dessas göranden och låtanden är någonting de själva
måste ta ansvar för. Till saken hör också att vi inte gärna i vardagslag tycker
oss se komplicerade orsakskedjor till sådant som hänt utan vi föredrar modellen
en
orsak > en händelse.
Människor bildar lätt grupperingar. Man samlas fysiskt och
mentalt kring sitt yrke, sin hobby, sin bostadsförening etc. Eftersom det ofta
finns flera grupper som verkar inom samma domän blir det lätt en mer eller
mindre uttalad konkurrens. Den egna gruppen anser ju sig som bättre och man kan
lätt räkna upp dess fördelar. Andra grupperingar som man vet mindre om kan man
lätt börja se ner på eller rentav förakta. Dessa motsättningar ser vi också i
det stora såväl som i det lilla. I det forna Jugoslavien såväl som i
utbildningsvärlden.
I skoldebatten är en av de många tvistefrågorna
ansvarsfrågan. Hur stort ansvar har lärarkåren i sin helhet, eller delar av
den, för förhållandena i dagens skola? Eller ligger ansvaret högre upp, hos
regeringen eller hos Sveriges kommuner och landsting (SKL)?
Enligt modellen ovan bör lärarkåren se orsaken hos, säg,
SKL, medan SKL bör anse lärarkåren som ansvarig för tillståndet i skolorna. Så
är också fallet. Här kan grupper sägas stå emot varandra, lärarkår mot högre
instanser. Inom båda lägren håller man tätt samman och hyser inte någon högre
uppfattning om den andra parten. Någon större hänsyn till att komplexa orsaker
kan tänkas finnas både hos lärarna och SKL ser man knappt till i debatten.
Hur löser man nu detta? Ja, det är inte lätt utan det blir
en klassisk förhandlingssituation. Båda parter får svara på frågor om varför de
ser som de gör på tillståndet i den svenska skolan och utifrån de behrättelserna
möjligen de blinda fläckarna vad avser orsaksbilden redas ut. För den fortsatta
debattens skull bör parterna uppnå en mer nyanserad bild av läget.
Ett tag hade jag en devis på min anslagstavla som jag tyckte var fyndig. Kom att tänka på den devisen när jag läste din text. Den löd:
SvaraRadera"Visst kan man anklaga sig själv - men det är inte ofta man åker fast"
Bertil, det du skriver har stor relevans när det gäller individer. Självkritik leder betydligt längre än kritik riktad utåt, men är betydligt mer sällsynt. När en hel yrkeskår underpresterar är problemet emellertid inte bristande självkritik hos individerna. Lösningen är inte heller att individerna skärper sig. Vill vi ha en poliskår som löser brott, läkare som botar och lärare som undervisar måste vi se till att förutsättningarna och incitamenten leder rätt.
SvaraRaderaSå du menar att hela lärarkåren underpresterar? Det är mer än jag har påstått.
SvaraRaderaAtt lärarkåren underpresterar som yrkeskår, om det blir tydligare för dig.
RaderaNej.
RaderaEn extra komplikation med att lägga "allt" ansvar på lärare, är att de mest högpresterande redan insett att de inte behöver stå till svars för människors frustrationer alls på samma sätt, om de flyttar till ett annat yrkesområde. De som spyr galla över lärarkåren ägnar sig alltså åt en mycket effektiv sjlälvuppfyllande profetia. Det blir varken fler eller bättre lärare på det sättet. Fråga istället vad som behöver hända med läraryrket för att de SOM KAN VÄLJA, ska försätta sig i den position lärare har idag.
SvaraRaderaNu är det ju inte meningen att allt ansvar ska läggas på lärarna! Du svarar i affekt. Det jag menar är att ansvarsfördelningen inte ska avspegla ett svart-vitt tänkande.
RaderaJag måste erkänna att jag lätt skulle kunna svara i affekt, jag också. Det som Anonymous säger är för mig så självklart och ändå är det så många bland de som är huvudansvariga för skolan som fortsätter att agera som att alla lärare (inklusive de högpresterande) har orsakat skolans onda cirkel. Jag har så svårt att se skälen till varför huvudmannen agerar på ett så huvudlöst sätt när det är så självklart att det är kontraproduktivt.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag undrar om det inte vore mera reflektionsförankrat att innan man undersöker ansvarsdelen hos olika grupper eller individer inom skolväsendet, ta en rigorös examination kring vad som utgör de specifika egenskaper hos en ”duktig lärare” idag. Är en bra lärare någonting ”bra” utifrån elevernas/studenternas preferenser (som många gånger är direkt relaterade till höga betyg, ”snällhet”, kompisstämning, dalta med eleverna etc.) eller är en bra lärare en individ som, mot alla odds, följer sina deontologiska förpliktelser att lära ut och att fostra intellektuell alerta medborgare. Paradoxen blir att medan studenterna har ett kunskapsmål att fullfölja (ett kunskapsmål som är eller bör vara oberoende av ett godtyckligt omdöme) saknar lärarna ett preciserat uppdragsmål som är självständigt från ”intresseutvärderingar” och godtyckliga omdömen sådana som höga betyg, coachning, ”pedagogisk kompetens” i form av daltande etc.
SvaraRaderaAllt tyder på att den deontologiska och pliktenliga professionella lärare har en del motgångar att kämpa mot…
Det känns som att de som är huvudansvariga för skolan också är huvdansvariga (huvudmannen) för att lösa upp knutar och få igång en konstruktiv dialog kring vad som är målen för för lärararbete. Du har så rätt i att ansvarsfördelning blir helt omöjlig när det inte finns tillräckligt gedigna överenskommelser om vilka målen ska vara.
RaderaSjälvklart har du rätt. Lärarjobbet är komplext och behöver därför ytterligt kompetenta utövare. Problemet är i mångt och mycket att kritik mot
SvaraRaderadelar av lärarkåren etiketteras som "påhopp". Därför kan ingen reell diskussion uppstå om bl.a. det du hävdar.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaBertil, det är riktigt att det finns en del som ”känner” sig påhoppade av det explicita språket och samtliga individer oavsett befattning ska kunna ha möjlighet till sin upplevelse, men de ska även vara angelägna att rättfärdiga sina argument. Upplevelsen i sig utgör inget farotillstånd om den inte bygger på några kedjeupplevelser som saknar fakta och verklighetsförankring i form av A: jag upplever X på grund av upplevelse R som realiseras på grund av upplevelse R2 etc. ”Upplevelsen” eller ”känslan” ska inte på något sätt användas som ett alibi på bristande argumentation (faktabaserad). Är man inte angelägen att uppfylla villkoren för en hållbar argumentation skall och bör man vara förbered att kvalificeras som nonsenstalare och detta utan kompromiss.
SvaraRaderaKonstantin Meleounis
Som tur var behöver inte människor vinna en argumentation för att skaffa sig ett bättre liv. Lärare har tröttnat på att få rättfärdiga sig för allt och inget. Därför söker de andra arbeten där de slipper upplevelsen av att ständigt vara otillräckliga i förhållande till de krav som ställs. Tyvärr står ju inga pedagogiska elitstyrkor utanför dörren beredda att ta över med en egen universallösning. Precis som med eleverna, så har vi alltså att göra bästa möjliga med de mänskliga resurser som finns framför oss, inte att fåfängt önska oss övermänniskor. Avfärda gärna lärare som nonsenstalare. Tror du att det blir fler bra lärare i klassrummen för det? Den medicinen har många biverkningar. Den har prövats för många gånger, med varierande generella formuleringar av vad lärare kan kallas. Att få lärare att vilja ställa sig i klassrummen verkar ju vara det primära problemet just nu. Inte att argument brister.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaTrots din anonymitet utgår jag från att du, liksom jag, vill bidra med någon form av intellektuellt utbyte som i detta fall handlar om en undersökning av ansvarsdelen inom skolväsende. Jag skulle vilja uppmana dig att läsa noggrant alla mina inlägg för att du ska förstå den logiska kedjan.
RaderaDina ”upplevelser” eller ”utsagor” kan alltid vara värdefulla, men dina vinklingar eller affektiva tolkningar av någon annans framställning är i min värld (som består av både undervisning och forskning) en mer exotisk företeelse.
Mer precist vill jag uppmärksamma dig att ditt påstående om att läraren byter yrkesbana på grund av argumentationströtthet inte enbart är egendomligt utan även motsägelsefullt. Det kommer nämligen i kollisionskurs med din sistnämnda mening, d.v.s. att argument inte brister. Det är även anmärkningsvärt att du kan äga en sådan tolkningsföreträdde för lärarna som yrkesgrupp.
För att upplysa dig ytterligare vill jag fördjupa mig i reflektionen kring handlingsutfall hos en lärare som inte vill rättfärdiga sitt beslut. När en lärare t.ex. argumenterar för sina betyg gör han/hon inte detta för att ”skaffa sig ett bättre liv” utan snarare för att inte ödelägga eleverna/studenterna. Den läraren som ”upplever” sin betygsättning har definitivt kommit snett i sin utbildning. Och tänk efter! Att rättfärdiga mindre bra betyg leder inte nödvändigtvis till ”ett bättre liv”… ( flera anständiga lärare står till svars för sin betygsobjektivitet idag). Och hur skulle det se ut om individerna anklagade varandra för flummighet och bristande kompetens utan att rättfärdiga sina påståenden? Naturligtvis behöver man inte argumentera för sina vardagliga stimuli, men nu håller vi oss till signifikanta handlingar inom ett kunskapsområde (och helst ett vetenskapligt sådant).
Rättfärdigande och argumentation är inte en elitegenskap utan snarare ett elementärt interaktionsredskap som syftar till mer explicita kommunikationer. Och detta avser inte enbart lärarna utan samhällsmedborgarna i stort.
I mitt inlägg framkommer inte något avfärdande av lärarna som nonsenstalare (det vore ironiskt) utan snarare att : ”Är man inte angelägen att uppfylla villkoren för en hållbar argumentation skall och bör man vara förbered att kvalificeras som nonsenstalare och detta utan kompromiss”. Var vänlig och spara mig emotionella misstolkningar i framtiden.
Att lärarna (som grupp) skulle ”känna” otillräcklighet inför adekvata krav är en ytterligare egendomlig psykologisering som saknar vetenskaplig grund (och som jag som, bland annat, psykologilärare inte skulle vilja tankeetablera).
Avslutningsvis vill jag hävda att trots min noggranna överblick i ditt inlägg fann jag inte ett enda förslag som skulle leda till en friskare kunskaps- och undervisningskontext. För mig hade det varit enklare att respondera på följande sätt: ” jag upplever att du skriver flummigt”, men som du märker lägger jag tid och engagemang för att svara dig i sakförhållande och för att visa min aktning för dig som en autonom individ.
PS: Mer om mina förslag kan du läsa under rubriken ”när blir skolan bättre?”.
Konstantin Meleounis
Hej och tack för ditt utförliga svar. Det jag in huvudsak menar är att jag inte ställer upp på problembeskrivningen av att det som behöver åtgärdas är att lärarna behöver argumentera bättre för att deras upplevelser ska bli förstådda.
RaderaDe flesta lärare, menar jag, räknar inte med att bli förstådda för hur de upplever yrkets svårigheter. Att bli förstådd när det gäller det, överensstämmer nämligen inte med många lärares erfarenheter. Förr eller senare gör man sig inte längre besväret att försöka.
I det avseendet är lärares upplevelser centrala, därför att de får konsekvenser som är negativa för skolan (demoralisering, sjukdom och byte av yrke, trots att man egentligen tycker mycket om både elever och att undervisa).
För egen del var det två saker som fick mig att byta yrke. Den ena var att på kort tid ett antal mycket kompetenta arbetskamrater drabbades av svåra, ja direkt livshotande, stressrelaterade sjukdomar (en kollega precis intill mig, i klassrummet mitt under lektion). Av hänsyn till de berörda går jag inte på mer i detalj gällande förloppen. Den andra händelsen var när jag blev uppringd av en mycket arg elev hemma vid matbordet en helgkväll med mina små barn vid bordet. Medan jag höll luren 30 cm från örat skrek eleven medan mina två barn skräckslagna undrade vad det var som hände. Skälet till det hela visade sig vara att jag hade utövat mitt tjänstemannaansvar och skickat hem ett åtgärdsprogram med post. Personen som kuvertet var avsett för hade inte önskat ta del av innehållet på annat sätt. Av samtalets innehåll förstod jag att någon annan familjemedlem hade sett kuvertet, vilket uppenbarligen inte varit önskvärt.
Händelserna fick mig att inse två saker. För det första: jag vill inte dö på min post som en soldat(baserat på arbetskamraters öden) och för det andra: jag måste skydda min familj, för så här kan vi inte ha det (högludda hotfulla telefonsamtal som jag inte vill att mina barn ska ta emot).
Jag uttrycker mina personliga argument för att sluta vara lärare här en gång, bara för att jag tycker att du uttrycker ett genuint intresse av att få veta. Jag vidhåller dock att min eller andra lärares argumentationsförmåga inte är det primära problemet.
Det primära problemet för skolan idag, är att det är så väldigt många lärare som har liknande upplevelser av skolan som jag. Många upplever att även om de trivs eller har trivts med yrket, så måste de lämna för att deras liv har blivit ohållbart. De som lämnar först är då av naturliga skäl de som har lättast att konkurrera om andra yrken. De som inte kan ta sig någon annanstans blir kvar. Det är den onda cirkeln som måste brytas. Människor måste orka och vilja vara kvar. De som har lämnat, eller funderar på att bli lärare, måste se yrket som ett hållbart alternativ. Som jag ser det är det den rävsaxen vi sitter i.
Tack!
Tack själv för en ytterst relevant (och argumenterande) beskrivning av de orsakerna som resulterade i ditt beslut att byta yrkesbana. Din berättelse är både intressant och ”skrämmande”. Jag hoppas att du kan vara med i framtiden och bidra, med både tankar och handlingar, till en attitydförändring inom skolväsendet.
RaderaKonstantin Meleounis
Det är intressant sociologisk betraktelse kring hur två grupper hamnar i en pajkastning som gör det svårt att åstadkomma något konstruktivt. Konstantin Meleounis kommer med en nyckel till att lösa upp situationen med sitt krav på fullständig argumentation. Sen vet jag inte om det räcker. När jag diskuterar det här får jag kämpa hårt för att inte fastna i att det var den store/starke som gav sig på den lilla svaga. Det började med att arbetsgivaren gav sig på arbetstagaren och struntade i att underbygga det med någon logisk argumentation.
SvaraRadera