Skolan och forskningen. En ödesfråga?

 

Debatten pågår om det är kvalitativa eller kvantitativa metoder som ger mest och bäst kunskap om lärandeprocessen. Se debatter på skolaochsamhälle.se och Johan Kants blogg.

Vårterminen 2011 blev tio licentiander klara med sina avhandlingar vid forskarskolan för lärare vid Karlstads universitet. En av dem var Kristoffer Larsson. Hans avhandling heter

Kritiskt tänkande i samhällskunskap: En studie som ur ett fenomenografisk perspektiv belyser

manifesterat tänkande bland elever i grundskolans år 9. Hans avhandling är klart kvalitativ.

Larsson avhandling är av olika skäl värd att titta i. Den behandlar således kritisk tänkande, vilket blivit litet styvmoderligt behandlat som forskningsämne i Sverige. Larsson menar därför att hans avhandling fyller ett tomrum när det gäller kunskapsbildning inom detta område. Avhandlingen är fenomenografisk, vilket innebär att de sammanlagt 19 niondeklassare, som är deltagare i studien, ställs inför fyra uppgifter av diskussionsnatur rörande samhälleliga frågor för att deras föreställningar om kritiskt tänkande ska kunna kartläggas. Intervjuerna är omfattande och tar minst en timme i anspråk per elev. Studien syften är tre: a) att beskriva svaren på uppgifterna och därmed deras kritisk tänkande för att den vägen fånga in deras manifesterade kritiska tänkande, b) göra en hierarki i fråga om komplexitet i elevernas svar på uppgifterna och kategorisera dem och studera dessas kopplingar till det manifesterade kritiska tänkandet, och c) pröva fenomenografins fruktbarhet vad gäller forskning om manifesterat kritiskt tänkande.

Läsaren märker kanske redan nu att det är ett komplext fält som Kristoffer Larsson gett sig in på. Men det här är bara början. Larsson skriver en god prosa men uppsatsen är så tyngd av teoretiska resonemang, som visserligen nog är nödvändiga, att läsaren snart nog kan tänkas gå vilse eller tröttna. Den som tar sig igenom hela texten, som undertecknad, får dock lite belöning i form av glasklart språk och en stundtals mycket sund inställning till vetenskaplig diskussion. Författaren bemöter en del argument som han förväntar sig ska resas mot avhandlingen. Han tar bl.a. upp frågan varför det är så få undersökningsdeltagare han bygger avhandlingen på. Svaret är att i fenomenografiska studier antar man, enkelt uttryckt, att alla företeelser bara kan upplevas på ett bestämt antal sätt av människor. Eftersom det är fyra uppgifter som deltagarna ska svara på i denna studie kan man, enligt Larsson, räkna ut att det inte behövs mer än cirka tjugo deltagare för att täcka av alla människors upplevelser av uppgifterna. Dessa hypoteser är djärva men är närmast att betrakta som axiom i fenomenografiska undersökningar.

Larsson tar också upp problemet med att forskaren tolkar de svar som eleverna ger samtidigt som dessas svar också är tveksamma av olika skäl. De kanske t.ex. inte helt har tillgång till sin inre värld. Larsson ser dock inte detta som ett hinder utan accepterar att tillståndet är så flytande i den värld vi lever. Här blir Larsson nästan lite postmodernistisk, även om han kanske själv inte skulle acceptera den synpunkten.

Larsson får till sist nästan ihop sina resonemang med en verbal skicklighet men samtidig med en labyrint av begrepp och logiska slutsatser, som ibland är svåra att följa. Han konstaterar att manifesterat kritiskt tänkande är kopplat till föreställningar om kritiskt tänkande och att  fenomenografiska studier lämpar sig väl för forskning om kritiskt tänkande.

Inledningen till undersökningsdelen är omfattande och välskriven. Där går han igenom de skilda definitionerna som finns av kritiskt tänkande och ger en översikt och inblick i den fenomenografiska världen.

Frågan är då vad en sådan här studie ger för fruktbara resultat för lärandeprocessen. Jag skulle vilja säga att dessa är mycket få om ens inga. Den fenomenografiska metoden är för esoterisk och världsfrånvänd att den knappast kan ge någon som helst ledning för lärare vare sig teoretiskt eller praktiskt. Frågan är om den ens för forskningen om kritiskt tänkande vidare. Den kan möjligen vara intressant för vissa filosofer, men det är enbart en  gissning.

Med de verklighetsfrånvända antagandena om att antalet upplevelser av ett visst skeende är begränsat sätter sig fenomenografin i ett svårt läge. På sikt är hela saken dock än mer viktig. Det är nämligen så att några av de nya idéerna inom skolforskningen är direkt kopplade till fenomenografisk metodik, nämligen learning study och variationsteorin. Duger inte grundidén så kan alltihop fallera. Det är således en ödesfråga. Till dessa nya idéer återkommer jag i senare inlägg.