Artikeln som Ulla Runesson blev arg på finns numera även på Newsmill
http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/26/fenomenografin-riskerar-att-leda-fel
http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/26/fenomenografin-riskerar-att-leda-fel
Jag har länge kritiserat vissa fenomen inom skolforskningen.
Den fenomenografiska forskningen har jag bland annat diskuterat. Jag har dock
sällan fått något svar som röjer deras djupa, oreflekterade uppfattning av min kritik så
tydligt som nedan..
Ulla Runesson,
professor i pedagogik i Jönköping, utlät sig dock omedelbart på mail
när hon fått min recension av Annica Otterborgs avhandling. Tystnad är
uppenbarligen det anbefallda försvaret på kritik.
”Kolleger,
Min
första tanke: vad fan är det för en idiot. Så gick jag in på hans blogg, och
fick det bekräftat.
Hoppas
att ingen av er tänker svara. Tystnad är bästa försvar här.
Med
vänlig hälsning,
Ulla”
OT: Hur förklarar du att så få vill bli lärare i SVerige?
SvaraRaderatråkmagistern
Beror på det dåliga rykte lärarna fått genom dålig utbildning på lärarutbildningar plus dålig underhållning av skolorna.
SvaraRaderaOch en mängd andra orsaker också....lönmen med.
Om man inte svarar på kritik, speciellt om det är sådan som brister, låter man den "felaktiga" bli styrande. Nu uppfattar jag dock ditt inlägg om avhandlingen, fenomenografin mm. utifrån vad jag vet var du står i vetenskapliga sammanhang. Din kritik mot fenomenografin i stort, blir då förklarlig. Det är ju därför man alltid skall precisera sin egen uppfattning.
SvaraRaderaDet gäller även när man arbetar med fenomenografin. Man skall precisera vilken uppfattning man själv har om fenomenet då det styr ens analys och tolkningar. Då kan man mycket väl intervjua, analyser och tolka materialet.
Men eftersom jag inte läst avhandlingen vet jag inte om det ligger något i din kritik.
Men nog kunde väl fenomenograferna ganska lättvindigt bemöta min kritik av t.ex. distansen mellan óreflekterade uppfattningar´ och det nedskrivna resultaten iaf?! Men tystnad anbefalles. Vad säger du om det? Du verkar lite förstående inför reaktionen?
RaderaNej, jag var bara diplomatisk!
RaderaMen Monika, du vet ju att tyst diplomati inte hjälper
Raderai extrema fall!
Nej, men det är klart att det inte är okey.
RaderaI andra sammanhang hade du kallat det påhopp, eller hur, Monika?
RaderaJag är för öppenhet i vetenskapliga sammanhang. Och det ligger i sakens natur att försvara det man har gjort. Har därför lite svårt att förhålla mig till att man beslutar sig för att göra tvärtemot.
RaderaOch om du tänker på hur du beskrivs. Behöver jag kommentera det?
Självklart tar jag avstånd från det.
RaderaOjojoj! Jag är verkligen chockad över professor Runessons inställning! Och jag skäms å vetenskapssamhällets vägnar! Är detta en enstaka företeelse eller är det symptomatiskt för hur pedagogiska forskare tar till sig kritik?
RaderaGu' hjälpe oss, i sådana fall!
Runesson tar ett rejält spadtag i pedagogikens grav...
Det beror på många orsaker. Skolan har inte underhållits, vare sig utvändigt eller invändigt omss. Lärarna får en usel utbildning och sådant märker folk. Lönen följer därefter.
SvaraRaderaDet här kan bara lösas på lång sikt.
Att själv välja tystnad är en sak - och illa nog i forskningssammanhang där målet aldrig är nått och varje tes ska kunna kullkastas och /eller försvaras. Att uppmana till tystnad i en forskningsdebatt - mycket oroväckande och olämpligt. Rättning i forskningsleden, var slutar sådant?
SvaraRaderaJönköpingsprofessorerna kanske skulle göra som professor Gillberg i Gbg - bränn upp materialet för säkerhets skull?
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderajag gick själv på lärarhögskolan i Göteborg i början av nittiotalet och hade då bl.a. Ulla Runesson som lärarutbildare. Jag bor sedan många år i utlandet och har därför inte haft någon kontakt med/eller någon kännedom om vad som har skett på lärarhögskolan under de sista 20 åren. Då jag igår googlade Runesson och fick fram information om att hon nu är professor i Jönköping och dessutom besvarar kritik på det sättet som här ovan visas, blir jag tyvärr inte särskilt förvånad. Jag upplevde lärarhögskolan i Göteborg som lite av en inskränkt institution där endast människor med den rätta "tron" anställdes. Som tjugoårig student var det naturligtvis svårt att riktigt bedöma vad som var vetenskapligt hållbart eller inte. Man "indoktrinerades" med ideer som bl.a. fenomenografin som skulle användas som forskningsmetod och som även jag själv tillämpade i mitt avslutningsarbete. Jag kan idag se att jag lärde mig en hel del på det, men jag ser det definivt inte som en tillförlitlig metod. Vad jag vänder mig emot är att det överhuvudtaget ska kallas forskning. Det är ,som du säger, en fråga om hur den som intervjuar tolkar svaren. Tolkningen är och förblir subjektiv. Det är ytterst pretentiöst att tala om att kartlägga barnens "genuina" eller "oreflekterade" tankar.
Vi som gick lärarutbildningen då, upplevde ofta att man absolut inte fick rikta någon som helst kritik under seminarier där litteraturen skulle diskuteras. Min kurskamrat blev näst intill utskälld av Ulla Runesson när hon ifrågasatte innehållet i en av böckerna. Det verkar tyvärr som Runesson fortsätter i samma spår även 20 år senare, och att lärarhögkolan i Sverige fortsätter att hålla på att föra fram människor med samma övertygelse.
Eftersom jag själv idag arbetar på ett universitet i utlandet, blir jag chockad av att en professor får lov att förhålla sig såsom Ulla Runesson gör, att hon inte kan bemöta kritik på en viss nivå. Hon skulle kunna bli stämd i utlandet för ett sådant skriftligt uttalande som det ovan.
Vad jag tycker är viktigt att framhålla är i varje fall att "fenomenografin" inte har fått något särskilt fäste i utlandet, vilket ju faktiskt kan tyda på att det inte kan vara en särskilt hållbar/tillfölitlig forskningmetod, även om man gärna på Sveriges lärarhögskolor vill tro det!
Även om det inte hör till just den här speciella diskussionsfrågan, skulle jag också vilja yttra kritik när det gäller nepotismen på Göteborgs universitet. "Gurun" bakom fenomenografin är ju bl.a. annat Ference Marton och Ingrid Pramling. Fru Pramling som ju är gift med f.d. professorn och rektorn för Göteborgs universitet Samuelsson, lyckades ju bli den första professorn i förskolepedagogik, så vitt jag vet. Trots att jag fann en hel del av hennes böcker banala, och att hon gjorde vetenskap av självklarheter, verkar det ju som hon har lyckats ganska bra karriärmässigt, troligtvis tack vare sin man. Att hennes son Niklas Pramling nu dessutom har blivit professor på samma institution, talar ju för sig själv. Skrämmande!
Jag tycker absolut att du ska fortsätta att rikta kritik mot fenomenografin. Det finns många som håller med dig.
Detta är en dårskap som går mycket djupare än dårskapen kring Thomas Quick. Vem orkar skriva boken?
SvaraRadera