Ny idé för lärande i skolan - meningsfull?

 

Det finns inte så många övergripande, sammanhållande teorier om lärande. Tyvärr är det mest en mängd lösa hypoteser som svävar omkring utan att hitta någonstans att landa. Ett försök till

teoriskapande har gjorts med vad som har kommit att kallas variationsteorin. Den sägs ha tillkommit som en teoribas för fenomenografiska studier. Jag har länge undrat över om det verkligen är en teori det handlar om i ordets rätta bemärkelse.  Fenomenografi handlar om att söka kartlägga individers mentala föreställningar om företeelser och jag har tidigare tagit upp frågor kring fenomenografi i en genomgång av en doktorsavhandling. Learning study heter den undervisningsmetod som används här och vari variationsteorin förekommer som vetenskaplig uppbackning.

Anette Fredriksson har skrivit en uppsats på lärarutbildningen vid Göteborgs universitet som tar upp frågan varför det blir mörkt på natten från ett lärandeperspektiv.  Uppsatsen är handledd av docent Mona Holmqvist, som  har forskat på och använt sig av learning study  och variationsteorin under mer än tio år. Inom variationsteorin anser man det viktigt att beakta olika aspekter av det som man avser lära eleverna. Först har Anette Fredriksson gjort en förstudie med ett litet antal barn där hon tagit reda på vilka förklaringar barn i åldern 6-9 år avger när de på frågan varför det blir mörkt på natten. Uppsatsen är intressant både i sig men även från ett kritiskt pedagogiskt perspektiv.

Centralt i variationsteorin är variation, urskiljning och samtidighet. Det som är föremål för lärandet, lärandeobjektet, måste belysas genom de olika aspekter de har och de för lärandet kritiska aspekterna betonas.  Dessa aspekter måste varieras så att lärandeobjektet blir uppenbart för eleverna. De kritiska aspekterna visade sig vara att solen är en stjärna, jordens form, vad ett dygn är och jordens alla rörelser. Dessa aspekter varierades sedan samtidigt eller var för sig så att barnen kunde utveckla flera perspektiv. Undervisningen förfinades i ett par led med nya små undervisningsgrupper. Mellan undervisningspassen diskuterades hur långt eleverna hade nått i förståelse och vad som borde ändras på. Tanken med undervisningen med de olika elevgrupperna byggde på s.k. distribuerat lärande, dvs. tanken att individer lär bättre av varandra i ett socialt sammanhang än enskilt och isolerat. I klassrummet bollades då de olika aspekterna runt i diskussion med eleverna och tester före och efter lektionerna visade hur väl förståelse för frågan om mörker på natten hade uppnåtts. Det visade sig att efter den sista mest förfinade lektionen hade 78 % av eleverna alla rätt mot 32 % och 40 % efter den första och andra lektionen.

Uppsatsen är så välskriven man kan begära med en så oavsiktligt komplicerad undervisningsmetod. Det är ytterst märkligt att denna artificiellt konstruerade teori har spritts så pass mycket. För det första är det inte en teori utan en slags manual för undervisning.  Här skulle Occams rakkniv vara ett passande vapen att skära bort alla termer och den låtsade vetenskapligheten.

Den undervisningsmetod som används vid variationsteorins och learning theoryns tillämpning

är snarast ägnad att förvirra eleverna. Eftersom naiva förklaringar kommer upp i diskussionerna mellan läraren och eleverna  kommer dessa att delta i det s.k. distributiva

lärandet, dvs. spridas mellan barnen och ingå det mentala medvetandet hos dem. I åtminstone en nära framtid kommer möjligen dessa idéer då att interferera med den korrekta kunskapen om varför det är mörkt på natten. I denna tidiga ålder är det  kanske enklast också att komma ihåg och hålla sig till mer konkreta förklaringsmodeller.

Skälet till  förbättringen till den tredje, mest förfinade lektionen kan lika gärna tillskrivas den ökade erfarenhet och kunskap som lärarna  genom upprepade diskussioner om innehållet i lektionerna. Lärandet mellan individer i en grupp, s.k. distributivt lärande är en av de bärande idéerna bakom grupparbete och praxisgemenskaper av olika slag. Naturligtvis sker sådant lärande. I själva verket äger lärande ständigt rum medvetet och omedvetet. Men nackdelen med fördelat lärande är att felaktigheter kan läras in samtidigt med korrekta fakta. Kontrollen av sanningsenligheten görs ju i gruppen och bara ibland tillsammans med läraren. Elevgruppens grad av effektiv kontroll är beroende av dynamiska krafter som tyvärr sällan problematiseras av dem som ivrar för grupparbete.

Lärande mystifieras ofta av pedagoger. Varför vet jag inte. Variationsteorin och även learning theory är exempel på när mystiken har blivit formulerad i vetenskapliga termer. Exempel på belastande begrepp är när lärandeobjekten beskrivs som antingen erfarna, upplevda eller intentionella. 

Återigen, jag blir inte klok på dessa pedagogiska försök att skapa vetenskaplighet. Jag nämnde Occams rakkniv. Lärandeprocessen kan beskrivas enkelt och den kan beskrivas på ett komplicerat sätt. I pedagogiska sammanhang bör man sträva efter att använda sig av en så enkel och tillämpbar beskrivning som möjligt. Genom kognitionspsykologin får man vetenskaplig och rak väg till förståelsen fenomen i vår omvärld och hur lärandet och upplevelser sker och organiseras i vår hjärna. Därigenom förstår man att vägen till kunskap

inte är den som variationsteorin föreslår. Vårt lärande är komplicerat men teorier om det bör vara så simplistiska som möjligt.

Anette Fredriksson har gjort ett mycket gott arbete och mina invändningar ska på intet sätt

drabba henne.  Men vi är alla då och då omgivna av dåliga rådgivare.