tisdag 19 juni 2012

Diagnoser hit och dit

 
Som lärare och forskare i psykologi är det fascinerande att följa rättegången mot Breivik i Oslo. Den sänds ju direkt bl.a. på Verdens Gang (vg.no). Stämningen har lättat lite i rättssalen sedan de första dagarna och skämt och skratt ibland. Målet har nu pågått fyrtio
dagar.

Psykiatri är en märklig disciplin. Den har inga hållbara övergripande teorier utan bygger i stor utsträckning på enstaka iakttagelser av patienten, i detta fall Breivik, som ibland övertolkas på det mest fantastiska sätt. Att Breivik skrev mycket blev till hypergrafi och att hans ögonrörelser syntes märkliga tolkades också som tecken på psykisk sjukdom. Att han hade hängt bakom spårvagnen ibland i unga år blev också patologiserat som riskbeteende, men medlemmar av rätten hade själva gjort det i sin ungdom visade det sig. Om fantasiord var patologiska neologismer eller inte blev ordentligt diskuterat i rätten. Till råga på allt så koncentrerade sig olika psykiatriker på olika beteenden och utsagor hos Breivik och kom därför fram till helt olika diagnoser. Schizofreni, narcissism, Aspberger och Tourette; diagnoserna haglade.

Problemet med psykiatridiagnoser är att de säger något om orsaker till skeenden som redan har hänt. De vet vad Breivik har gjort sig skyldig till och söker sig bakåt i tiden för att se tidiga tecken på psykisk störning. I ställe för att förutsäga (predicera) försöker de postdiktera.
Den som söker den finner. Det är mycket beklämmande för mig som är insatt i psykologi att höra de spekulativa utsagor som psykiatrikerna i Oslo öser ur sig. Det mesta de säger har ingen som helst stöd i vetenskap utan närmar sig litteraturforskarens tolkning av romanfigurers karaktärer. Det är svårt att förstå hur psykiatrin kan ha så stort inflytande i dagens värld. Mycket pengar tilldelas psykiatrin men vilka resultat de kommer till är höljt i dunkel. Den vanligaste insatsen som praktiserande psykiatriker gör är att skriva ut psykofarmaka. Få av dem praktiserar psykoterapi och vissa av dem använder  då psykodynamiska teorier, vilka inte har några som helst vetenskaplig grund.

Min åsikt är att psykiatrin borde utsättas för en genomgripande granskning.

6 kommentarer:

  1. Jag håller med dig. Man måste hitta en förklaring och speciellt i psyket. För annars kan detta inte förhindras genom åtgärder i framtiden.

    Men, vem vet, det kanske är ren och skär ondska. Om det är Breivik själv man skall fokusera på eller ondskan som företeelse, vet jag inte.

    Tänker på Hanna Arendt då hon följde rättegången mot Eichmann - Hon skriver om det i Den banala ondskan.

    Hon skriver själv (står att läsa i baksidestexten, men sammanfattar boken) "Denne [Eichmann] var varken diabolisk till sin karaktär eller någon ideologisk fanatiker. Mannen som hade betraktas som den som utförde förintelsen var ingenting annat än en fantasilös byråkrat utan egna idéer och initiativ. Den dygd han satte främst var pliktuppfyllelse. Ondskan var, som bokens titel säger, banal."

    I en annan text (kommer inte ihåg titeln på den) har hon skrivit att människor som inte kan tänka (i den djupaste mening) kan också utföra onda handlingar. För om de börjar tänka skulle de tveka.

    Hennes filosofiska förklaring på ondskan är på sätt och vis enkel, men likväl tänkvärd.

    SvaraRadera
  2. Rätt Monika. Men att förklara handlingar med ondska blir cirkulärt. "Hur vet man att han är ond?". "Jo, titta vad han gjort sig skyldig till".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det blir problematisk! Hur förklarar man att någon är ond. En god människa kan ju också utföra onda handlingar, även om de inte är i närheten av Breiviks. Men Arendt som jag förstår henne menar hon att ondskan inte finns hos individen som något ont, men att denne drivs av någonting som skapar ondska.

      Radera
  3. Psykiatrin hamnar i en allvarlig moment 22 situation när det rör sig om riktigt bestialiska brott. Å ena sidan måste någon vara galen för att begå så vidriga saker men å andra sidan är det någon slags smart-ondskefull strategi som inte innebär galenskap att genomföra så hemska saker att personen kan betraktas som galen och komma undan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ondska är ett subjektivt begrepp men i vissa uppenbara fall är det kanske så att defintionen är lämplig på en person som inte ska få vistas i samhället igen och få fortsätta med sina onda gärningar.

      Radera
  4. Bra inlägg, men en anmärkning i marginalen är att du felstavat Aspergers syndrom. Felstavningar drar alltid ned helhetsintrycket!
    Karin

    SvaraRadera