INTELLIGENS OCH UTVECKLING

En banan är alltid gul. I mörker eller ljus, i regn och solsken. Men objektivt sätt har bananen inte samma färg hela tiden, men människor anpassar sig och ser bara gula bananer trots att ljusets våglängd skiftar.  Men under natriumlampans sken på en parkeringsplats framstår bananen i en underligt gul dager. Det beror på att människan under sin långa utveckling aldrig behövt anpassa sig till en sådant ljuskombination. Forskaren Satoshi Kanazawa från London School of Economics beskriver i en artikel från förra året hur samma anpassning till omgivningen har skett även rent psykologiskt. Kanazawa är således intresserad av evolutionen i relation till intelligens.

Intelligens har att göra med förmågan att dra slutsatser från det lilla till helheten, eller från helheten till det lilla. Den har utvecklats över tid, ibland med stora språng. Om t.ex. en massiv översvämning drabbar en stor stad en gång per sekel, och varje gång dödar alla med en intelligens under genomsnittet, så kommer den kvarvarande befolkningens intelligens till sist att ligga mycket, mycket över den ursprungliga befolkningens. Oftast går ju dock förändringarna långsammare.

Flera saker skiljer mer intelligenta från mindre intelligenta. Förmågan att inse hur andra tänker och planerar varierar mellan människor, och som en följd därav vår förmåga att avgöra om vi blir lurade eller inte. Diagnoser som autism och Asperger´s är exempel på störningar som dämpar denna förmåga.

Vad utmärker då intelligenta människor av i dag? Kanazawa hävdar att intellektuellt sämre rustade individer mer uppskattar vissa TV-shower där samma individer uppträder gång på gång. Detta menar författaren beror på att dessa människor har svårt på att skilja verklighetens människor från TV-rutans. Mer intelligenta människor inser att det bara är teater. Intelligenta människor tenderar vidare att oftare vara liberaler än konservativa, vilket har att göra med att

intelligens är kopplad till en öppenhet inför förändringar och för andra kulturer. Liberalism anses som en evolutionärt ny syn i mänsklighetens idéhistoria. Det har visat sig att intelligensens inflytande på liberalism är dubbelt på så stort som effekterna av kön och ras.

Människor är väsentligen dagdjur. Intelligenta människor tenderar att lägga sig senare, att mer bli nattdjur. I 20-30 års ålder är skillnaderna i läggtid närmare en timme i genomsnitt.

Kanazawa avslutar sin artikel med att påpeka att ärftligheten sällan är 100 %. Det finns alltså plats för miljöinflytande. Till sist är allt ett samspel människa-miljö.

Kanazawa, S. (2010). Evolutionary Psychology and Intelligence Research. American psychologist, 65, 279-289

LÄRARE BLIR VILSNA UTAN DIDAKTIK

Ludvigsson, D. (2011). Lärarstudenters relation till historieämnet. Nordidactica, 1, 40-57. Karlstad: Karlstads universitet

I tidskriftens Nordidacticas första nummer finns bl.a. en artikel av David Ludvigsson, som disputerat i historia vid Uppsala universitet och som undervisat både i gymnasieskolan och på universitetet. Ludvigsson, som är intresserad av didaktik, har för tidskriften skrivit en artikel om historieämnet och lärarstudenter.

Ludvigsson har intervjuat nittioen blivande historielärare om deras relation till sitt valda ämne. Dessa har i sin tur intervjuat gymnasieungdomar om samma sak. Jag koncentrerar mig här på resultaten av de förstnämnda intervjuerna.

Ludvigsson citerar forskare som kritiserat lärarstudenters bristande faktakunskaper i historia.  Han går nu vidare för att studera hur de ser på sitt ämne. Han upptäcker att de blivande lärarna inte alls använder ämnet för att träna elevernas källkritiska kännedom. Inte heller söker de genom sin undervisning forma demokratiskt sinnade medborgare. Lärarstudenterna reflekterar inte gärna över historieämnets legitimitet. De kvinnliga studenterna tycker att det är för mycket makt och maktövertag över stoffet och föredrar kulturhistoria.

Historiesynen präglas av ett slags eurocentrism, som dock ibland utmanas av invandrargruppers frågeställningar. Kopplingen mellan historiens då och nuet används rätt ofta, men utan att det i kursplanen nämna begreppet historiemedvetenhet alls tas upp.

Ludvigsson menar att lärarstudenternas historiedidaktiska språk är svagt utvecklat. Didaktiken har misslyckats med att ge studenterna ett språk om undervisning. De intervjuer med elever som lärarstudenterna gjorde, som kort nämnts, visade sig öka medvetenheten om elevernas potential och förkunskaper och bör ingå i lärarskolningen som ett slags utbildningsverktyg.

Ludvigsson framställning är klar och redig. Att studien är kvalitativ gör att den har sina begränsningar. I en mer kvantitativ undersökning hade man säkert talat om hur många tillfrågade som inte ställt upp i undersökningen och även kanske kunnat ge mer precisa slutsatser. Generaliseringar hade åtminstone kunnat diskuteras.

VISST LYDER LÄRARE OCH ELEVER !

Inspirerad av Eva-Lotta Hyltén i Göteborgsposten kom jag att fundera på begreppet lydnad. Det är ju liksom lite ute nuförtiden, men fortfarande används begreppet, fast i omskriven form. Nu ska alla ha en gemensam värdegrund, och diskutera denna. Det låter demokratiskt, men i själva verket är det nog mycket liknande värden som förr, som man förskriver sig till.

Det finns flera skäl till varför människor, och därmed även elever, lyder, anpassar sig, fogar sig, följer strömmen och allt vad man säger.

För det första så lyder man osynliga regler, eller normer, som ingen alls tvingar en att följa. Dessa normer har ofta att göra med hur man normalt anser att folk ska uttrycka sig, klä sig eller bete sig. Detta att vilja följa normer, konformitet, är säkerligen ett arv från långt förgångna tider då sammanhållningen i små grupper var väsentlig. Vissa människor kan vara överkonforma, dvs. ängsligt följa alla skrivna och oskrivna regler, medan andra är underkonforma, dvs. bryter mot alla möjliga normer. Det föregående gäller t.ex. socialt ängsliga människor, som helst inte vill märkas. Det senare gäller t.ex. s.k. psykopater, som inte känner skuld när de bryter mot hävdvunna sätt att föra sig.

När det gäller samhälleliga normer är reglerna mycket strikta och komplicerade för när ett beteende anses inte följa normen, inte vara normalt. Om du med hoppsa-steg tar dig nerför Storgatan kommer du säkert att väcka visst uppseende. Men om ett gäng småtjejer gör detsamma, anses det normalt. En bra diskussionsfråga är då under vilka omständigheter hoppsa-steg är normalt.

Man anpassar sig också när man får likvida medel för att göra det. Folk kan stå böjda över ett ritbord hela dagen och konstruera hus åt andra bara för att få lön helt enkelt. När människor sedan fått in rutinen i det som de gör, så går det av bara farten, utan tankemöda. En annan bra belöning som kan få folk att hjälpa till, kanske mot sin vilja egentligen, är att smickra. ”Du som gjorde det här så bra förra gången, du kan väl ta det här nu med?!” In parentes ska vi dock komma ihåg att om jag får svaret att personen inte har tid, så betyder det att h*n inte har lust.

Människor anpassar sig också av inställsamhet. Om jag varje vecka helt frivilligt åker hem till chefens trädgård och klipper gräsmattan, så kan olika motiv förmodas ligga bakom. Kanske rentav en önskan att ställa sig in.

Den potentiellt farligaste formen av lydnad eller anpassning är den gradvisa. När man ger ett löfte. om att engagera sig i något, så bör man tänka efter före: Vart kan det här leda. Ju längre man sedan håller på och binder upp sig i handlingar, som är på ett eller annat sätt förkastliga, desto svårare är det att ta sig ur sammanhanget. Det här kan förklara, men inte ursäkta, varför människor ger sig in i fruktansvärda illdåd och efteråt inte kan förstå hur det har gått till. Man har helt enkelt gradvis komprometterat sig.  Sådana människor är ofta ett slags offer för omständigheterna, medan omgivningen vill se dem som helt igenom onda.

Man kan ju fråga sig vart människors fria vilja tog vägen.

I ETT KOMMANDE INLÄGG BERÄTTAR JAG OM NÄR MINA STUDENTER VAR UTE PÅ STAN FÖR ATT BRYTA MOT NORMER.

VARFÖR JAG HYSER VISS TVEKSAMHET INFÖR LÄRARUTBILDNINGEN

I diskussionen har olika orsaker till skolans nedgång diskuterats. Många av dem som är aktiva lärare nu inser att detta bedövliga faktum måste debatteras, andra åter väljer att tala om alla 10 000-tals duktiga lärare som gör underverk på våra skolor. Någonstans måste det finns ett gravt perceptionsfel.

När jag bedömer lärarutbildningen gör jag det utifrån nära upplevelser av landets lärarutbildningar. Det jag där mött har varit svaga administrationer, många universitetsadjunkter med förakt för forskning och teorier, och som själva inte har en tanke på att förkovra sig eller disputera. Märkliga diskussioner om hur elever utan några som helst befästa kunskaper själva ska söka kunskap i olika källor. De hatar att höra ordet flum, men talar själva om korvstoppning och utantillrabblande i generella termer.

När de någon gång får tillfälle att forska blir det med kvalitativa metoder, som ofta utmynnar i kunskap så är så snäv, utarmad och privat upplevd, att den inte kan ligga till grund för utvecklingen av lärarverksamheten.

Så till sist en sann bild ur  verkligheten för fem år sedan:
Jag talar med några lärare från lärarutbildningen om lärarstudenternas språkkunskaper och påpekar att de inte kan stava. “Det lär de sig med tiden”, säger en av utbildarna. Jag påpekar då att de är urusla på meningsbyggnad, och då svarar utbildarna: “Det viktiga är väl att du förstår dem”.

Nu kanske ni förstår min tvekan.

SÅ ÄR DET I NORGE

Aftenposten (26/5, 11) skriver att 54 % av de norska arbetstagarna inte har fått återkoppling från sina chefer under det senaste året. Däremot går avlöningarna upp, men arbetsglädjen minskar. Ledarna har inte förmåga att se sina anställda som individer.

I Verdens Gang ser man förresten ofta sådana här insändare: 
Les om vitenskapskrigen. sokal og dawkins tar opp disse problemen
 Den største trusselen i vitenskapen i dag er at nyrelativister,  tekstolkere, sosialkonstruksjonister, sosiologer osv har fått enormt med definisjonsmakt uten å ta hensyn til biologi.

trussel = hot

Annat är det i Sverige.

POSTMODERNIST I KRIS

 Postmodernism är på sätt och vis en vacker och inbjudande idéströmning. Ingenting är säkert, allt och inget är sant. Då kan det gå så här när man forskar inom denna relativistiska genre. Nedan ett citat från sammanfattningen en lärarstuderande gjort av sin examensuppsats:


"Enligt Skolverkets publikationer finns det svårigheter i att definiera en lagom barngruppstorlek. Syftet med denna studie är att belysa förskollärarens beskrivningar av en lagom barngruppstorlek. I undersökningen intervjuades fem förskollärare i två olika skånska kommuner. Enligt Skolverket  råder det inte några belägg för någon gruppstorlek som skulle kunna anses vara den optimala i alla sammanhang. Den samlade forskningen visar på att det är en komplex fråga där många olika faktorer samspelar, antalet barn, gruppens sammansättning, lokaler och pedagogens kompetens är några av dessa. Enligt den filosofiska teoribildningen inom det postmoderna perspektivet finns det inga absoluta sanningar som kan beskriva den komplexa världen. Att säga att det bara finns en verklighet är enligt postmodernismen att skapa en norm utifrån objektiv kunskap. Resultatet i denna studie visade på att antalet har en betydelse likväl som barnens ålder och lokalerna för vad som anses vara en lagom barngruppstorlek. Det fanns en svårighet att peka på någon faktor som mer betydande än någon annan. Betydelsen av en lagom stor barngrupp innebar att alla barnen tillgodosågs och uppmärksammades."

JANTELAGENS FELAKTIGA ANVÄNDNING

Jantelagen tillämpas säkert över hela världen. Vissa vill få det till att Sverige är så unikt att lagen bara gäller här, men det är säkert fel.

Du skall inte tro att du är någon.

Du skall inte tro att du är lika god som vi.

Du skall inte tro att du är klokare än vi.

Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

Du skall inte tro att du vet mer än vi.

Du skall inte tro att du är förmer än vi.

Du skall inte tro att du duger till något.

Du skall inte skratta åt oss.

Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Tror du inte att vi vet något om dig?

Den gäller överallt, men den tillämpas egentligen av fel personer. Tänk efter nästa gång ni hör någon åberopa Jantelagen, så ska ni se att det är något som inte stämmer riktigt. Lagen borde ju brukas av dem som känner sig i faktiskt underläge, som är hjälplösa och inte har någon kraft kvar. I stället är det uppåtsträvarna, karriäristerna, uppkomlingarna, de lättkränkta narcissisterna som ropar ut att nu har jag drabbats av Jantelagen. De känner så när de inte får tillräckligt med utrymme att tränga sig fram på. De påbud som Jantelagen föreskriver är exakt de tankar och ord som uppåtsträvarna tänker eller säger till oss, som de tycker är bromsklotsar i deras utveckling

Tänk på det nästa gång ni hör ordet Jante.

     

DEBATT OM SKOLAN OCKSÅ I FINLAND

Även i vårt grannland diskuteras skolan livligt:

Vasabladet

DEN FEMININA SKOLAN OCH DESS LÄRARE

I den mycket intressanta antologin Genusperspektiv på förskola, skola och utbildning från  Malmö högskola i början av 00-talet beskriver Maja Lundahl i ett välskrivet och informativt kapitel feminiseringen av den svenska skolan. För tio år sedan var 93% av lärarna i förskolan kvinnor, över 70% i grundskolan och omkring 60% av skolledarna. Denna kvinnodominans tas mycket sällan upp när frågor om könskvotering förs på tal. Några dramatiska förändringar lär knappast ha skett. Den skola som på så många sätt nu är på allas läppar är alltså i mer eller mindre hög grad kvinnligt dominerad

Det finns många historiska skäl till detta. Lundahl anger flera. På 1800-talet ansågs kvinnor bättre passa för det omhändertagande som ingick i skolans arbete. När bönderna inte ville släppa sina barn till skolan tilläts under en period barnen att undervisas hemma, och där fanns ju kvinnorna till hands. När hemmafruidealet upphörde mot slutet av 1900-talet behövde en mängd kvinnor arbete, och många av dem ansåg, enligt Lundahl, att lärarjobbet passade bra in med skötseln av de egna barnen. Männens antal i skolverksamheten varierar lite, men är i klar minoritet. Skälen till detta anses vara att männen bl.a. är mer inriktade på karriär, enligt Lundahl, och inte ser någon framtid i det lågavlönade lärararbetet. Den uppblossande pedofildebatten har också gjort män mer obenägna att söka sig till utbildningarna. I början av 1900-talet var endast småskolan (klasserna 1 och 2) kvinnodominerade, medan folkskolan hade en jämn könsfördelning. Malmö högskola har länge arbetet intensivt med frågan om värvning av fler män.

Man kan fråga sig vad en sådan snedfördelning gör med upplevelsen av skolan, för allmänheten och eleverna. Man kan också med berättigande undra vad som hade gjorts om snedfördelningen hade varit den rakt motsatta. Samma snedfördelning med övervägande kvinnor finns i många yrken, men just skolan har ju ansetts vara viktigt för barnens tidiga (oönskade) socialisering in i könsstereotypier. Därför torde en diskussion om konsekvenserna av obalansen vara mycket viktig.

LEGITIMATION FÖR FÖRSKOLLÄRARE PÅ ANDRA SIDAN JORDEN

I Nya Zeeland tar det två år för en redan anställd förskollärare att bli legitimerad. Under den tiden följs aspiranten av en handledare som ser om ett antal viktiga punkter i protokollet uppfylls. Innan förskolläraren är fullt legitimerad kan en tillfällig legitimation utdelas, då full lön först kan utbetalas. Först efter tio veckors anställning kan legitimeringsprocessen börja.

I protokollet som handledaren för ska antecknas att kandidaten förstår målen för verksamheten, att h*n har förståelse för de kulturella olikheterna mellan barnen, att h*n visar att h*n kan analysera den egna verksamheten kritiskt och dessutom kan följa erfarna kollegers råd. Kandidaten ska dessutom följa facklitteraturen på området och kritiskt tänka igenom sina egna uppfattningar och fördomar.

SPRÅK VÅLLAR PROBLEM - ÄVEN BLAND BLOGGARE

I många samhällen finns det flera språk. Inte sällan består de olika språkgrupperna av kulturellt sett skilda individer. Ofta uppstår motsättningar mellan olika grupperingar. Skilda språk bidrar då lätt till motsättningarna. Vi kan se det i Finland, där svensktalande och finsktalande står emot varandra i vissa frågor och i Belgien, där språkfrågan håller på att splittra hela landet.

Men även i Sverige kan spänningar uppstå mellan människor enbart på grund av olika sätt att bruka språket. De finns flera sätt att använda språket, men här tänker jag skilja mellan det poetiska, blomstersmyckande språket och det mer direkt, argumenterande språket. Det poetiska språket är i sina bästa stunder formfulländat och bländande skönt med lyriska metaforer och glödande versmått. Orden behöver inte definieras utan ska bara kännas och upplevas. I sin sämsta form blir det bara ett bollande med ord som ingår i meningar som tycks sakna slut och som krusidullar sig fram mellan bokstäverna så här:

”Om vi däremot ger eleverna möjlighet att ”bli till” genom ett lärande objekt kan vi lärare lyfta aspekterna av detta lärande och hur och genom vem vi lärde. Det vill säga vi arbetar med något och lyfter fram också den sociala aspekten av hur vi lärde oss.”

eller

”Jag har alltid sökt befria eleverna från att vara fokus till förmån för att ge fokus att bli till kring. Därför undervisar jag så att mitt innehåll är tydligt och att jag själv inte överger det. Vi blir till för att vi får uppgifter att relatera till.”

Det finns människor som låter sig förföras av ord och det är ingenting felaktigt i det. Det är bara det att om man som jag i detta sammanhang är ute för att tala i en viss sak blir det lite irriterande att möta ett språk som inte låter sig fångas in. Författaren menar själv att h*n älskar ord. Det betvivlar jag inte. Men uppenbarligen måste dessa ord då antingen komma ur egen fatabur eller passa in i den exakta mall som finns uppställd sedan länge. Jag använder ett argumenterande språk i skoldebatten, men möts av dessa svårfångade eufemistiska utgjutelser. Någon kallade detta språk kärnfullt, vilket jag inte förstår. När jag då frågar vad författaren menar möts jag av total oförståelse. Antingen är den spelad eller äkta. Jag vet inte. Men uppenbarligen har h*n trott att jag på något sätt är ute efter att kränka. Jag ser sedan i ett inlägg att h*n skriver att h*n vill akta sin egen blogg för nedsmutsning och raljerande. H*n stänger helt enkelt av mig. Jag kan inte kommentera det h*n säger längre på bloggen. Mig gör det inte så mycket. Jag undrar bara hur h*n tänker. H*n som talar så vackra ord tål inte lite skräp på kavajen. H*n som talar om förståelse vill inte förstå utan utesluter. Kan detta sätt att förhålla sig till andra verkligen bara gälla på bloggen?

Språk mot språk. Då gäller det att förstå utan tolk.

BARNENS RÄTTFRAMMA VÄRLD

En gång när min dotter var liten följde hon med mig och mina söner till Arlanda för att hämta mamma som varit på studiebesök i London.Det var en regnig dag och vi fick
ta oss i hällande regn fram till ankomsthallen. Där blev det en lång väntan eftersom mammas flyg var försenat. Min dotter var fascinerad av tavlorna som visa planens ankomsttider mm. Jag förklarade bäst jag kunde var det stod där. Efter en stund tog hon mig i armen, tittade storögt på mig och sade med självklarhet i rösten: "Om planet störtar, står det STÖRTAT då på tavlan?".

Vad säger man?

HAS DET BIL?

För alltför många år sedan arbetade jag en termin som lärare på ett skolhem, som drevs av Stockholms dåvarande barnavårdsnämnd. Man kan säga att det var den tidens värstingar, som jag och en annan lärare hade hand om. Skolhemmet låg fint inbäddat i grönskan uppe vid en liten ort i Dalarna. Jag vara bara sex-sju år äldre än de dussintals killar som fanns där, och det var ett tufft jobb. Killarna hade de mest obehagliga bakgrunder; en hade en pappa som var kassaskåpssprängare och en mamma som var prostituerad. Inga goda utsikter för de grabbarna inte!

Många minnen finns det därifrån. Ett har inte direkt med skolan att göra utan med tilltalsord. Jag körde bil upp till Dalarna och fick en hel stor villa för mig själv. När jag skulle ut och handla gick jag till närmaste butik. Det kvinnliga butiksbiträdet tilltalade mig med DU, vilket gjorde mig konfunderad. År 1962 sade alltså jämnåriga ungdomar inte du till varandra! Jag var 22 år. Men i Dalarna hade man gjort det länge

Men sedan gick det fort. Man kunde säga du till vem som helst men bara på bensinstationer. Det var liksom en fristad. Men 1968 kom en ny chef till Socialstyrelsen och bad personalen säga DU till honom. Det blev en skräll i hela pressen. Jag jobbade då på en mycket konservativ organisation, men en dag frågade plötsligt den högdragne chefen oss: "Varför säger ni inte du till mig?" och det gjorde vi därefter med tvekande stämma.

På den gamla tiden kunde man inte säga du till folk utan att ha bestämt det på förhand. Mina föräldrar hade det alltid besvärligt när de skulle på fester. De mindes inte vilka de "var du" med. På fester kunde man nämligen "lägga bort titlarna" bara för kvällen eller för alltid och det var viktigt att hålla reda på vad som gällde.

Många skrev om meningar för att slippa säga du eller ni (som ansågs lite spetsigt och ofint) och man kunde höra saker som: "Has det bil?" och "Åks det till landet i sommar?".

Så var det på den gamla goda tiden.

ELEVERS INLÄRNINGSSTILAR OCH LÄRARES LÄRSTIL

Det har länge ansetts vara en dagsens sanning att elever och studenter har olika inlärningsstilar (jag skiljer här på detta begrepp och lärares lärstilar). Idéerna har varit att lärare genom att kartlägga elevers olika stilar kan anpassa sina lärstilar därefter. Olika inlärningsstilar har ibland beskrivits som en förkärlek för att ta in information antingen genom hörseln, synen eller andra sinnen. Lärstilar genom åren har varit holistiska, reflektiva, förnuftsinriktade eller dess motsats. Individer är olika även i undervisningssammanhang, det är sant. Men skälet till detta är även att de varierar i intresse, förmågor och att somliga har svårigheter att lära sig, inte inlärningsstilar i sig.. Forskning om matchning mellan inlärningsstilar och lärstilar ger dessutom faktiskt nedslående resultat.

Idén om inlärningsstilar har kommit att betraktas som sunt förnuft och man menar att det finns flera skäl till det. I jämlikhetssträvandena ingår att alla är lika och där passar stilteorin in utmärkt. Dessutom har vi en tendens att helst se sådant som bekräftar våra uppfattningar om hur saker förhåller sig. Lärare bör sluta med att tänka i inlärningsstilstermer och i stället söka efter metoder, som är belagda av forskning

Ovanstående är hämtat ur Cedar Riener och Daniel Willinghams artikel ”The Myth of Learning Styles”, tidskriften Change (2010), vol. 42, s. 32-35.

NUETS DIDAKTIK

Så här skriver Agneta Jonsson i sammanfattningen till sin licentiatavhandling ”Nuets didaktik. Förskolans lärare talar om läroplan för de yngsta” (Göteborgs universitet, 2011):

”   Resultaten visar att läraruppdraget framstår som unikt på det sättet att arbetet med barns lärande och utveckling huvudsakligen tycks ske här och nu och i mindre utsträckning utifrån en planerad verksamhet. Det har resulterat i begreppet nuets didaktik. Begreppet grundar sig i lärares beskrivningar av innehåll och arbetsformer i vilka gemensamma drag är konkretion, tidsaspekten samt ett tydligt barnperspektiv kopplat till didaktikens utgångspunkter vad, hur, varför, vem, var och när. Vidare visar resultaten att för dessa lärare är personlighetsutveckling och social anpassning det ojämförbart väsentligaste syftet med de yngsta barnens lärande och utveckling samt att lek har samma dignitet som specifika innehåll så som naturvetenskap och matematik. Ett starkt barnperspektiv reser frågor kring barns och lärares ansvar i lärandeprocessen såväl som utveckling respektive bevarande av förskolans verksamhet…”

Stämmer det som Jonsson skriver? Är förskolepedagogiken så oplanerad?

Är social anpassning det viktigaste i barnens lärande?

KRIS I SVENSK TV

I lördags räddades vår heder. Då vann en glaskrossande ung man, som sagt att han gärna parkerar på handikapplatser svenska folkets hjärtan. Han sjöng om att han vill bli populär och

hamnade på tredje plats av tjugofem deltagarländer.

Vad är det vi håller på med? En antal sångare sjöng, eller skrek, till överröstande musik och 

bländande ljuseffekter. Och Saade gjorde sitt, uppenbarligen.

Svensk TV hade två kommentatorer på plats, som rapporterade i stort sett samma saker hem som vi själva kunde se här hemma i Sverige. En stor del av det de sade var nedskrivet på förhand. Barnkanalen hade ytterligare en reporter på plats för att göra ett kortare program. Jag antar att dessa tre hade sällskap av någon eller några chefer. Varför detta slöseri? Svensk TV klagar över sina ringa medel och kvaliteten är därefter. Humorprogrammen befolkas av halvkändisar som får förinspelade applåder och skratt så fort de säger ett könsord.

Många program går ut på att kränka andra. Samtidigt talas det jämt om kränkning av grupper i samhället. Vissa program anspelar på eller visar sex, samtidigt som vi beklagar sexualiseringen av det offentliga rummet och skärper sexlagstiftningen.

Sex och kränkningar. Vi både hatar och älskar båda. Lika mycket?

DEN OMEDVETNE DESPOTEN

En gång för ett antal år sedan var jag inblandad i en utbildning vår institution hade för en extern kund. Under seminarier och olika övningar upptäckte våra lärare att allt nog inte stod rätt till med myndigheten. Det kom fram mer och mer och nästan all kritik kunde härledas till platschefen i Stockholm. Han gjorde upp noggranna regler för uppförande, klädsel och bemötande av kunderna. Chefen uppmuntrade de anställda att tala med honom med ungefär följande uppmaning: ”Kom gärna till mig och prata ut. Jag vet att det fordrar ett stort mod, men kom i alla fall”. Han var en synnerligen obehaglig chef på alla de sätt.

Till sist kom det fram till chefen att tillståndet på myndigheten hade kommit till vår kännedom. Han ringde och bad att på träffa oss för att, som han sade, förklara allt.

Vi satte oss i en cirkel med chefen (och hans uppvaktning från huvudkontoret), hans anställda och min kollega och jag. Vi hade före mötet med våra elever kommit överens om att nu bara diskutera framtiden och inte det som varit. Men kritiken läckte obönhörligt fram. Då upphov chefen i sina svarta galoscher sin röst, och sade den numer hos mig klassiska repliken:

”Nu får vi se till att vi inte hamnar i en dialog!”

Var det en felsägning? Ja. Menade han inte vad han sade? Jo.

SKOLAN BEHÖVER FORSKNING OM SKOLA OCH LÄRANDE

Det talas mycket om att forska. Lärare ska forska, forskningen ska bidra till skolans utveckling och forskning är viktig. Allt lärandet ska bygga på vetenskaplig grund och s.k. beprövad erfarenhet. Men hur ska denna forskning idealt se ut?

Jag tror att det bästa är att låta forskningen innebära att man t.ex. i studie följer ett antal klasser över tid. Under de år undersökningen pågår samlar man in en mängd data, både kvantitativa och kvalitativa, kring alla elever och deras lärare. Uppgifterna ska vara både av sociologisk, psykologisk, medicinsk och pedagogisk natur. Genom att man fortlöpande samlar in data kommer man att få en mycket riklig databas, som retrospektivt och prospektivt kan studera elevernas utveckling ur olika perspektiv. Eftersom datamängden om varje individ blir så bred så kommer enskilda individer olika grupper av individer med olika utvecklingslinjen att kunna följas. Påverkan på elevernas utveckling av skilda lärarstilar och klassammansättningar kommer också att kunna analyseras.

Men nästan allt det där är redan gjort!

Redan på 1960-talet startades ett stort longitudinellt (=utsträckt i tiden)  projekt i en mellansvensk stad. Lärare ville dock inte ställa upp med data (jag har ingen koll på varför) men nästan allt jag ovan skisserat finns med i den stora undersökningen. Nästan inga resultat har nått skolans värld. Tidigt upptäckte man vilka faktorer som påverkade betygssättningen förutom rena kunskaper, men man valde, för lärarnas skull, att inte publicera (Bergman & Stattin /1977/, psykol. inst. Stockholms universitet; Olika kunskaper – olika betyg?). Man fann också att man med hjälp av enbart lärarskattade klassrumsbeteenden till 90% kunde förutse vilka elever som skulle få besvärligt i livet (psykiatrisk vård, kriminalitet, alkoholism).  Nästan alla pojkar begår mindre brott under tonåren. Med hjälp av fysiologiska och beteendedata kunde man dessutom mycket exakt förutse vilka som skulle fortsätta sin kriminalitet efter 20-årsåldern. Flera andra resultat finns att tillgå.

Tyvärr ville inte lärarna bidra med mjukdata om sig själva eller sin undervisning. Varför vet jag inte. Jag tror att det är sådana här storskaliga studier vi behöver göra. Olika metoder måste då användas; enkäter, intervjuer, observationer, medicinska prov och även uppgifter ur existerande register.

Detta innebär att debatten om personlig integritet skulle skjuta fart igen. Men vad är viktigast: lösligt tyckande om skolan utifrån egna och andras erfarenheter eller vetenskapligt grundade analyser mot det att vi lämnar ut vissa uppgifter om oss själva till forskare? För mig är svaret givet.

DIMMIGA DALAR

Ibland dyker gamla minnen upp helt oförmodat. Nu senast hände det när jag läste igenom några skolbloggar. Där mötte mig ord som möten, relation, arena, aktör, perspektiv, roller, utveckla, lärande, samtala, kommunikation, delaktig, demokratisk, växa och dialog.

Det var mycket ofta som jag inte förstod vad de riktigt stod för. De var liksom uppkastade i luften och fick komma ner som de ville. För mig stod det ibland ett töcken runt ordmassorna. Det kanske var meningen. Jag vet inte.

DÅ

kom jag att tänka på några rader som jag skrev en gång när jag var yngre och ännu mer romantisk:

”Låt mig samla dina dimmor dal

de tynger så djupt där nere”

Ska leta fram resten av dikten, tror jag.

VI TAR DET SOM FINNS

Först har vi hållit ett föredrag för ett antal sjuksköterskor om deras arbetsvillkor i relation till deras utbildning.  När vi hade avslutat föredraget gick vi ut på gatan och promenerade i lugn takt hemåt. Efter 10 minuter stöter vi på ett par ungdomar som vill att vi ska gissa yrkena på några förbipasserande. Ungdomarna visar sig vara studenter, som är ute för att göra en fältstudie. Vi ser några personer passera, och gissar bäst vi kan vilket yrke de har. Efteråt när vi får se resultatet märker vi att vi har gissat "sjuksköterska" ovanligt ofta. Det är precis vad man skulle kunna vänta sig. Det kallas på psykologispråk tillgänglighetsprincipen. Det som är lätttillgängligt i huvudet som nyligen inträffade ting, oroande tankar som upptar vårt sinne mm styr i hög utsträckning vår syn på omvärlden. Oroliga människor ser oftare hot i omgivningen.
Hungriga uppmärksammar oftare reklam om mat eller restauranter.

När en pensionerad gymnasielärare  efter fem år återvänder för att vikariera i skolan
finner hon att mycket har förändrats på de åren. Allt har blivit värre. Det som då är aktuellt i hennes huvud är  den lilla bit av verkligheten som hon just nu har aktuell och en jämförelse med den tid hon själv var aktiv. Sådana anekdotiska bevis har föga förklaringsvärde.

Denna princip ligger bakom exponeringen av märkes- och firmanamn på hus, taxibilar,
i skyltfönster, tidningar osv. Namnet ska hållas tillgängligt i huvudet, så att vi i köpögonblicket först kommer att tänka just den modellen.

PLI, FOSTRAN OCH VÄRDEGRUND

Människan har alltid velat att det ska finnas regler för hur man får uppföra sig.  Detta har ofta gällt barnens och ungdomars beteenden.  För talade man ofta om att få pli på ungarna, att fostra dem. I dag är man mer teoretisk och inte så rakt-på-sak och talar hellre om skolans värdegrund.

En av de få ting man egentligen kan enas om är att skolan kan vara demokratisk. Med det menar man nog egentligen delaktighet, dvs att alla ska ha möjlighet att utöva inflytande. Viktigare beslut fattas sällan i demokratisk ordning.

I övrigt är man inte så överens i sak, som vi gärna tror. Några gånger gjorde jag ett experiment med studenter. Samtliga i dessa grupper var antingen juridikstuderande eller jurister. De fick en fallbeskrivning där en 25-årig man hade skänkt eller sålt narkotika utanför skolor med hög- och mellanstadieklasser. De straff studenterna kunde utmäta gick från kontraktsvård till 25 års fängelse. Studenterna använde precis hela skalan. Så mycket för värdegemenskap i den frågan!

DEN NÖDVÄNDIGA FORSKNINGEN ?

Forskning är livsnödvändig för samhället. Utan den kunskapsuppbyggande verksamhet som forskning innebär skulle vi inte ha nått så långt i utveckling som vi gjort. Forskarna är värda all heder. Som exempel har jag tagit ett citat från en sammanfattning från en svensk forskares femtonåriga erfarenheter från sin forskning om kvalitet och arbetskraftens hälsa:

”Andra grundläggande principer är att det måste finnas ett engagerat ledarskap i organisationen och att alla anställda måste vara delaktiga i kvalitetsarbetet. De som verkligen kan se detaljerna är de anställda. Därmed finns kunskapen om hur man förbättrar verksamheten i hög grad hos dem.
En annan princip är processorientering. Det betyder att de organisatoriska strukturerna ska vara flexibla så att arbetsprocesserna kan anpassas efter målet med verksamheten. För att uppnå kvalitet måste man ställa sig frågorna: Hur gör vi och hur kan vi göra det bättre?
Vidare måste inställningen hos människorna i organisationen vara att man strävar efter ständiga förbättringar och att de beslut man fattar är väl underbyggda.”

Men självfallet behövs ytterligare forskning. Eller…?

RECENSION: KÖNSASPEKTER PÅ DEMOKRATI I SKOLAN

Jormfeldt, J. (2011) Skoldemokratins fördolda jämställdhetsproblem: Eleverfarenheter i en könssegregerad gymnasieskola. Växjö: Linnéuniversitetet, Fakultetsnämnden för humaniora och samhällsvetenskap, Institutionen för samhällsvetenskaper.

I början av året lade Johanna Jormfeldt fram sin avhandling om skoldemokrati. Det är en mycket gedigen avhandling med mycket information i. Inte minst är den fylld med, för den ovana läsaren, stora mängder av statistik.

Jormfeldt vill undersöka hur upplevelsen av demokrati (beroende variabel) färgas av tre oberoende variabler; kön, sammansättningen män/kvinnor i grupper och gymnasieprogram. Gruppsammansättning mäts med procenten män i grupperna (0 =endast kvinnor, 100 = endast kvinnor). Jormfeldt genomför sedan en lång serie med regressionsanalyser, där hon kontrollerar för olika variabler och även studerar det samfällda inflytandet av två faktorer tillsammans (interaktion). Upplevelsen av demokrati mäts med hjälp av tre variabler: de uppgivna erfarenheterna av inflytande, diskussion och rättsäkerhet.

Resultaten, alla framtagna med multipel regressionsanalys, visade inga samband för kön, könssammansättning eller gymnasieprogram. När Jormfeldt statistiskt utmönstrade påverkan från de tre oberoende variablerna framträdde en bild som visade att ju fler män det var i en grupp, dess sämre var upplevelsen av demokrati.

Komplexa samband fanns dock mellan demokratiupplevelsen och manligt inriktade programval, trots att män där är i majoritet. I nästa veva undersökte författaren demokratierfarenheternas inverkan på dels medborgardeltagande och betyg. Röstdeltagande hade inga samband med upplevelsen av demokrati i skolan.  Betyg visade ett oregelbundet mönster av samband med demokratierfarenheter.

Det som Jormfeldt räknar som sitt huvudresultat är att, under vissa statistiska förhållanden, fler män i grupper gradvis minskar demokratiupplevelsen. Hon för långa, insiktsfulla men spekulativa resonemang om detta fenomen.

Det är ovanligt men glädjande med en avhandling i didaktik som innehåller statistik.  Regressionsanalyserna är dock nog för svårsmälta för den vanliga läsaren, men naturligtvis kommer Jormfeldt att på annat sätt redovisa

sina fynd. Avhandlingen blir i långa stycken nära nog en lärobok i regressionsanalys, och så ska det ju inte behöva vara. Den alltför precisa och djupgående presentationen av även icke-signifikanta resultat är verkligen tyngande. Förmodligen är det sin egen läroprocess som Jormfeldt här indirekt beskriver.

Att beskriva resultaten är en pedagogisk utmaning. Hur förklara att kön inte har en effekt på demokratiupplevelsen, men att fler män i en grupp minskar den?  Även statistiska metoder har sina fällor. Regressionsanalys är en skakig metod, vilket jag själv har påtagliga erfarenheter av. Detta att kontrollera för variabel A, när man undersöker sambanden mellan variablerna B och C, är också en knepig sak, som ibland för oss alltför långt från verkligheten. Det går till så att man rent statistiskt utplånar inflytandet av variabeln A på variablerna B och C, så att ett kliniskt rent mått på de sistnämnda variablerna uppnås. Men verkligheten är ju inte sådan.

Jormfeldts avhandling är ambitiös och hennes resonemang kring demokrati och kön bjuder på många uppslagsrika synpunkter. Undervisar hon kanske i statistik på lärarutbildningen nu? Det vore bra om hon lärde sina kolleger att förstå statistik.

BEHAVIORISM - EN DÖD IDÉ?

Behaviorismen har gamla anor. Den bygger på en antal inlärningsteoretiska satser som är väldigt allmänna. Några exempel är Bolles´ två enkla inlärningslagar, som sannerligen gäller än i dag: 1) Om A händer, så händer sannolikt B, och 2) om jag gör C så resulterar det sannolikt i D. Dessa kopplingar lär vi oss livet igenom och de ger stadga åt livet (och förväntningar, fördomar) och kontroll (hur ska jag bete mig?)  över skeendena omkring oss. Det är klart att så korrekta och rakt-på-sak-teorier får evidens. Annat är det med de snåriga, mångordiga icke-teorier som omger mycket av dagens skoldebatt. De går inte att mäta (det är väl OK), men hur kan de då vila på vetenskaplig grund, som skolans arbete ska göra?

Hur ska vi veta att icke-evidensbaserade metoder fungerar? Går vi på magkänsla?

Den forskning man åberopar är mest kvalitativ forskning, där inga säkra metoder finns för att försäkra sig om undersökningarnas värde eller resultatens hållbarhet.

På vetenskaplig grund? Lösan sand.

RECENSION: KUNSKAPSUTVECKLINGENS FASER

Almén, L. (2011). ”Mind over Machine”. Presentation av en modell för kunskapsutveckling.

Didaktiskt Tidskrift, Vol 20, No 2, s. 85-93.

Lars Almén  ger en utmärkt sammanfattning av bröderna Dreyfus klassiker ”Mind over Machine. The Power of Human Intuition and Expertise in the Era of the Computer (1986).

Hubert och Stuart Dreyfus antar att det finns fem steg mellan nybörjarstadiet inom ett område (NOVIS) och expertstadiet. En schacknovis kan känna till reglerna, men kunskapen är kontextoberoende. På nästa stadium, AVANCERAD NYBÖRJARE, kan man t.ex. förstå när kungens position är utsatt. Kunskapen är situationsberoende. För den KOMPETENTe är ett visst läge på schackbrädet beroende av hur det såg ut innan sista draget. Den kompetentes övergripande strategi blir att slå kungen i stället för att skydda de egna pjäserna.

Den SKICKLIGE handlar på intution, som baseras på tidigare erfarenheter. Den skickliga spelaren måste ibland lämna intutionens omedvetna väg och medvetet studera den aktuella situationen. EXPERTen slutligen är helt uppslukad av spelet och utför sina drag genomgående omedvetet och intuitivt.

Det som ovan avses med intuition är inte något mystiskt utan högst rationellt. Intuition är summan av alla erfarenheter inom samma område, som gjort uppfattningen och handlingarna inom detta helt automatiserade och utanför viljans omedelbara kontroll..

Vad kan då dagens lärare få ut av Dreyfus modell? Jo, de visar att lärandet sker i stadier, som måste passeras i en viss ordning. I brödernas novis>expert-modell finns en inbyggd motsägelse: de tre första stadierna innebär att bygga upp nya kunskapsbitar. Men de två sista stegen innebär att intuition tas i bruk. Hur lär man barnen det?  Dreyfus menar nivåerna SKICKLIG och EXPERT måste lämnas åt eleverna/ungdomarna själva.

Lars Almén diskuterar även kritik mot Dreyfys linjära lärandemodell. Almén menar vidare att en viktig punkt är att man på högre nivåer främst måste kunna prioritera vilken kunskap som är viktig. Almén avslutar med att presentera av variant av bröderna Dreyfus modell.

Alméns genomgång är, som redan sagts, ambitiös och bra och kan rekommenderas. Det som kanske förvånar lite, när man alltmer ofta för fram begreppet intuition är att en hel del forskning saknas. Både i Europa och i USA har omfattande forskning om subliminal perception ägt rum. Man har på ett övertygande sätt bevisat att människor, åtminstone för kortare perioder, omedvetet reagerar på stimulering och information, som de inte kan uppge att de uppfattat med sinnena. I Uppsala har man på detta sätt lyckats att på sublimal väg skapa ”konstgjorda” fobier. Det är helt klart att detta omedvetna, automatiska intag av information skapar inlärning, vilken ju kan sägas vara baserad på icke medvetet erfarna erfarenheter.

KATTER ÄR OLIKA - MÄNNISKOR LIKASÅ

Ett budskap som det tycks vara svårt att förstå är att alla är olika varandra, och att en hel del skillnader är genetiskt överförda. Jag har fyra barn och sex barnbarn och kan ju se hur ungefär samma uppväxtbakgrund gett upphov till individer som är mycket olika i en mängd avseenden.

Det är lika lätt att se det här i djurvärlden. Jag såg en gång fem kattungar födas.
Genast från början var en av dem genomsocial; försökte krypa fram till närmaste människa, trots att det gick knaggligt. En annan satt tyst och stilla hela tiden och gjorde inte mycket väsen av sig. Naturligtvis blev den sociala katten först vald och den tillbakadragna sist när ungarna skulle få ett varaktigt hem.

Temperament är ett av de mest tydliga genetiskt givna dragen och som en genetiker sade till mig, i allt människor gör finns en genetisk komponent.

Vi är ju trots detta egentligen släkt med alla, men har inte namn på avlägsna släktkkopplingar.

RECENSION: OM RÄTT BETYG I SKOLAN

Wickmitz, L: (2011). Rätt betyg för vem? Betygssättning som institutionaliserad praktik.

Licentiatavhandling, Institutionen för språkdidaktik, Stockholms universitet, Studier i språkdidaktik, 3.

Larissa Wickmitz tar upp en dagsaktuell fråga i sin licentiatavhandling. Grundproblemet är egentligen hur väl den statliga regleringen av betygssättningen stämmer överens med den praktik som lärarna av olika anledningar utvecklar.

Genom narrativ analys av några svensklärares berättelser får hon fram deras syn på betygssättningens svårigheter.

Wickmitz skiljer mellan läraryrkets professionalisering, vilken utgörs av dess status utåt och därmed deras position i samhället och professionalism, vilket har att göra med lärares kompetens och erfarenhet. Hon menar att de två sätten att betrakta yrket kolliderar i bl.a. betygsfrågan. Lärarna menar att de behärskar betygssättning, och alla är medvetna om att inte bara kunskap manifesterad i prov kommer till uttryck där. Detta innebär att även ett till synes för högt betyg kan vara ett korrekt betyg. Personligheten hos eleven kommer naturligt att vägas in i betygen.

Lärarna anser också att betyg och kunskapsuppbyggnad är två oförenliga företeelser.  Betygen leder till hets och stress vilket ytterligare försämrar förmågan att lära.

Det är väl inga nyheter som Wickmitz framlägger i sitt arbete, men avhandlingen är välskriven och instruktiv. Genomgången av betygsfrågan är mycket givande och lärarnas perspektiv uttömmande beskrivna. Man får helt enkelt betygsfrågan belyst från flera synvinklar.

Det man undrar över är om Gremas något omvägsaktiga semantiska och narrativa analys varit nödvändig för avhandlingens resultat och slutsatser. Dessutom förefaller vissa åsikter hos lärarna snarast vara lite anpassade efter fackliga eller allmänt omhuldade idéer; läraryrket är så stressande, betyg skymmer kunskapsbildningen.  Jag har aldrig hört någon yrkesutövare påstå att deras arbete är lugnt och behagligt eller går framåt i lugn takt. Att elever skulle vara hetsade just över betygsjakten ställer jag mig en aning tveksam inför. Det skulle innebära att de känner att de tävlar med varandra. Det behövs ju inte.

Vissa utsagor bli bara sannare med tiden.

HÖRRÖ DU MAGISTERN!

För en väldigt massa år sedan jobbade jag i en niondeklass. Det gick bra, tyckte jag. Relationerna med elever var bra, jag var mycket ung och kunde skåda  framtiden från rätt håll.

En dag tog studierektorn mig avsides  och tillsade mig ganska skarpt att jag måste sluta med att låta eleverna säga du till mig. Det minskar respekten, sade han. Jag lydde motvilligt rektorn och försökte börja stoppa elevernas duanden. Det kändes inte så kul. Det blev så konstlat och dystert, tyckte både eleverna och jag. Men så skulle det vara.

Några år senare hade duandet slagit igenom helt. Och nu funderar vi inte över det längre. I Finland, USA och Tyskland  t.ex. är mycket av auktoritetstänkandet kvar; man blir kallad på med titel och allt.

Jag undrar hur mycket detta självklara och utmärkta närmande mellan människor i samhället har bidragit till problem i klassrummet?

Ingenting alls eller mycket?

VAKTA BARN ELLER UNDERVISA I FÖRSKOLAN?

Regeringen i Nya Zealand har föreslagit att antalet barn i förskolorna ska ökas från 50 barn till 150 i blandade grupper upp till sex års ålder. Intressant nog verkar frågan om kvoten vuxna/barn var av underordnat intresse i debatten. I stället har diskussionen gällt frågan om outbildade och utbildade lärare. Måste man vara utbildad för att kunna ta hand om barn professionellt. Många röster hörs för och emot. De som talar för professionella lärare betonar det pedagogiska arbetet, medan de som i stället menar att det kärleksfulla omhändertagandet är viktigast menar att utbildning inte är så betydelsefull. Det finns också idéer om att skälet till att den pedagogiska verksamheten så starkt nu lyfts fram främst har att göra med en önskad höjning av yrkets status.

Debatten kan man bl.a. ta del av på  www.childforum.com

KVALITET I FÖRSKOLAN - VAD ÄR DET?

 Reviderad version

Forskarkollegerna Gillian Croad och Sarah Farquhar gick för ett antal år sedan igenom ett stort forskningsprojekt (The Competent Child Project) på Nya Zealand, vars resultat hade påverkat regeringens förskolepolitik under lång tid. Det forskarna då fann att forskningen var behäftad med en rad allvarliga fel. Det var t.ex. betydligt färre barn än det uppgivna antalet som hade deltagit och dessutom var de i fel åldrar. Samband mellan variabler hade uppenbarligen valts ut för att ge det mest passande resultatet. På flera olika sätt lyckades forskarna till sist få gehör för sin kritik av studien. Kvaliteten på forskningen var således urusel.

Speciellt Farquhar är noga med ordens definition, som varje god forskare, och när hon i ett annat sammanhang diskuterar begreppet kvalitet skriver hon:

”Quality is an over-used word and it has been argued here that it is not a particularly helpful word…… It has been suggested that in being more specific we need to introduce more precise terminology focused on what we actually mean and are interested in”.

Hur menar då Farquhar att ordet kvalitet har använts? Det är för det första klart att begreppet har många olika betydelser. Huvuddelen av forskningen anser inte att föräldrar kan avgöra förskolors kvalitet och dessa har också svårt att få gehör för andra åsikter. För det andra är den ledande forskningen skriven på ett sådant sätt att gemene man inte förstår den så väl. För det tredje så verkar forskarna oftast stödja de riktlinjer som samhället har lagt ut. Generellt sätt har alltså forskningen varit i linje med den aktuella politiska agendan i stället för att komma med nya friska idéer. Ofta tar forskarna inte hänsyn till sina forskningsresultat utan går bortom dem och föreslår bättre bemanning eller mer driftsmedel för att höja kvaliteten.

Den dominerande synen på kvalitet har att göra med hur konsekvenserna för barnen är. Detta görs dock ofta i termer av kvantitativa mått som kvoten barn/vuxna, gruppstorlekar och personalens utbildningsnivå. Detta synsätt har då fokuserat på frågor om personaltäthet i stället för på motivationen hos personalen. På detta sätt kommer pengar och kvalitet att ses som nära förknippade.

Ett annat synsätt på kvalitet är det postmodernistiska (t.ex. Dahlberg, Moss och Pence) som lägger tonvikt på pedagogisk dokumentation och ett processtänkande i stället för på hur det går för barnen.. Här betonas en förståelse för vad som pågår i förskolans verksamhet som viktig för kvaliteten.

Min favoritforskare inom området, Sarah Farquhar, menar att ord som kvalitet ska man använda när det är ordentligt definierat. Detta gäller självfallet andra begrepp också.

RECENSION: PROFESSOR I DIDAKTIK LÄGGER UT TEXTEN

Hultman, G: (2011). Antropologisk didaktik: Noteringar om didaktik som situerad praktik. Didaktisk Tidskrift, Vol.20, No. 1, s. 69-83.

Glenn Hultman, Linköping, har skrivit en artikel i Didaktisk Tidskrift. Han gör där en grundlig genomgång av begreppet och dess olika förgreningar. Eftersom didaktik rör ”relationen mellan undervisning och inlärning” är det ett centralt ämne i undervisningsvärlden. Hultman begagnar triadsamspelet Ämne- Elev-Lärare för att åskådliggöra vilka olika samspel som kan förekomma mellan aktörerna och ämnet.

Man kan betrakta didaktik som ett sätt att fånga in allt som sker i klassrummet och då koncentrera sig på aktörernas upplevelser av situationen. Metaforerna avspeglar de olika skeenden som kan uppstå i klassrummet. Hultman väljer att inte betona didaktik som en akademisk disciplin om lärande, utan ser snarare undervisningen som konstnärlig verksamhet och som ett hantverk. Hultman tar avstånd från en alltför professionell syn på läraryrket, eftersom det är läraren som definierar situationen, ofta på ett informellt sätt.

Intressant nog förskriver sig Hultman till en kognitiv syn på människors informationsbearbetning. Han skiljer mellan det närmast omedvetna automatiserade intaget av information (som ständigt pågår och som tar lite hjärnkapacitet i anspråk) och det kontrollerade (som kopplas på när ting behöver uppmärksammas på grund av potentiellt hot eller överraskning; det är mentalt ansträngande). Den omedvetna kunskap (”tyst kunskap”) som skapas utanför vår kontroll kallar Hultman intuition. Dessa omedvetna kunskaper och de medvetna upplevelserna ger tillsammans upphov till det vi kallar erfarenhet. Här måste jag anmäla en något avvikande mening från Hultman. Han menar tydligen att man i hög grad kan lita på intuition (eller magkänsla som bl.a. rekryterare älskar att kalla det). Tyvärr är det nog inte så. Av skilda skäl kan omedvetna felinlärningar äga rum. Fördomsfulla uppfattningar hör exempelvis hit. Hultman utesluter inte detta, enligt vad jag förstår. Han föreslår att forskning bör ske för att se vilka sätt människor använder för att begripa sig på verkligheten i den komplexa kunskapsprocessen som ju lärandet innebär. I sådan forskning kan man med videoinspelningar se hur elever reagerar och tar till sig skeendet i klassrummet.

Till sist slår Hultman fast att konsten att undervisa är baserad på erfarenheter från grundlig skolning och en tillit till forskningsresultat. Han kommer då något att motsäga sig själv vad det gäller den omedvetna informationsintagprocessens påverkan på människor.

Hultmans forskning, som den redovisas här är klar och redig. Han bemödar sig om fakta och har en stringens i genomförandet, som är beundransvärd med tanke på det komplicerade ämnet. Den motsägelse jag nämnt är bara en mycket liten plump i protokollet.