Det talas mycket om att forska. Lärare ska forska, forskningen ska bidra till skolans utveckling och forskning är viktig. Allt lärandet ska bygga på vetenskaplig grund och s.k. beprövad erfarenhet. Men hur ska denna forskning idealt se ut?
Jag tror att det bästa är att låta forskningen innebära att man t.ex. i studie följer ett antal klasser över tid. Under de år undersökningen pågår samlar man in en mängd data, både kvantitativa och kvalitativa, kring alla elever och deras lärare. Uppgifterna ska vara både av sociologisk, psykologisk, medicinsk och pedagogisk natur. Genom att man fortlöpande samlar in data kommer man att få en mycket riklig databas, som retrospektivt och prospektivt kan studera elevernas utveckling ur olika perspektiv. Eftersom datamängden om varje individ blir så bred så kommer enskilda individer olika grupper av individer med olika utvecklingslinjen att kunna följas. Påverkan på elevernas utveckling av skilda lärarstilar och klassammansättningar kommer också att kunna analyseras.
Men nästan allt det där är redan gjort!
Redan på 1960-talet startades ett stort longitudinellt (=utsträckt i tiden) projekt i en mellansvensk stad. Lärare ville dock inte ställa upp med data (jag har ingen koll på varför) men nästan allt jag ovan skisserat finns med i den stora undersökningen. Nästan inga resultat har nått skolans värld. Tidigt upptäckte man vilka faktorer som påverkade betygssättningen förutom rena kunskaper, men man valde, för lärarnas skull, att inte publicera (Bergman & Stattin /1977/, psykol. inst. Stockholms universitet; Olika kunskaper – olika betyg?). Man fann också att man med hjälp av enbart lärarskattade klassrumsbeteenden till 90% kunde förutse vilka elever som skulle få besvärligt i livet (psykiatrisk vård, kriminalitet, alkoholism). Nästan alla pojkar begår mindre brott under tonåren. Med hjälp av fysiologiska och beteendedata kunde man dessutom mycket exakt förutse vilka som skulle fortsätta sin kriminalitet efter 20-årsåldern. Flera andra resultat finns att tillgå.
Tyvärr ville inte lärarna bidra med mjukdata om sig själva eller sin undervisning. Varför vet jag inte. Jag tror att det är sådana här storskaliga studier vi behöver göra. Olika metoder måste då användas; enkäter, intervjuer, observationer, medicinska prov och även uppgifter ur existerande register.
Detta innebär att debatten om personlig integritet skulle skjuta fart igen. Men vad är viktigast: lösligt tyckande om skolan utifrån egna och andras erfarenheter eller vetenskapligt grundade analyser mot det att vi lämnar ut vissa uppgifter om oss själva till forskare? För mig är svaret givet.
Det är det jag ska göra om några år när jag har lite mer på fötterna- forska om förskolan :) om små barn lärande :) och forskningen skall ligga nära verksamheten, mitt i den!
SvaraRaderaJag och min kursare på Lärarutbildningen blev rekommenderade att söka mastersprogram när vi skrivit vår C-uppsats men vi gjorde det inte. Vi tänkte på de föreläsare vi hade haft under utbildningen och de som verkligen var bra som verkligen hade något att komma med i sin forskning var de som hade varit i verksamheten själva. Så tänkte vi. Vi ska arbeta i tio, femton år innan vi gör något åt vår önskan men sen Bertil, sen händer det ;)
Jag har hört om och dessutom läst några bra rapporter om learning studies här på nätet.
SvaraRaderaDet låter bra, Linda. Men plugga lite statistik också så du kan följa all forskning och tillämpa alla metoder.
Lycka till!
Hej Bertil!
SvaraRaderaEtt intressant inlägg i debatten om skolforskning. Och jag håller med dig på ett par punkter, t.ex. att forskning om lärande och undervisning borde vara i centrum för skolforskningen. Och att stora longitudinella studier grundade på såväl kvantitativa som kvalitativa data ger eller kan ge en bra vetenskaplig grund. Dock är det två saker som jag vill problematisera lite mer utifrån din artikel: 1)Kunskapsmålen i svensk skola varierar över tid. 2) Det etiska i att använda forskning till att förutsäga individers livschanser.
1) Det önskvärda vore att det finns vetenskaplig evidens för att undervisningsmetod A är bättre än undervisningsmetod B för att elev C ska nå mål D. Men om såväl mål D som andra samhälleliga kontexter ändras över tid kan det vara svårt att med vetenskaplig säkerhet en gång för alla slå fast att ovanstående "lag" gäller i alla sammanhang. Och om vi inte har en säker evidens blir det andra bedömningsgrunder som gäller vid val av undervisningsmetod. Och den grund som ligger närmast till hands är beprövad erfarenhet. Notera att skollagen ger även stöd för att använda beprövad erfarenhet som grundval för undervisning. Problemet är dock att med beprövad erfarenhet nå t.ex. målet om en likvärdig skola.
2) Forskning om människor innebär också vissa etiska aspekter att ta hänsyn till. Och här är jag tveksam till att forskningen skulle fokusera på läraruppfattningar om vilka individer som t.ex. löper stor risk att hamna i kriminalitet. Ett problem blir t.ex. vad man ska göra med denna forskning. För inte kan forskningen endast beskriva ett förväntat förlopp utan att ingripa. Och om omvärlden, skola och sociala myndigheter ska ingripa, när och på vilka grunder ska denna intenvention ske? Och slutligen hur påverkar denna vetskap/vetenskap om framtida livschanser läraren och eleven?
Risken med beprövad erfarenhet är stor.
SvaraRadera(se annat inlägg här på bloggen. Sådan erfarenhet blir ofta väldigt privat och rubbas ogärna även när det behövs.
En evigt problem. Ska man avstå från forskning om riskfaktorer i livet bara för det? Jag tycker inte det.
Hej igen Bertil!
SvaraRaderaJag håller delvis med dig vad gäller riskerna med beprövad erfarenhet. Dock tror jag det vore olyckligt om vetenskap ställdes mot denna beprövade erfarenhet. Detta dels med tanke på att i de flesta professioner finns det, i alla fall om man ska tro Ingela Josefsson med flera, en outtalad kunskap byggd på sinnesförnimmelser förvärvade inom uttövarnas yrkespraktik. Dels med tanke på att även vetenskaplig kunskap kan ha sina brister. Om vi inte med säkerhet kan fastställa vilka specifika undervisningsmetoder som ger ett specifikt utfall i ett specifikt sammanhang blir det inte säkrare av att man klär denna osäkerhet i vetenskapliga termer. Dock kan ett strävansmål vara att nå mer kunskap om undervisnings- och lärandeprocesser.
Visst kan man forska om riskfaktorer, men är det lärarens uppdrag att forska om detta? Är det inte ett studieområde för andra akademiska inriktningar och andra yrkesfält? Men om det nu är ett centralt studieområde inom lärarprofessionen, hur ska denna profession då hantera detta? Oavsett vilket disciplin som studerar detta kvarstår olka frågor, t.ex. med vilken vetenskaplig säkerhet kan vi fastställa att individ A löper 65% risk att begå brott när han (eller hon) når en viss ålder. Om individ A får reda på denna risk, hur hanterar individ A det då? Kan det bli en självuppfyllande profetia? Etc.
Per, du har en poäng där. Det är ju självfallet inte lärarna som ska forska om riskfaktorer i livet. Vi kan ju dock inte gömma undan kunskap för lärarna. Sedan är ju den moraliska frågan hur vi ska behandla våra insikter.
SvaraRaderaJag vill iaf varna för att sammanblanda erfarnehet och kunskaper. "Beprövningen" gör man ju liksom själv....