En lärare skriver historia - men hur?

 

Från Karlstads universitets forskarskola för yrkesverksamma lärare kommer en ström av avhandlingar. I ämnet historia har Jessica Jarlhall i år presenterat en licentiatavhandling som ska belysa historielärares tankar och uppfattningar om sin egen undervisning. Författaren inskärper flera gånger att det inte handlar om hur det verkligen går till i klassrummen. Jarlhall har intervjuat fem lärare och de kommer från två skolor, en med många invandrare och med elever från undre medelklass och en med elever från medelklass och övre medelklass. Jämförelser görs mellan lärarna och mellan skolorna och författaren har synpunkter på hur de talar och tänker om sin undervisning.

Jarhall, Jessica (2012). En komplex historia. Lärares omformning, undervisningsmönster och strategier i historieundervisning på högstadiet. Licentiatavhandling. Karlstad University Studies, 2012:11

Författaren använder intervjuer för att studera av hur lärarna talar om sina undervisningsidéer och avhandlingen visar upp fem lärare med både personlig och gemensam lärarstil. Några anser sig ha mycket bra kunskaper i historia, medan någon annan har en mycket tveksam inställning till sin egen insikt i ämnet.  Den ämnesdidaktiska anknytningen är svag hos lärarna och omformningen från ämneskunskap till pedagogisk ämnesframställning tar flera vägar. Omformningsfaktorer är bl.a. läroboken och kolleger. Innehållet i intervjuerna är mycket intressant och förmodligen givande för verksamma historielärare att ta  del av och Jarhall kommenterar föredömligt och kunnigt de reflektioner som kommer fram.

Hela avhandlingen bygger således på intervjuer och vid något tillfälle så undrar författaren hur pålitlig den metoden är. Hon borde ha undrat lite mer över den saken. Tyvärr är det så att kvalitativa avhandlingar och uppsatser som använder intervjumetodik nästan aldrig problematiserar förfarandet. Ändå finns det en myckenhet av forskning som pekar på att de svar man får ofta är färgade av förväntade och socialt accepterade svar.  Lärare som utfrågas om sina föreställningar rörande sitt arbete kan därför rimligen förväntas anpassa sina svar till den som intervjuar.  Känsliga spörsmål ger mer ärliga svar i enkäter än i intervjuer, visar forskningen. Att uttala sig om sin dagliga yrkesverksamhet kan åtminstone för vissa kännas som ett känsligt område,  där bl.a. prestationskrav  och yrkesetik aktualiseras. Kanske lite underordnad i detta fall men ändå viktigt att ha i åtanke är frågan om hur väl vi har kännedom om de processer som styr vårt handlande. Modern psykologisk forskning har visat att omedvetna föreställningar om omvärlden i hög utsträckning styr oss. Fördomar, förutfattade meningar och s.k. förförståelse har inflytande på oss på detta omedvetna plan. Detta gör det svårt att befria sig från de väl etablerade ”sanningar” som vi härbärgerar. Man kan således av flera skäl inte ta intervjusvar som rena rama, nakna sanningen.

Till detta kommer den allmänt utbredda metoden att samma forskare gör datainsamlingen och sedan finns med i tolkningsprocessen och skrivprocessen. Detta gör att den effekt som intervjuaren kan ha haft på sina undersökningsdeltagare beständigas och förstärks.

Sammanfattningsvis så har Jessica Jarhall skrivit en levande och fin avhandling om fem historielärare på en ort i Sverige.  Avhandlingen är välskriven och detaljrik. I bakgrundsdelen

går Jarhall noga igenom tidigare forskning på området och redogör bl.a. för den transformation

som överförandet från ämnet till pedagogiken innebär. Avhandlingens resultat är ju inte alls representativt för lärare i Sverige, vilket ju är en svaghet som alla kvalitativa undersökningar brottas med. Men de fem lärares officiella uppfattning om hur de tänker och talar om sin historieundervisning får vi grundligt och skickligt utredd. 

Jarhall säger sig ha använt abduktiv metod men det är svårt att förstå när och hur den använts.  

Det saknas en tydligare koppling mellan datainsamling och resultatredovisning i form av använt tillvägagångssätt.

Mer vetenskaplig forskning om skolan behövs

 

Hermeneutik diskuteras återigen och ställs upp som en fullt likvärdig, ja, överlägsen, partner till mer kvantitativa metoder. Detta är synnerligen allvarligt och hotar att förstöra det vetenskapliga landskapet, där många krafter borde syssla med mer relevant kunskapssökande kring skolan och de frågeställningar som dess verksamhet ständigt ger upphov till.

I dagens skolforskning dominerar  tolkande, hermeneutiska angreppssätt. Den typiska studien består av intervjuer med ett mycket begränsat antal människor från någon plats i landet inom ett visst sammanhang och dessa ska då få uttala sin syn på något fenomen i skolan. Deras nedskrivna uttalanden analyseras sedan och genom att föras samman i kategorier, vilkas presentation med smärre utvalda citat från intervjuerna får utgöra hela den sammanlagda resultatredovisningen.  Den viktiga frågan som efter en studies avslutning borde ju vara:  Vad använder man nu denna kunskap till? Den frågan tas sällan upp i dessa studier utan man anser sig närmast med automatik ha fått en ökad förståelse av hur människor tänker om det undersökta området. Närmast omedvetna generaliseringar av resultaten sker ofta. Ett exempel på den här typen av studier är de som sker med hjälp av den fenomenografiska ansatsen, som är en svensk variant av upplevelse- och uppfattningsskolan, som tyvärr fått alltför starkt fäste inom skolforskningen.

I denna ansats undersöks utsagor om specifika domäner, så som de intervjuade deltagarna har uppfattat dem genom sina frågesvar. Den forskare som gör intervjuerna gör ofta även analysen av materialet och även den slutliga rapporten Sedan är studien avslutad och man påpekar ofta avslutningsvis att den gett ytterligare kunskap om mänskliga förhållningssätt till de undersökta fenomenen.  Denna slutsats tas ofta för given, utan tanke på de oerhörda begränsningar studierna ofta har i form av urval av deltagare och dess begränsade lokalitet.

De resultat man fått fram låter sig dock inte på minsta sätt generaliseras och den förståelse man tycker sig få är begränsad till vad folk har yttrat under intervjuerna. Man vet sedan länge från annan gedigen forskning att intervjuer är ett svagt instrument för att fånga in människors syn på tillvaron, bortom rent social önskvärda svar. Ofta har människor inte någon genomtänkt idé om allt som rör sig mellan himmel och jord, utan man svarar det som man tror förväntas av en. Att sedan bygga sin förståelse på ett sådant bräckligt fundament är verkligen att underlåta att ta in väletablerade kunskaper om hur människors kognitioner, attityder och uppfattningar fungerar i en social kontext.

Dessutom tillkommer det faktum att forskaren/intervjuaren ofta gör hela arbetet själv från intervjuer till avrapportering. Detta introducerar ytterligare en risk för snedvridning av data. Inom psykologin har intervjuareffekter studerats ingående under lång tid och dessa är väl kartlagda. Att helt bortse från forskarens omedvetna inflytande i hela forskningsprocessen är ett oförlåtligt fel som bara det egentligen kullkastar varje studie av detta slag.

Hermeneutik har sitt klara användningsområde inom vissa discipliner, där data från levande människor inte kan erhållas på andra sätt. Inom religionsvetenskap, historia och litteraturvetenskap blir naturligtvis huvuduppgiften att producera väl underbyggda tolkningar, men när vi har att göra med skeenden i skolans värld så kommer vi inte långt med upplevelsedata från några få individer i landet, studerade genom intervjuer och genom en enda forskare, hur mycket förförståelse denna än rapporterar. Den vetenskapligt skolade inser lätt att resultaten blir slumpmässiga och mer eller mindre förvrängda och därmed till föga hjälp för att öka kunskaperna om elever och lärares situation i skolan. En hel del av förförståelsen (fördomarna) ligger dessutom på ett för forskaren omedvetet plan.

Det är svårt att förstå varför hermeneutik har kommit att så dominera forskningsansatser inom

skolforskningen. Nästan samtliga pedagogikprofessorer förskriver sig till denna tradition, vilket gör att metoden förs vidare till senare generationer. Det är också lätt att se att man på lärarutbildningarna favoriserar kvalitativa metoder framför kvantitativa, när det gäller undervisning, litteratur och uppsatsskrivning. Kan möjligen en slags rädsla för bearbetning och analys som involverar statistik vara en avskräckande faktor? Är så fallet är det verkligen ett underbetyg till skolforskningen om man medvetet håller sig borta från vissa potenta modeller.

Det är svårt att debattera med representanter för kvalitativ och hermeneutisk forskning. De viker gärna undan med repliker som ”vi har en annan vetenskapssyn än du” och dylikt. Men en vetenskapssyn som inte ens tar fundamentala hänsyn till allmänt accepterade felkällor ger jag inte mycket för. Att bara tro på vad människor säger och inte bry sig om deras kognitivt omedvetna processer (som nu är väl belagda) närmar sig paradoxalt nog snarast en nybehaviorism, där inga inre processer accepteras utan människors uttalade föreställningar kan tas som perfekta vittnesutsagor.