Hermeneutik diskuteras återigen och ställs upp som en fullt
likvärdig, ja, överlägsen, partner till mer kvantitativa metoder. Detta är
synnerligen allvarligt och hotar att förstöra det vetenskapliga landskapet, där
många krafter borde syssla med mer relevant kunskapssökande kring skolan och de
frågeställningar som dess verksamhet ständigt ger upphov till.
I dagens skolforskning dominerar tolkande, hermeneutiska angreppssätt. Den typiska studien
består av intervjuer med ett mycket begränsat antal människor från någon plats
i landet inom ett visst sammanhang och dessa ska då få uttala sin syn på något
fenomen i skolan. Deras nedskrivna uttalanden analyseras sedan och genom att
föras samman i kategorier, vilkas presentation med smärre utvalda citat från
intervjuerna får utgöra hela den sammanlagda resultatredovisningen. Den viktiga frågan som efter en studies
avslutning borde ju vara: Vad
använder man nu denna kunskap till? Den frågan tas sällan upp i dessa studier
utan man anser sig närmast med automatik ha fått en ökad förståelse av hur
människor tänker om det undersökta området. Närmast omedvetna generaliseringar
av resultaten sker ofta. Ett exempel på den här typen av studier är de som sker
med hjälp av den fenomenografiska ansatsen, som är en svensk variant av
upplevelse- och uppfattningsskolan, som tyvärr fått alltför starkt fäste inom
skolforskningen.
I denna ansats undersöks utsagor om specifika domäner, så
som de intervjuade deltagarna har uppfattat dem genom sina frågesvar. Den
forskare som gör intervjuerna gör ofta även analysen av materialet och även den
slutliga rapporten Sedan är studien avslutad och man påpekar ofta
avslutningsvis att den gett ytterligare kunskap om mänskliga förhållningssätt
till de undersökta fenomenen.
Denna slutsats tas ofta för given, utan tanke på de oerhörda
begränsningar studierna ofta har i form av urval av deltagare och dess
begränsade lokalitet.
De resultat man fått fram låter sig dock inte på minsta sätt
generaliseras och den förståelse man tycker sig få är begränsad till vad folk
har yttrat under intervjuerna. Man vet sedan länge från annan gedigen forskning
att intervjuer är ett svagt instrument för att fånga in människors syn på
tillvaron, bortom rent social önskvärda svar. Ofta har människor inte någon
genomtänkt idé om allt som rör sig mellan himmel och jord, utan man svarar det
som man tror förväntas av en. Att sedan bygga sin förståelse på ett sådant
bräckligt fundament är verkligen att underlåta att ta in väletablerade
kunskaper om hur människors kognitioner, attityder och uppfattningar fungerar i
en social kontext.
Dessutom tillkommer det faktum att forskaren/intervjuaren
ofta gör hela arbetet själv från intervjuer till avrapportering. Detta
introducerar ytterligare en risk för snedvridning av data. Inom psykologin har
intervjuareffekter studerats ingående under lång tid och dessa är väl
kartlagda. Att helt bortse från forskarens omedvetna inflytande i hela
forskningsprocessen är ett oförlåtligt fel som bara det egentligen kullkastar
varje studie av detta slag.
Hermeneutik har sitt klara användningsområde inom vissa
discipliner, där data från levande människor inte kan erhållas på andra sätt.
Inom religionsvetenskap, historia och litteraturvetenskap blir naturligtvis
huvuduppgiften att producera väl underbyggda tolkningar, men när vi har att
göra med skeenden i skolans värld så kommer vi inte långt med upplevelsedata
från några få individer i landet, studerade genom intervjuer och genom en enda
forskare, hur mycket förförståelse denna än rapporterar. Den vetenskapligt
skolade inser lätt att resultaten blir slumpmässiga och mer eller mindre
förvrängda och därmed till föga hjälp för att öka kunskaperna om elever och
lärares situation i skolan. En hel del av förförståelsen (fördomarna) ligger
dessutom på ett för forskaren omedvetet plan.
Det är svårt att förstå varför hermeneutik har kommit att så
dominera forskningsansatser inom
skolforskningen. Nästan samtliga pedagogikprofessorer
förskriver sig till denna tradition, vilket gör att metoden förs vidare till
senare generationer. Det är också lätt att se att man på lärarutbildningarna
favoriserar kvalitativa metoder framför kvantitativa, när det gäller
undervisning, litteratur och uppsatsskrivning. Kan möjligen en slags rädsla för
bearbetning och analys som involverar statistik vara en avskräckande faktor? Är
så fallet är det verkligen ett underbetyg till skolforskningen om man medvetet
håller sig borta från vissa potenta modeller.
Det är svårt att debattera med representanter för kvalitativ
och hermeneutisk forskning. De viker gärna undan med repliker som ”vi har en
annan vetenskapssyn än du” och dylikt. Men en vetenskapssyn som inte ens tar
fundamentala hänsyn till allmänt accepterade felkällor ger jag inte mycket för.
Att bara tro på vad människor säger och inte bry sig om deras kognitivt
omedvetna processer (som nu är väl belagda) närmar sig paradoxalt nog snarast
en nybehaviorism, där inga inre processer accepteras utan människors uttalade
föreställningar kan tas som perfekta vittnesutsagor.
