I olika högskoleprogram, som leder till kandidat- och magisterexamen, föreskrivs att självständiga arbeten ska genomföras.
Så står det noggrant beskrivet i kursplaner vid de flesta program inom vårdvetenskap, pedagogik, social arbete och ekonomiska vetenskaper. I praktiken är det åtminstone på kandidatnivå (c-uppsatser) så att det vanligaste är att två (eller ibland tre) studenter står som gemensamma författare till det självständiga arbetet. I själva uppsatserna står inget beskrivet att de olika författarna har ansvarat för olika delar av arbetet. Även magisteruppsatser har inte sällan två författare.
Nyligen såg jag att 15 forskande lärare på en viss skola publicerat sju c-uppsatser. Det är ju närmast självklart att förmågan att självständigt
bearbeta ett vetenskapligt problem inte kan bedömas i ett arbete utfört av mer än en student. Möjligen kan handledaren få en känsla av att en av författarna varit mest aktiv, men det torde vara ett undantag att olika betyg sätt på författarna av samma uppsats.
På detta sätt urholkas kvaliteten på den högre utbildningen också.
De som tar kandidatexamen får inte en ordentligt skolning i kritiskt och vetenskapligt tänkande och det sätter naturligtvis på sikt sina spår i samhället. Vi får lärare, socialarbetare och sjuksköterskor som har en otillfredsställande förmåga att resonera vetenskapligt i sina verksamheter.
Så står det noggrant beskrivet i kursplaner vid de flesta program inom vårdvetenskap, pedagogik, social arbete och ekonomiska vetenskaper. I praktiken är det åtminstone på kandidatnivå (c-uppsatser) så att det vanligaste är att två (eller ibland tre) studenter står som gemensamma författare till det självständiga arbetet. I själva uppsatserna står inget beskrivet att de olika författarna har ansvarat för olika delar av arbetet. Även magisteruppsatser har inte sällan två författare.
Nyligen såg jag att 15 forskande lärare på en viss skola publicerat sju c-uppsatser. Det är ju närmast självklart att förmågan att självständigt
bearbeta ett vetenskapligt problem inte kan bedömas i ett arbete utfört av mer än en student. Möjligen kan handledaren få en känsla av att en av författarna varit mest aktiv, men det torde vara ett undantag att olika betyg sätt på författarna av samma uppsats.
På detta sätt urholkas kvaliteten på den högre utbildningen också.
De som tar kandidatexamen får inte en ordentligt skolning i kritiskt och vetenskapligt tänkande och det sätter naturligtvis på sikt sina spår i samhället. Vi får lärare, socialarbetare och sjuksköterskor som har en otillfredsställande förmåga att resonera vetenskapligt i sina verksamheter.
Bertil, jag uppfattar det som min plikt som lärare att se till att det inte går att fuska. Jag tycker att det är högst märkligt att man tar så lätt på både stringens, källhänvisningar och självständigt arbete på våra högskolor.
SvaraRadera