Betyg och nationella prov i skolan

 

Nationella provs grad av samband med betyg presenteras oftast på gruppnivå. Det innebär att måttet på samband faktiskt inte gäller alla elever, utan att vissa elever får höga betyg och låga poäng på proven och andra elever låga betyg och höga provpoäng. Det är så att alla kombinationer av höga, medelhöga och låga betyg och höga, medelhöga och låga NP-poäng förekommer. Detta beror naturligtvis delvis på att ett enda prov inte kan ge uttryck för måttet på hela den komplexa kunskapsmängden som elever ska ha tillgodogjort sig i ett visst ämne. Inom testteori menar man, åtminstone i seriösa sammanhang, att ett enda test inte kan ge vägledande besked om var en individ befinner sig på kunskapsspektret. Däremot kan NP-resultaten mycket väl ge en bild av kunskapsläget i stort och även användas för att jämföra skolor, län och städer. Förändringar i det allmänna kunskapsläget över tid kan också urskiljas klart.

Lärarna betygsättning speglar en längre tids erfarenhet av elevers förtrogenhet i ett visst ämne, medan NP-resultaten ger en snapshotsliknande bild av läget vid ett visst tillfälle i ett visst prov. Elever som presterar bättre än normalt på NP kommer automatiskt att statistiskt motverkas av sådana som presterar sämre än normalt, enligt vedertagna testteoretiska antaganden.

Låt oss därför i framtiden inte oroa oss över låga samband mellan NP och betyg. I stället bör man alltså betrakta NP-resultaten som ett allmänt mått på kunskapsläget i ett visst ämne och betyg som mätare av främst individuella prestationer. En annan fråga, orelaterad till den tidigare, blir då hur betyg ska kunna göras likvärdiga. Jag tror inte att försök till ökad samjämkning av NP med betyg leder oss någonstans eftersom de båda sätten att bedöma mäter olika aspekter. En bättre väg till säkrare betygsättning är bättre utbildade lärare och bättre hantering av skrivnings- och provbedömningar under läsåret. Helst bör vid viktigare prov fler lärare oberoende av varandra göra bedömningar. Mycket viktigt är då att bedömarna inte ”snackar sig” samman utan att var och en själv gör sina självständiga bedömningar.