Bråkiga ungar i klassrummet har man ju gärna velat bli av
med eller på något sätt lugna ner. En ADHD-diagnos vore då inte så dumt. Visserligen säger skollagen att alla
barn med svårigheter ska ges extra stöd med det går lättare att argumentera med
en ADHD-diagnos. En diagnos antyder ju en sjukdom och sjuka människor måste ju
få stöd.
Ja, ADHD-diagnoser är ett knepigt område. Två studenter,
Louise Holmgren och Sofia Idström, från Mittuniversitetet skrev år 2011 en
C-uppsats ADHD-utredningar. En kvalitativ studie med fokus på utredningars
säkerställande av diagnosen. Det är en
mycket bra och välskriven uppsats som gör en noggrann genomgång av problemen
med diagnostisering av ADHD.
Olika perspektiv på orsakerna och därmed behandlingarna har
hela tiden stört utvecklingen mot en större förståelseav syndromet.
Den medicinska modellen håller mer på hjärnskador, genetiska orsaker och
därmed på medicineringen
med amfetaminsubstanser, vilket naturligtvis har blivit
mycket diskuterat. Det andra perspektivet inriktar sig mer på den sociala
omgivningens betydelse för ADHD-utvecklingen. Författarna har intervjuat fyra
verksamma socionomer
på fältet och dessa känner av spänningen mellan de olika
perspektiven. I de lag som gör utredningar för att eventuellt komma fram till
diagnos finns läkare, psykolog och ibland socionom. Läkare och psykologer
förskriver, enligt författarna, sig till den medicinska modellen, vilket ofta
socionomerna finner är fel eftersom de anser att sociala faktorer kan vara
minst lika viktiga. Författarna har den uppfattningen att socionomer skyfflas
undan och att därmed deras kompetens inte tillfyllest används i utredningarna.
De menar att socionomerna sitter inne med merkunskap
eftersom de ofta mött de aktuella eleverna både före och
efter ADHD-utredningen.
Författarna påpekar nogsamt att de resultat de nått inte är
generaliserbara, även om man undrar om de inte i viss mån i alla fall avspeglar förhållandet runtom i landet. De barn de
har koncentrerat sig på i sina intervjuer, 6-12 år, är nog utsatta för samma
förvirrade sätt i hela landet. Författarna understryker det väl alla önskar sig
nämligen att forskningen och samhället snart kan enas om en gemensam syn på ADHD och
den bakomliggande krångliga problematiken kring syndromet.
Uppsatsen är som sagt mycket bra och instruktiv och kan
verkligen rekommenderas till dem som önskar bli insatta i den komplexa historien bakom ADHD.
Bertil,
SvaraRaderaDå har vi läst samma uppsats. Den är precis som du skriver bra skriven. Jag har tagit del av en del andra uppsatser inom detta område från olika delar av landet och det är ungefär samma bild som man får av hur det ser ut. Så din slutsats om hur det ser ut i landet verkar stämma rätt väl!
Fredrik