torsdag 2 augusti 2012

Om förskola på ett otydligt sätt

Granbom, I. (2011) ”Vi har nästan blivit för bra”: lärares sociala representationer av förskolan som pedagogisk praktik. Doktorsavhandling. Högskolan i Jönköping.
 --
Författaren berättar för läsaren att hon en gång var Montessori-lärare och då ansåg att den typen av pedagogik utgjorde  ”sunt förnuft”.  När Ingrid Granbom sedan arbetat i vanlig förskola ett tag ändrade hon sig och menade att hon nu arbetade i enlighet med sunt förnuft. Vad som är sunt förnuft kan tydligen växla över tid och från en situation till en annan. Dessa varierande eller bestämda uppfattningar eller föreställningar vi har om världen omkring oss är i centrum för Granboms intresse. Man talar om s.k. social representationer, dvs. uppfattningar om något specifikt som man kan hysa tillsammans med andra personer eller enskilt.
Granbom ger en mycket intressant exposé över förskolans framväxt och jag återger huvuddragen här:
Föreställningarna om förskolan och dess föregångare har växlat genom tiderna. Från början var det en slags öm förvaringsplats för barn, där kvinnor ansågs vara de självklara vårdarna.
Kvinnors omhändertagande av barn ansågs länge naturligt. De skulle utgöra ersättning för den biologiska modern.  Länge rådde åsikter om att inrättningar för barn var skadliga, åtminstone för barn under tre år, enligt ledande psykodynamiker.  Kvinnors betydelse växte i och med det andra världskriget och därefter växte sig krafter som talade för förskolan allt starkare, fast med fortsatt motstånd på många håll. Pappan fick ökad betydelse.
Parallellt med förskolans framväxt kom nya rön om hur kompetent även det lilla barnet var och pappans roll i barnets värld betonades ytterligare. Alltmer forskning visade på förskolans goda inflytande på barn, både emotionellt och kognitivt. Men i debatten och även bland människorna fanns en delad inställning till barnets behov: omsorg eller lärande? Olika sätt att nå trygghet cirkulerade bland förskolans personal och bland föräldrarna. Skulle tryggheten uppnås med hjälp av emotionella band eller genom god pedagogik?
Miljön betonades kraftfullt av förskolans förkämpar. Allt från arkitektur till möbler och leksaker skulle utformas med tanke på barnets utveckling. Allt kring barnet måste stimulera till social interaktion.
Lek ställdes mot lärande? Skulle fri lek uppmuntras eller skulle den styras och tjäna pedagogiska syften? Rent fackligt var det viktigt för förskollärarna att få en vetenskaplig status och ett verkligt pedagogiskt uppdrag. Så kom då en läroplan för förskolan och förskollärare började anse sig som en del av den vanliga skolan. Men alla förändringar som hade kommit hastigt blev för mycket för somliga. Motstånd mot förändring gav upphov till en viss tröghet i förskolorna och missämja bland personalen.
Efter denna mycket intressant genomgång av förskolans historia ska Ingrid Granbom nu övergå till empiri och med sin avhandling undersöka vilka social representationer anställda i förskolan har av sin verksamhet. För att studera detta väljer hon skapa sju s.k. fokusgrupper. Fokusgrupper är tämligen löst sammansatta grupper som har som uppgift att föra fram synpunkter och idéer. Inom marknadsföringen är de mycket använda för att få fram konsumentsynpunkter på produkter, men knappast inom forskningen. De sammanlagt 45 deltagarna väljs bland lärarlag och övriga anställda i förskolan. Det är nämligen viktigt att deltagarna har gemensamma erfarenheter menar man. De sju fokusgrupperna består av mellan fem och åtta deltagare och leds av en moderator, författaren. Moderatorns roll är att vara inspirerande och inte styrande. Fokusgrupperna ses gärna som tänkande samhällen i miniatyr.
Granbom skriver att den ekologiska validiteten är hög när människor får utrycka sig kollektivt, som de anses göra i fokusgrupper. Detta påstående är djärvt och låter sig lätt utmanas. Visserligen finns det gruppdynamiska processer som talar för att det kan vara lättare för vissa människor att uttrycka sig i grupp, men samtidigt finns tendenser dels mot konsensus (grupper älskar att vara överens) dels mot, som Granbom själv tar upp, groupthink. Men risken för groupthink är dock minimal eftersom den förutsätter en auktoritär ledare. Dessutom har groupthink-fenomenet på senare år alltmer ifrågasatts. En risk som är stor är att det mest är socialt önskvärda synpunkter kommer fram. I detta fall endast synpunkter som är politiskt korrekta i samhället. Mer synpunkter på sättet att samla in data följer. I grupper om 3-5 är grupptrycket mot en enstaka person med avvikande åsikter extra starkt, vilket man borde ha haft i åtanke här.
De teman hon får fram ur diskussionerna kallar Granbom Läraren och förskolan, Barnet och förskolan och Samhället och förskolan. Under varje tema framkommer i diskussionerna subteman. Det är i diskussionerna och tolkningen av desamma som studiens empiri växer fram. Det är alltså där vi ser studiens slutresultat.
Ett litet plock ur samtalen ger jag här. I dem beskrivs lärarens ambivalenta roll; är man expert eller inte? En diskussionsfråga är den som redan varit på tapeten om styrning/icke-styrning av barnens aktiviteter. En annan fråga är om organisationen är flexibel eller fylld av rutiner.
Hur man ska arbeta i förskolan ger upphov till diskussioner. En gruppmedlem menar att riktiga förskolor använder teman, de som inte gör det ”gör det lätt för dig”. Struktur och ordning är ett begreppspar som också anger olika synsätt. Ska den miljö man skapar för barnen vara hemliknande eller verkstadsliknande?
En mängd diskussionspunkter framfördes och flera motsatsbegrepp lades i dagen. Jag väljer att inte ta upp de rika diskussioner och slutsatser som författaren drar för att i stället koncentrera mig på metoden.
Fokusgruppsdiskussioner kan ju ha sitt berättigande.  Men om man nu vill slå vakt om ett vetenskapligt synsätt så har de ju sina uppenbara brister. Det är väl helt klart att olika synpunkter framkommer, men man har ju föga kontroll över vilkas åsikter som främst blir representerade i artikeln. Dessutom är ju författaren med i processen hela tiden. All sållning av budskap och idéer som framkommer sker via författaren, som både är den som skapar grupperna, leder gruppmötena, analyserar de transkriberade intervjuerna, gör urval av citat och slutligen skriver ner den tolkande texten för oss. Att författaren genomgående är med och följer processen till slut anses kanske som en god prestation, som höjer säkerheten i resultaten. Ska man dock betrakta det hela från en äkthetssynpunkt så blir det hela lite dystrare. Genom att hela tiden vara med så riskerar Granbom att på ett systematiskt och till stor del omedvetet sätt förvanska resultaten i en viss, okänd riktning. En myckenhet av forskning har påvisat hur dåliga människor i gemen är på att förhålla sig
objektiv till en stor informationsmängd. Dessutom är det paradoxalt så att när informationsmängden ökar så blir precisionen i bedömningarna sämre. Att man anser sig vara en medveten forskare ökar tyvärr inte precisionen. Granboms egen forskning visar ju också på hur olika kunskapssystem och erfarenheter fluktuerar gentemot samma objekt. Det är det som kan ske här.
Upptakten till avhandlingen är bra med en mycket gedigen genomgång av förskolans utveckling. Mitt intresse var på topp när jag läste de olika turerna kring förskolans framväxt.
Det är synd att Ingrid Granbom sedan använde ett så kvalitativt och skakigt instrument som fokusgrupper. Det finns ju andra metoder…

4 kommentarer:

  1. Hej. Jag läser med intresse ditt inlägg och tänker spontant att du och Granbom helt enkelt pratar om olika saker. Jag förstår dig som att du likställer sociala representationer med uppfattningar. Det är inte riktigt så jag upplever att sociala representationer ska förstås. Nu är jag bara i början av min forskarbana men det här är min bild av det hela:

    Sociala representationer, som jag förstått det, hör hemma hos socialkonstruktionismen och dess intresse för språk – och inte då som något neutralt beskrivande utan som något som kan avslöja hegemoni och konflikt.

    Tacksamma områden att undersöka då är sociologiska frågor om individ/struktur, till exempel beskriver statliga utredningar, medier eller socialsekreterare vissa gruppers utsatta situation som ett resultat av individuella val eller samhällsfaktorer? Beskrivs deras situation som beroende på förmåga/oförmåga eller vilja/ovilja?
    Man är alltså intresserad av att avslöja värderingar som inte är uppenbara vid första anblicken. I socialkonstruktionismen ses språk som både konstituerat och konstituerande. Det innebär att människor genom sitt språk - oftast omedvetet - många gånger bidrar till att upprätthålla strukturer på det sätt som språket reproduceras. Diskursanalys är här en vanligt förekommande metod.

    Ur det perspektivet behöver det inte vara ett problem att använda fokusgruppsdeltagare även om de ger socialt accepterade svar. Tvärtom kan man använda detta faktum för att visa just på HUR det är socialt accepterat att svara angående ett visst ämne. Särskilt spännande kan det vara att jämföra material, till exempel en statlig utredning om socialpolitik med socialsekreterares utsagor för att se vad som möjligen saknas dem emellan.
    Vid en sådan undersökning är det alltså inte en absolut sanning om de utsatta gruppernas situation som man är intresserad av. Inte heller är det informanternas ärligaste svar som efterfrågas. Istället är det hur grupperna positioneras av andra människor och den ideologi som då blir synlig som man vill åt. Sociala representationer av en utsatt grupp är då de konkreta exempel (text) på hur det talas, skrivs etc. om gruppen i fråga. Det ligger alltså nära uppfattningar men det är inte synonymer vi talar om

    När det gäller forskaren och att hon själv genomför undersökningen i alla delar så kan jag hålla med dig i sak. Under ideala förhållanden skulle flera forskare delat upp arbetet. Nu är ju dock högre utbildning organiserad på ett sådant sätt att när man nått en viss nivå så ska arbetet vara självständigt. Under de förutsättningarna skulle ju ditt resonemang innebära att vissa metoder inte skulle kunna användas. Under det socialkonstruktionistiska paradigmet löser man väl det ofta så att man inte gör några anspråk på att erbjuda en absolut sanning, för det är helt enkelt inte det som är intressant. Forskarens deltagande och tolkande i studien läggs fram som så att man erbjuder ett tänkbart sätt att se på problemet, som en pusselbit som behöver kompletteras med andra. Om andra forskare sedan kommer till liknande slutsatser så styrks de. Om inte så får de revideras.

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Tack för dina insiktsfulla kommentarer!
    Jag tänker mig gärna att sociala representationer närmast är att likna vid föreställningar. Dessa kan vara individens sanna "uppfattningar" eller enbart kopierade på allmänna föreställningar som valsar runt i människors föreställningsvärld. Att göra någon skillnad mellan vad som är socialt accepterat och inte är svårt att göra och här har vi en del av problemet. Du menar att det inte gör någonting, eller att det man vill ha fram är just socialt allmänt accepterade uppfattningar?? Jag vet inte riktigt vad du menar.

    Din syn på forskaren som självständig behöver modifieras. Man kan alltid låta en annan individ göra samma bedömningar som man själv som forskare har gjort för att se på grad av samstämmighet. Det är ju så att exakt samma undersökning sällan kommer att göras varför nya pusselbitar ständigt kommer att saknas i en sörja av otydliga resultat.

    Du låter som en klok person. Hör gärna av dig med fler synpunkter!

    SvaraRadera
  3. I diskursanalys är egenskaper i texten central. För att urskilja hegemonin eller den dominerande diskursen från underordnade diskurser och konfliktlinjerna dem emellan används en lång rad analysverktyg. Man kan titta på ordval, hur identiteter och relationer beskrivs, hur ord sätts samman med varandra och hur kausala förhållanden beskrivs. Ansatsen är ofta komparativ och frågor handlar ofta om hur saker hade kunna konstrueras på andra sätt och vilka ideologiska konsekvenser olika val får.

    I den internationella forskningen är Norman Fairclough ett viktigt namn. I en av hans böcker (minns tyvärr inte alla detaljer) visar han hur brittiska universitet förändrats genom att jämföra utformandet av tidningsannonser som gått alltmer mot ett marknadstänkande jämfört med hur akademin traditionellt brukat kommunicera utåt.

    En svensk på området är till exempelvis Sven-Åke Lindgren i Göteborg som bland annat visat att ekobrott beskrivs/konstrueras helt annorlunda än andra brott. Metoden anses nog kunna särskilja det gängse och socialt accepterande från det som inte är det.

    Jag instämmer i din kritik av att undersökningar tyvärr inte replikeras i den utsträckning som vore önskvärt. Jag menar dock att metoderna ändå har ett viktigt värde. Även om resultaten inte kan sägas vara fullständigt allmängiltiga så kan de visa saker som hade varit mycket svåra att få fram på annat sätt, och som sedan kan vara utgångspunkter för vidare studier.

    SvaraRadera
  4. Jag är själv nämndeman och har i praktiken tyckt mig se det Sven-Åke Lindgren funnit. Jag har egentligen inte något emot diskursanalyser eller social konstruktivism, men anser att
    dessa inte visar något större mått av psykologisk insikt. Om du inte har läst socialpsykologi och kognitiv psykologi borde du göra det och få en ökad förståelse för den knepiga relationen mellan skriven text, textanalys, föreställningvärld och omedvetna processer (OBS icke Freudianska sådana!!). Du verkar väl insatt i social konstruktivism men risken är att den blir för social och för konstruerad, om du förstår vad jag menar.

    SvaraRadera