Körlings bok om skolan igen

En andra läsning av en bok.

Anne-Marie Körling är en mycket flitig bloggare som främst tar upp ämnen inom skolans värld. Hon väcker mycket positiva reaktioner men det finns också många kritiker. Sedan jag kritiserat hennes enligt min mening blomsterhöljda språk och lite repetitiva ansats har människor hört av sig på olika sätt till mig. De positiva har varit mer öppna med sina åsikter, några har kommenterat på min blogg eller annorledes. De negativa har ibland varit anonyma och i första hand mejlat till mig och uttryckt samförstånd. Till och med bloggare som utåt varit svagt positiva eller neutrala till Körling har hört av sig på det sättet. Det är uppenbarligen och utmanande med Körling, hennes åsikter och hennes framtoning. Flera har uppmanat mig till kamp mot det verbösa blomsterspråket i allmänhet, medan andra tydligen anser att sättet att skriva är så heligt så att det inte får angripas. Jag är mer liberal och tycker nog att även sådant nedtecknat, som av läsaren uppfattas som dunkelt, kan få ifrågasättas. Boken är ett uppenbart om än inte intellektuellt försvar för den progressivism som präglat svensk skolundervisning och skolforskning under ett antal år.

I sin bok Nu ler Vygotskij framlägger Ann-Marie Körling sin syn på skolan. Boken spänner över vida områden. Det märks att det är en entusiastisk pedagog som skrivit den. Boken har en vänlig ton och kan sägas vara lättläst om man klarar av den repetitiva, en aning sökta stilen som gärna vidareutvecklar samma tanke i många ord. Det blir ett slags effektsökeri som kan störa själva läsandet, speciellt för dem som söker substans i det skrivna. Körling framstår således i boken som en mycket representativ figur för proggskolan, den som nu förhoppingsvis sakta håller på att ersättas med en mer strukturerad och meningsfullt kravfylld skola. Körling för fram många typiska tankar; hon vill t.ex. inte gå in i rätt-felkultur, som hon uttrycker det. Elevernas alster ska inte rättas utan eventuella fel ska på annat sätt framkomma i undervisningen. I en rätt-felkultur hämmas lärandet, menar författaren. Körling skriver att hon ser nuet i elevernas arbeten och låter eleverna påverka kommande lektioner för att de där ska bli medvetna om sina tillkortakommanden. Man kan säga att ett stort ömmande för eleverna är en viktig del av Körlings undervisningsstil. Körling är dock ofta mycket oklar i sina skrivningar. Hon talar om det tysta klassrummet – men det står aldrig riktigt  klart om detta är ont eller gott. Körling har dessutom en esoterisk syn på fostran: ”I stället för tillrättavisande behövs en stor dos av tilltro till elevernas förmåga att relatera, samspela och lära.” Läraren kräver tystnad utan att ha något att ge i tystnaden, menar författaren. Lärare kan inte vara kompisar och i nästa stund hindra eleverna från att lära ihop, skapa fusk av samarbeten och säga nej till dem som hjälper varandra, menar Körling. Men å andra sidan säger hon bestämt nej till suddgummin i klassrummet. Författaren vill nämligen kunna följa  eleverna lärandeprocess och därför måste stegen mot ett rätt svar bevaras för hennes analys. Det finns alltså gränser för friheten. Det finns flera motsägelser i boken.

Körling tycker inte att lärandet i sig  är harmoniskt utan att harmonin inträffar när kunskapen väl är tillägnad. Hon går därmed emot alla dem som säger att lärandet ska vara roligt eller, som Peter Gärdenfors säger, att det idealt sker med glatt humör. Detta är nog närmast en lek med ord och en del av den mystik som många pedagoger gärna vill omge lärandet med. Det är klart att lärandet kan vara befriande och roligt, medan det ibland kan vara segt och jobbigt, men förenat med disharmoni är det väl inte annat än i undantagsfall, enligt min uppfattning. Avståndet mellan gammal kunskap och ny blivande kunskap ska ju vara lagom stor så att eleven blir inspirerad och minst av allt känner sig disharmonisk.

Ordet demokrati förekommer riktligt i Körlings alster. I slutet av boken ”bråkar” hon med begreppet demokrati på sitt eget ordlekssätt. Men inte klarnar begreppet för det. Det hela går ut på att demokrati är sådant vi gör tillsammans, om jag uppfattat det rätt.  Hanterandet av detta begrepp är typiskt för Körlings sätt att närma sig de ämnen hon tar upp. Demokratibegreppet kletas ut till att betyda allt gott. Där är Körling verkligen påverkad av den moderna skoldebatten. Hon ställer många frågor som verkligen är berättigade. Frågorna ställs på mångordiga, repetitiva sätt men svaren uteblir oftast eller består i långa utläggningar om hur det idealt bör vara. 

Boken är i högsta grad deskriptiv med ett språk som är personligt och välkänt från Körlings blogg. Den verksamma läraren får inte många direkta tips utan får snarast själv söka hjälp med praktiska svårigheter i vardagsarbetet bland orden i texten. Boken består dock i ett rikt blomsterspråk som kan skymma budskapet för många  läsare. Jag vet inte varför Körling stofferar ut sitt budskap så, men hon önskar förmodligen ge sitt verk en litterär prägel, och det är kanske lovvärt. Det tycks dock vara så att många människor hyllar hennes sätt att skriva. Det finns sådana som beskriver hennes språk som musik och då är det nog så för dem. Men nya kunskaper kan inte gärna dessa människor söka eller finna i boken.

Ordet vetenskap finns inte i index och knappast heller i texten. Istället är det de personliga erfarenheterna som  får visa vad som är korrekt. Endast Vygotskij åberopas, både i titel och i text. Körling anser hans idéer vara grunden för lärandeprocessers lyckosamma utgång, Det är scaffolding som gäller och det är nog ett gott sätt att se det på. Jag vet inte hur Vygotskij skulle uppfatta Körlings klassrumspolitik, men i stort stämmer väl hans tankar överens med hennes ageranden. Jag vet dock inte hur Vygotskij skulle ställa sig till förbudet att sudda ut elevernas tidigare fel, något som  Körling gett order om i klassrummet...

Det postmodernistiska arvet brukar gå hand i hand med den svajiga uttrycksstil som Körling har. Mycket riktigt antyder hon på ett ställe att facit ska man inte bry sig så mycket om. Hon uppmanar en elev att gå in i en dialog med den som gjort facit om vem som har rätt.  Detta synsätt präglar knappast hela boken, men det finns där och det har både goda och onda sidor. Det relativistiska draget hos postmodernismen är lockande och förföriskt men samtidigt farligt vid kunskapsinhämtande.  Körlings bok är oerhört nypedagogisk i den meningen att den förlustar sig i ord och knappast ger luft åt några väsentliga insikter eller kunskaper. Man står där helt enkelt med en bok efter läsandet.

Några viktiga ord för Körling är utmaning och kommunikation. Det är en mycket tilltalande bild hon ger av klassrumsarbetet, som många nog kommer att tycka är både informativt, lärorikt och lugnande. Boken är som jag sade lite snårig men har också ett språk som kan vara väldigt lättflytande, vilket låter som en paradox och också är det.

Ni kan nog kommentera boken på Anne-Marie Körlings blogg, korlingsord.se  . Men är ni kritiska är risken stor att ni inte ses med blida ögon.