Inte ledarskap nu igen!

-->

Ledarskapsforskningen är inne i en rejäl återvändsgränd. Man laborerar med ledarskap men med många olika beteckningar. Ofta blir det rundgång i argumenteringen, vilket är en vanlig fallgrop i studier kring ledarskap och arbetsmiljö. En kandidatuppsats ur mängden från Linneuniversitetet exemplifierar detta perfekt. Ingela Pettersson  har skrivit en uppsats på 15 högskolepoäng, kallad Den goda arbetsplatsen: ledarskap ur ett hälsoperspektiv (2013).

Pettersson utgår från den kände forskaren Antonovskys KASAM-modell, vilket innebär att individers Känsla Av SAMmanhang anses som viktigast för var på skalan mellan sjuk och frisk man hamnar. Hög poäng på en KASAM-skala innebär en hög känsla av sammanhang i

(arbets-)livet; man anser det begripligt, hanterbart och meningsfullt. Pettersson intervjuar på välkänt manér sju ledare och gör det med den vanliga övertron på intervjuers effektivitet. Hon anser sig dessutom kunna tolka kroppsspråket under intervjun, vilket måste anses som en omöjlig och närmast ovetenskaplig uppgift.

Resultatet blir det förväntade. Grundat på ledarnas intervjusvar dras slutsatsen att de anställda som har en stark känsla av sammanhang tål påfrestningar i arbetet bättre än de som hamnar lågt på KASAM-skalan. Petterson finner också att ett gott ledarskap är mer hälsobefrämjande än ett dåligt. Medarbetarna bör också ges meningsfullhet och delaktighet i arbetet.

En fråga inställer sig omedelbart. Kunde man vänta sig ett annat resultat?  Om man tänker efter så blir svaret nej. Pettersson är inte den skyldiga här i sammanhanget. Nej, det är ledarskapsforskningen som har gått i stå på så sätt att självklara resultat produceras på löpande band. Det är väl klart att en individ som anser livet begripligt, hanterbart och meningsfullt klarar svårigheter lättare än en som inte anser det. Sådan här cirkulär bevisföring är alltför ofta förekommande inom beteendevetenskaperna. Exempel: Orsaken till att den där pojken slåss är att han har en hög grad av aggressivitet.

Ytterligare forskning behövs sägs det ofta i slutet av artiklar och uppsatser. Så även här. Frågan är om det är det som behövs. Nej, förutom svagheterna i nutida ledarskapsforskning så pekar mycket på att även uppsatsskrivandet ute på högskolorna har kommit in i en slags kreativitetskris. Den metod som nästan jämt används är den kvalitativa intervjun med få informanter. Detta gör att inga mer generella resultat kan dras, men sådant glöms lätt bort när man ska ut och hålla föredrag kring sina fynd. Då beskrivs allt ofta som dagsens sanning. 

När ledarskap och uppsatsskrivande möts blir det således en ordentlig krock.

Behövs rektorer i skolan? Del II

 

En skolledare bör besitta många talanger, men mycken internationell forskning har visat att ledarbegåvning ifråga om att vägleda och inspirera ett lärarkollegium är en begränsad resurs i samhället. Inte sällan är rektorers kännedom om och/eller erfarenhet av lärandeprocessen

dessutom bristfällig och behöver kompletteras. En hel del forskning tyder på att vilken ledning en skola har bara inverkar till en liten del på elevernas skolprestationer. Då är att märka att detta i sig utgör 25 % av alla relevanta faktorers inverkan på eleverna betygsnivå, näst efter läroplanen och lärares insatser. Det mesta är alltså okänt om vad som skapar skilda skolbetyg.

Allt detta talar för att rektor behöver assistans. Denna hjälp finns till hand i form av det lärarkollegium och övrig personal som rektor är chef över. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är en lösning på rektorernas orimliga arbetsbörda att fördela ledarskapet över medlemmarna i personalkollegiet. Vilka uppgifter och kompetenser behöver då överflyttas från rektorsrollen till det delade ledarskap som jag här förespråkar?

Traditionellt har i rektorsrollen legat ett behov av att visa sig trovärdig gentemot sina anställda. Detta kunde åstadkommas på olika sätt men i chefsrollen finns alltid något upphöjt och distant. Man kan fråga sig om denna mystiska del av ledarrollen är nödvändig. Om ledarskapet delas försvinner i ideala fall denna ofta irriterande aspekt av chefskapet. Rektor skulle också se till att relationerna mellan de anställda på skolan är goda och dessutom ingripa när konflikter uppstått, eller helst innan. Med ett delat ansvar för relationerna och konflikterna förs allting ner på verkstadsgolvet. Detta kan ha med sig både gott och ont. Relationerna blir tätare och därmed bättre, men kanske ibland mer spända och konflikterna kommer då närmare inpå personalen, men chanserna att upptäcka dem uppstår tidigare. Rektor ska också som ledare påverka  sin personal i positiv riktning genom att stimulera och engagera mot ett gemensamt mål. Vid ett delat ledarskap gäller det att inom personalgruppen hålla entusiasmen vid liv. Här kan en av de möjliga nackdelarna med delat ansvar och ledarskap visa sig. Vissa individer kanske hellre överlåter en del av det delade ansvaret på de andra och faller ur ramen. I sämsta fall kan det gå som i det värsta scenariot vid ett klassiskt grupparbete; det blir bara ett fåtal som drar hela lasset. För att förhindra detta måste vissa bestämda regler utformas innan ansvaret börjar delas upp. Rektor ska också se till att tillvarata

alla kompetenser hos sin personal. Detta görs ju sedan bäst direkt av personalen själv.

Behövs rektorer i skolan?

 

I ett tidigare inlägg här ifrågasatte jag den centrering på ledarskapets betydelse som ofta framhävs inom pedagogikens område. Att ständigt tala om ledarskapets roll antyder för mig en slags aning om att ordnar sig ledarfrågan så blir allt bra: pedagogiken, disciplinen och elevernas lärande. Jag tycker vi har haft nog med diskussioner kring ledarfrågan och kanske bör vi därför fråga oss vad vi själva, vi anställda, vi medarbetare, eller hur vi nu ser på oss själva, skulle kunna bidra med. Det finns faktiskt en tämligen omfattande forskning kring s.k. delat ledarskap (distributivt ledarskap).  I den typen av organisation, t.ex. en skolas lärarkår, är chefens roll kraftigt nedtonad. I stället framträder gruppen av medarbetare som de viktiga aktörerna. I medarbetarkåren finns en hel del kompetenser som sällan tas till vara i en hierarkisk organisation. Olika skeenden i skolans verksamhet kräver olika förmågor. Det är inte bara rektor som ska klara allt. Det är visserligen bekvämt att ha rektor att skylla på, men arbetet blir troligen mer givande om alla kan vara med och påverka och bestämma. Detta låter ju ovant och man frågar sig om en sådan omvälvning skulle kunna fungera. Visst behöver vi en rektor! Jo, men en mindre viktig sådan. Kanske kan rentav en ny formell eller informell ledare naturligt träda fram i våra gemensamma aktioner för en bättre skola?

Några punkter måste dock vara uppfyllda för att ett delat ledarskap ska kunna fungera.

1) Enstaka individer i lärarkollektivet måste av alla tillåtas att träda fram och visa upp sin kompetens. Endast med en tillåtande och liberal atmosfär kan allas kunnighet komma till användning. Genom denna frihet att verka kan också ur lärarkåren naturliga, informella  ledarfigurer få en chans att framträda och accepteras av alla.

2) Ledarskapets ofta rigida regler och gränser måste luckras upp. Är rektors uppgifter så

speciella och viktiga att endast en person kan utföra dem? Säkerligen inte. Men en förändring mot ett delat ledarskap måste komma antingen uppifrån eller nerifrån. Kan rektor gå med på att dela med sig av uppgifter? Eller kommer lärarkåren fram till att man vill ha ett större inflytande än att bara tillfrågas i enstaka ärenden? På något sätt måste en förändring av det tidigare ledarskapet komma till stånd.

3) Insikten om att expertis och kompetens finns hos alla måste etableras.  Det elitistiska

tänkandet kring chefsrollen måste försvinna. Man måste förstå att i oväntade situationer kan de bästa förutsättningarna finnas hos en oväntad person i kollektivet.

Kort sagt, en uppluckring av rektorsrollen behövs. Ingen kan vara den stora ledaren. Alla måste vara med och bestämma. Frågan är om alla vill.

För den som vill läsa mer om distributivt ledarskap hänvisar jag till www.scirus.com

På den adressen finns bara vetenskaplig information. Sök på distributive leadership

Ledarskap i skolan inte så viktigt

Ledarskapets betydelse i skolan diskuteras ständigt och är ju fortfarande föremål för en oblyg popularisering av konsultkulturens utövare. Det finns nog en hel del problem förknippade med att koncentrera alltför mycket energi på frågor om ledarskap i skoldebatten. Utbildningar i ledarskap har visat sig ge tämligen dåliga resultat att döma av en hel del tillgänglig forskning. Till stor del är det nog så att vissa människor är goda ledare i vissa sammanhang och när dessa lyckliga sammanträffanden äger rum är det svårt att sia om. Det är då bättre att se efter om man inte i stället kan betona det goda medarbetarskapet. I skolorna behöver samarbetet kolleger emellan bli livligare och tätare och skolorna måste i högre utsträckning bli ”lärande organisationer”. Det är verkligen en paradox att en sådan uppmaning ska behöva riktas just till utbildningsvärldens viktigaste aktörer. Bättre än att satsa på ledarskapskurser är att med olika metoder söka efter bättre samverkansformer mellan kolleger.

Ibland kopplas ledarskap och även den nya teknikutvecklingen samman med en ny syn på kunskap. Kunskap kommer alltid att vara fakta, sammanhang mellan fakta och förståelsen av faktabaserade idéer. Den relativisering av kunskaps- och vetenskapsbegreppet som mycken modern skolforskning står för får inte vinna ytterligare insteg i den svenska skolan. Lärarutbildningens slappa syn på forskningsmetodik  och vetenskap hjälper till på ett olycksaligt sätt. Det har kanske redan gått för långt.

Är pedagogik en vetenskap?

Djupa kunskaper i  e t t  ämne kan aldrig ersättas eller ens till dels kompletteras med pedagogisk kompetens.
Pedagogik är i mångt och mycket ett hantverk, inte  en vetenskap (som den gamle pedagogikprofessorn Torsten Husén så riktigt påpekade). Pedagogik har ämnefierats helt felaktigt; det finns inget sådant som en pedagogisk vetenskap värd namnet. Ämnet hämtar och lånar från sociologi, psykologi mm och lämnar mycket övrigt att önska vad gäller sin vetenskapliga status. Inom ämnet förekommer så många olika motstridiga uppfattningar så kompetens kan innebära så  skilda ting. Jag tror att kritiskt tänkande och vanligt sunt förnuft kan klara av ett ledarskap i skolan. Det gäller där att inte ge efter för lärares krav och dessutom införa ett sant kritiskt tänkande hos lärarna, att ta hänsyn till sin personal och inte tro att man själv kan avgöra allas pedagogiska kompetens, whatever that might be...

Om man tittar på de lärare som bloggar så kan man se vilka ofantliga skillnader det finns i konkretion och precision i skrivandet. Jag tror att man kan utgå ifrån att sättet att skriftligt presentera sig till stor del avspeglar hur man är som person. Vi har på nätet lärarbloggare som bidrar med kaskader av ord, i en förmodad avsikt att vara litterära, där divergent tänkande fritt får ange ordvalet  till precisionsuppfyllda, klart tänkande, distinkta bloggare vars budskap tydligt framgår. Att leda dessa disparata figurer till någon enhetlig pedagogisk metod låter sig knappast göras.

Det är en ofantlig professionell brist hos de lärare som tillåter sig applådera och hylla den första  sortens postmodernistiskt smittade bloggare, vilka är totalt främmande för  vetenskaplighet i dess ursprungsbetydelse, utan snarare står för det som gemenligen kallas flum.

Att försökas vara en Tomas Tranströmer i en lärarblogg är kanske inte så eftersträvansvärt.  Att låta sig imponeras av sådant dömer både  utövaren och disciplerna.